Loe raamatut: «Hjältars Väg», lehekülg 12
Då, av någon anledning, stannade besten mitt i rörelsen. Thor blinkade och försökte förstå varför.
Odjuret drog upp händerna och klöste runt strupen, och Thor lade märke till en pilspets som stack fram ur köttet. Ett ögonblick senare vältrade besten över ända, död.
Erec kom rusande in i hans synfält, tätt följd av Reece och O’Connor. Thor såg Erec blicka ned mot honom och fråga om han var skadad. Han ville svara, mer än någonting annat. Men inga ord kom. Ett ögonblick senare slöts ögonen, och hans värld blev helt svart.
Kapitel arton
Thor öppnade långsamt ögonen, yr i början, och försökte räkna ut var han var någonstans. Han låg på halm, och för ett ögonblick tänkte han att han var tillbaka i baracken. Han reste sig på en arm, vaksamt, och såg efter de andra.
Han var någon annanstans. Att döma av utseendet var han i ett välbyggt rum av sten. Han såg ut att vara i ett slott. Ett kungligt slott.
Innan han lyckats räkna ut var slogs en stor ekdörr upp och Reece traskade in. Thor kunde höra ljudet av en folkmassa där ute på avstånd.
”Äntligen, han lever”, utropade Reece med ett leende, samtidigt som han sprang fram, grep tag i Thors hand och drog upp honom på fötter.
Thor lyfte en hand till huvudet i ett försök att stoppa bultandet från den fruktansvärda huvudvärken.
”Kom nu, alla väntar på dig”, manade han på och drog i Thor.
”Vänta en stund, snälla”, sa Thor och försökte samla sig. ”Var är jag någonstans? Vad hände?”
”Vi är tillbaka i Kungsgård – och du skall just till att firas som dagens hjälte!”, sa Reece glatt när de gick mot dörren.
”Hjälte? Vad menar du? Och… hur kom jag hit egentligen?”, frågade han och försökte minnas.
”Det där odjuret slog dig medvetslös. Du var borta ett bra tag. Vi fick bära dig över bron över Klyftan. Rätt dramatiskt faktiskt. Och inte precis hur jag förväntat mig att du skulle återvända!”, sa han med ett skratt.
De gick ut i slottets korridorer och där de gick fram kunde Thor se alla möjliga sorters folk – kvinnor, män, väpnare, vakter och riddare – stirra på honom, som om de alla stått och väntat på att han skulle vakna. Han såg även något nytt i deras ögon, något som liknade respekt. Det var första gången han sett det. Fram till nu hade de flesta sett på honom med något som mest liknade ringaktning. Nu såg de på honom som om han var en av dem.
”Vad hände egentligen?” Thor rådbråkade hjärnan, försökte komma ihåg.
”Minns du ingenting?”, frågade Reece.
Thor försökte tänka efter.
”Jag minns att jag sprang genom skogen. Striden med den där besten. Och sedan…” Det kom inget mer.
”Du räddade Eldens liv”, sa Reece. ”Utan fruktan sprang du rätt in i skogen, helt själv. Jag vet inte varför du slösade med krafter på att rädda den där inbilske idioten. Men du gjorde det i alla fall. Kungen är mycket, mycket nöjd med vad du gjort. Han bryr sig inte något särskilt om Elden naturligtvis. Men han bryr sig en hel del om mod. Och han älskar att fira. Det är viktigt för honom att fira gärningar som den här, för att inspirera andra. Och dessutom ser det bra ut för kungen, och för Legionen. Han vill fira helt enkelt, och du är här för att bli belönad.”
”Belönad?”, frågade Thor, häpet. ”Men jag gjorde ju ingenting!”
”Du räddade Eldens liv.”
”Jag bara reagerade. Jag gjorde bara vad som föll sig naturligt.”
”Och det är just därför kungen vill att du skall belönas.”
Thor kände sig förlägen. Han tyckte inte att han förtjänade någon särskild belöning. Trots allt, om det inte varit för Erec så hade han ju varit död nu. Thor tänkte på saken och hans hjärta fylldes åter av tacksamhet mot Erec. Han hoppades att han skulle kunna betala tillbaka en dag.
”Men vår patrulltjänstgöring?”, frågade Thor. ”Vi hann ju aldrig avsluta den.”
Reece lade en lugnande hand på hans axel.
”Käre vän, du räddade en killes liv. En medlem av Legionen. Det är långt mycket viktigare än vår patrulltjänst”, skrattade Reece. ”Så mycket för en händelselös första patrull!”, lade han till.
De stannade efter att ha gått genom ännu en korridor. Två vakter öppnade dörren framför dem och Thor blinkade och såg att han stod mitt i en sal i de kungliga våningarna. Det måste ha varit hundra riddare i salen, där katedralstaken sköt högt i höjden, fönstren var av målat glas och vapen och rustningar hängde runt väggarna som troféer. Det var Vapensalen. Här träffades rikets främsta riddare, män ur Silvergardet. Thors hjärta bultade när han såg över väggarna, på alla berömda vapen och rustningar som hört till hjältemodiga, legendariska riddare. Thor hade hört rykten om den här platsen hela livet. Han hade drömt om att en dag få se den. I vanliga fall fick ingen väpnare tillträde – ingen utom Silvergardet.
Ännu mer förvånande var det att, när han steg in så vände sig alla riddare, riktiga riddare, om från alla håll och kanter och såg på honom – på honom. Och det var blickar av beundran. Thor hade aldrig sett så många riddare i ett och samma rum. Och han hade aldrig känt sig så accepterad. Det var som att gå i en dröm, inte minst som han ögonblicket innan legat och sovit.
Reece måste ha lagt märke till Thors överväldigade min.
”De bästa ur Silvergardet har samlats till din ära.”
Thor kände hur han svällde av stolthet och tvivlade. ”Till min ära? Men jag har ju inte gjort någonting.”
”Fel”, hördes en röst.
Thor vände sig om och kände en tung hand på sin axel. Det var Erec, som såg ned på honom belåtet.
”Du har uppvisat mod, heder och tapperhet långt utöver vad någon haft rätt att förvänta av dig. Du var nära att offra livet för att rädda en av dina bröder. Det är vad vi söker bland männen i Legionen, och vad vi söker i Silvergardet.”
”Ni räddade mitt liv, herrn”, sa Thor till Erec. ”Om det inte vore för er så skulle den där besten haft ihjäl mig. Jag vet inte hur jag skall tacka er.”
Erec log brett.
”Det har du ju redan”, svarade han. ”Har du glömt torneringen? Jag tror att vi just blivit kvitt.”
Thor marscherade ned längs gången mot kung MacGils tron vid salens andra ände, med Reece på ena sidan och Erec på den andra. Han kände hundratals ögon på sig. Det var som i en dröm.
Runtom kungen stod flera rådgivare, och hans äldste son, Kendrick. När Thor närmade sig kände han hjärtat svälla av stolthet. Han kunde knappt tro att kungen gav honom en audiens så snart igen, och att där var så många betydelsefulla män till vittnen.
De nådde tronen. MacGil reste sig och alla tystnade i salen. MacGils allvarliga min förbyttes i ett brett leende och han tog tre steg fram och, till Thors förvåning, gav honom en björnkram.
Ett högt jubel hördes i salen.
Han steg tillbaka, ännu med ett fast grepp om Thors axlar, och log belåtet.
”Du tjänade Legionen väl”, sa han.
En tjänare gav kungen en bägare, som han reste. Med hög röst ropade han:
”TAPPERHET!”
”TAPPERHET!”, ekade de hundratals männen i rummet. Därefter hördes ett entusiastiskt mummel, och sedan blev det tyst igen.
”Till erkännelse av dina bedrifter”, dundrade kungen, ”ger jag dig en stor gåva.”
Kungen gjorde en gest med armen och en tjänare steg fram. På en lång svart handske på hans arm satt en praktfull falk. Den vände och stirrade rakt på Thor – som om den kände honom.
Det fick Thor att tappa andan. Det var falken i hans dröm, med fjäderdräkt i silver och ett ensamt svart band längs pannan.
”Falken är vårt rikes symbol, och symbolen för kungafamiljen”, dånade MacGil. ”Det är en rovfågel, en stolt fågel och en fågel med ära. Men det är också en fågel med mycket skicklighet och list. Den är både lojal och vildsint och den flyger högt över alla andra djur. Den är också ett heligt djur. Det sägs att den som äger en falk, han är också ägd av falken. Den kommer att ledsaga dig på alla stigar. Den kommer att lämna dig, men alltid komma tillbaka. Och nu, nu är den din.”
Falkeneraren steg fram till Thor, drog på honom en stridshandske av ringbrynja som täckte handen och handleden och satte fågeln på den. Thor kände hur han sprakade av liv med fågeln där på armen. Han kunde knappt röra sig. Han var chockad över hur tung den var, det var en kamp bara att hålla still när den rörde sig på hans handled. Han kände klorna gripa in, men lyckligtvis var han skyddad av handsken och kände han bara trycket. Fågeln vände på huvudet och såg honom i ansiktet och skriade. Thor kände hur den såg in i hans ögon, och han upplevde en märklig känsla av samhörighet med djuret. Han visste att den skulle vara med honom i alla hans dagar.
”Och vad tänker du kalla henne?”, frågade kungen, genom tystnaden i salen.
Thor rådbråkade hjärnan, som nu var alltför överväldigad för att fungera.
Han försökte tänka snabbt. Han frammanade namnen på alla berömda krigare i riket. Han vände sig och såg längs väggarna, på en serie plaketter med namn på slag och olika platser i kungariket. Han ögon stannade till på en särskild plats. Det var en trakt inom Ringen där han aldrig hade varit, men som han hört var mystiskt och fullt av märkliga krafter. Det lät rätt i hans öron.
”Hon skall heta Estopheles”, ropade Thor.
”Estopheles!”, upprepade församlingen nöjt.
Falken skriade, som till svar.
Plötsligt flaxade Estopheles med vingarna och flög högt, upp till katedralstakets valv och ut genom ett öppet fönster. Thor såg henne försvinna.
”Oroa dig inte”, sa falkeneraren, ”hon kommer alltid tillbaka till dig.”
Thor vände tillbaka och såg på kungen. Han hade aldrig fått någon gåva, inte i hela livet, och ännu mindre någonting så fantastisk. Han visste inte vad han skull säga, hur han skulle visa sin tacksamhet. Han var helt överväldigad.
”Herre”, sa han, och böjde sitt huvud. ”Jag vet inte hur jag skall tacka er.”
”Det har du redan gjort”, sa MacGil.
Församlingen hurrade och bröt anspänningen i salen. Nu började man tala glatt och intresserat, och mängder med riddare kom fram till Thor, så att han knappt visste vart han skull vända sig.
”Detta är Algod, från Östlanden”, sa Reece, som introduktion till en.
”Och det här är Kamera, från Låga Myrarna… Och här, Basikold, från Nordforten…”
Snart blev alla namn en enda röra. Thor var helt överväldigad. Han kunde knappt begripa att alla dessa riddare ville träffa honom. Han hade aldrig känt sig så accepterad och uppskattad i hela livet, och han hade en känsla av att en dag som den här inte skulle upprepas. För första gången hade han en känsla av sitt eget värde, att han betydde något.
Och han kunde inte sluta tänka på Estopheles.
När han vände sig hit och dit, hälsade på folk vars namn flöt förbi och som han knappt hann fånga, skyndade en budbärare fram mellan riddarna. Han bar en liten pergamentrulle och tryckte den i Thors hand.
Thor rullade upp den och läste den finstilta, vackra handstilen.
Möt mig på den bakre borggården. Bakom porten.
Han kände en underbar doft som spred sig från den skära rullen och undrade vem den kunde vara ifrån. Den hade ingen underskrift.
Reece lutade sig fram, läste över hans axel och skrattade.
”Det tycks som om min syster har fattat tycke för dig”, sa han med ett leende. ”Jag skulle gå dit om jag var som du. Hon hatar att vänta.”
Thor märkte hur han rodnade.
”Den bakre borggården ligger bakom de där portarna. Och skynda dig. Hon är känd för att snabbt ändra sig.”, sa Reece och log när han såg på honom. ”Och jag skulle tycka om att ha dig med i familjen.”
Kapitel nitton
Thor gjorde sitt bästa för att följa Reeces vägbeskrivning när han kryssade genom trängseln i slottet, men det var inte lätt. Slottet hade så många vindlande gångar, gömda bakdörrar och långa korridorer, som bara tycktes leda till ännu fler långa korridorer.
Han upprepade Reeces anvisningar ännu en gång och gick nedför en kort trappa, längs ännu en korridor och stannade slutligen framför en liten dörr med ett rött dörrhandtag under en valvbåge – den dörr Reece hade berättat om – och tryckte upp den.
Thor skyndade ut och slogs av det klara sommarljuset. Det kändes bra att vara utomhus, borta från det där instängda slottet, andas frisk luft och känna solen i ansiktet. Han kisade för att ögonen skulle vänja sig vid det skarpa ljuset och såg sig omkring: framför honom låg de kungliga trädgårdarna, så långt ögat nådde, med häckar som klippts i olika former och avskärmade prydliga rader av trädgårdar som genomkorsades av vindlande stigar. Där fanns fontäner, sällsynta träd, fruktträdgårdar som dignade med försommarfrukter och fält med blomster av alla storlekar, färger och former. Synen fick honom att tappa andan. Det var som att vandra rätt in i en målning.
Thor såg överallt efter tecken på Gwendolyn, och hjärtat hade börjat bulta i bröstet. Den här bakre borggården var tom på folk, och Thor antog att den reserverats för kungafamiljen, avskild från allmänhetens blickar bakom höga stenmurar. Och likväl, ingenstans kunde han se henne.
Var det bara någon sorts skämt? Så var det förmodligen. Hon drev med honom, lantisen, och roade sig på hans bekostnad. För trots allt, hur skulle någon av hennes klass kunna vara intresserad av honom?
Thor såg ned och läste hennes meddelande igen, och rullade sedan ihop det igen, skamsen. Hon hade gjort narr av honom. Vilken idiot han var som gått där och hoppats. Det sårade honom verkligen.
Thor vände sig om för att gå tillbaka in i slottet, med huvudet lågt mot bröstet. Just som han sträckte sig mot dörren klingade en röst.
”Och vart är du på väg?”, hördes en glad stämma. Den lät som fågelsång.
Thor undrade om det var inbillning. Han snodde sig om och sökte med blicken, och där var hon, sittande i skuggan intill slottsmuren. Hon log tillbaka, klädd i sina vackraste kungliga kläder, en vit sidenklänning med detaljer i skärt. Hon var till och med ännu vackrare än han mindes henne.
Det var hon. Gwendolyn. Flickan Thor drömt om sedan han träffat henne första gången, hon, med de mandelformade, blå ögonen och det långa röda håret och ett leende som lyste upp hans hjärta. Hon bar en vid, vit och skär hatt som skyddade henne från solen, och ögonen gnistrade under brättet. För ett ögonblick fick han lust att vända sig om, för att se att det inte var någon annan, där bakom honom hon hälsade på.
”Eh…”, började Thor. ”Jo… tja… jag vet inte riktigt. Jag… hm… var på väg in.”
Återigen kände han sig så besvärad i närheten av henne, och att det var så svårt att samla tankarna och uttrycka sig.
Hon skrattade, och det var det vackraste ljud han någonsin hört.
”Och varför skulle du det?”, frågade hon, lekfullt. ”Du kom ju just.”
Thor var förvirrad. Han hade tunghäfta.
”Jag… jag såg dig inte”, sa han, förläget.
Hon skrattade igen.
”Men nu är jag ju här. Skall du inte hjälpa mig upp?”
Hon höll ut en hand och Thor skyndade fram, sträckte sig ned och tog den. Han kände sig full av liv vid beröringen av hennes hy, slät och mjuk, och hennes smala hand passade perfekt i hans. Hon tittade upp på honom och lät handen vila där ett ögonblick innan hon långsamt reste sig upp. Han älskade känslan av hennes fingertoppar i sin handflata och hoppades att hon aldrig skulle ta dem tillbaka.
Hon drog undan handen och länkade sin arm med hans, i armkrok. Hon började gå och leda honom nedför en serie av vindlande stigar. De gick längs med en smal kullerstensgång och kom snart in i en labyrint av häckar, skyddad från insyn.
Thor var nervös. Kanske skulle han, en pojke av folket, råka illa ut för att han gick omkring så här med kungens dotter. Han kände hur han började svettas en aning om pannan, och var inte säker på om det var på grund av hettan eller av hennes beröring.
Han visste inte vad han skulle säga.
”Du har blivit något av en sensation här, eller hur?”, sa hon med ett leende. Han var glad att hon bröt den besvärliga tystnaden.
Han ryckte på axlarna. ”Jag är ledsen för det. Det var aldrig min mening.”
Hon skrattade. ”Och vad skulle det vara för fel med det? Är det inte bra att uppmärksammas?”
Thor var åter i knipa. Han visste inte vad han skulle svara. Vad han än sa så tycktes det alltid bli fel.
”Det här stället är så trist och inskränkt”, sa hon. ”Det är roligt med ett nytt ansikte. Och far tycks ha ett gott öga till dig. Liksom min bror.”
”Uh… tack”, svarade Thor.
Han blev arg på sig själv, och alltmer förtvivlad. Han visste att han borde säga något mer, och han ville verkligen. Men han visste bara inte vad.
”Och du…”, han rådbråkade hjärnan efter den rätta saken att säga, ”trivs du här?”
Hon lutade sig bakåt och skrattade.
”Om jag trivs här?”, sa hon. ”Ja det får man ju hoppas. Jag bor ju här!”
Hon skrattade igen och Thor kände hur han rodnade. Han kände verkligen hur han gjorde pannkaka av alltsammans. Men han hade inte växt upp med flickor i närheten, aldrig haft en flickvän i byn och hade helt enkelt ingen aning om vad han skulle säga till henne. Vad fanns det att fråga? Var kommer du ifrån? Han visste ju redan var hon kom ifrån. Han började undra varför hon alls brydde sig om det här – var det bara för att roa sig trots allt?
”Varför tycker du om mig?”, frågade han.
Hon såg på honom och gjorde ett lustigt ljud.
”Du är allt en bra självsäker kille”, skrockade hon. ”Vem säger att jag gör det?”, frågade hon med ett brett leende. Allt han sa roade henne tydligen.
Thor kände att han nu lyckats göra allt ännu värre.
”Förlåt. Det var inte vad jag tänkte säga. Jag bara undrade. Jag menar… jag… jag vet ju att du inte gillar mig.”
Hon skrattade ännu högre.
”Du är väldigt underhållande, det måste man i alla fall ge dig. Får jag gissa att du aldrig haft någon flickvän?”
Thor såg ned och skakade på huvudet, förödmjukad.
”Och inga systrar heller?”, fortsatte hon.
”Jag har tre bröder”, stammade han fram. Till sist, slutligen hade han lyckats säga någonting normalt.
”Har du?”, frågade hon. ”Och var är de nu? Kvar i byn?”
Thor skakade på huvudet. ”Nej, de är här. I Legionen, med mig.”
”Men det måsta kännas bra.”
Thor skakade på huvudet.
”Nej. De gillar mig inte. De önskar att jag inte var här.”
Det var första gången leendet försvann från hennes läppar.
”Och varför skulle de inte gilla dig?”, frågade hon upprört. ”Dina egna bröder?”
Thor ryckte på axlarna. ”Jag önskar att jag visste.”
De gick vidare i tystnad. Plötsligt oroade han sig för att han tagit död på deras goda humör.
”Men oroa dig inte för det, mig bryr det inte. Det har alltid varit på det viset. Och faktum är att jag fått riktigt goda vänner här. Bättre än jag någonsin haft.”
”Min bror? Reece?”, frågade hon.
Thor nickade.
”Reece är en bra kille”, sa hon. ”Han är på många sätt min favorit. Jag har fyra bröder, vet du. Tre äkta och en annan. Den äldste är min pappas son med en annan kvinna. Min halvbror. Vet du vem det är, Kendrick?”
Thor nickade. ”Jag står i skuld till honom. Det är tack vare honom som jag fått min plats i Legionen. Det är en bra karl.”
”Sant. En av de bästa i riket. Jag tycker om honom precis lika mycket som om han skulle vara min bror helt och hållet. Och sedan Reece, som jag förstås tycker lika mycket om. De två andra… tja… Du vet hur det kan vara med familjer. Alla kommer inte överens med varandra. Ibland är det så att jag undrar hur det är möjligt att vi alla kommer från samma två personer.”
Nu blev Thor nyfiken. Han ville gärna veta mer om vilka de var, vad hon hade för relationer till dem, och varför de inte stod varandra nära. Han ville fråga, men hade ingen lust att snoka. Och hon verkade inte vilja dröja vid ämnet. Hon verkade vara en glad person, någon som ville fokusera på det som var bra.
När de kom ut ur labyrinten öppnade sig en ny gård mot en ännu en trädgård där gräset var klippt i perfekta mönster. Det var någon sorts jättelikt brädspel, minst femton meter i varje riktning och med väldiga spelpjäser av trä, högre än Thor, utplacerade.
Gwen gav upp ett glatt rop.
”Vill du spela?”, frågade hon.
”Vad är det för något?”, frågade han.
Hon vände sig om, med ögonen vida av förvåning.
”Har du aldrig spelat rack?”, frågade hon.
Thor skakade på huvudet, förläget, och kände sig mer än någonsin som en lantis.
”Det är världens bästa spel!”, ropade hon.
Hon sträckte ut sina två händer och tog tag i hans och släpade ut honom på spelfältet. Hon hoppade fram av förtjusning, och han kunde inte låta bli att le för sig själv. Mer än något annat, mer än fältet framför dem och den här vackra platsen så var det känslan av hennes händer i hans som kändes fantastisk. Känslan av att vara önskad. Hon ville att han skulle följa med henne. Hon ville vara med honom. Varför skulle någon överhuvudtaget bry sig om honom? Och särskilt någon som hon? Det kändes fortfarande som om alltsammans var en dröm.
”Stå där borta”, sa hon. ”Bakom den där pjäsen. Du måste flytta den, och du har inte mer än tio sekunder på dig.”
”Vad menar du, flytta?”, fråga Thor.
”Snabbt, välj en riktning!”, ropade hon.
Thor lyfte ett enormt block av trä, förvånad över tyngden. Han flyttade det några steg och satte ned det på en annan ruta.
Utan att tveka, knuffade Gwen sin egen pjäs. Den föll över Thors pjäs och slog omkull den till marken.
Hon ropade av förtjusning.
”Det där var ett uselt drag!”, sa hon. ”Du kom ju mitt i vägen! Du förlorade!”
Thor tittade på de två pjäserna på marken, förvirrad. Han förstod sig inte alls på det här spelet.
Hon skrattade, tog hans arm och fortsatte leda honom längs en av stigarna.
”Oroa dig inte, jag skall lära dig”, sa hon.
Han hjärta flög i bröstet när hon sa det. Hon skulle lära honom. Alltså ville hon se honom igen. Vara med honom igen. Inbillade han sig alltsammans?
”Berätta nu, vad tycker du om det här stället?”, frågade hon, medan hon förde honom in i en ny labyrint. Den här var smyckad med blommor, två meter höga och sprakande av färg och med märkliga insekter surrande över kronbladen.
”Det är den vackraste plats jag sett”, svarade Thor sanningsenligt.
”Och hur kommer det sig att du vill vara medlem av Legionen?”
”Det är det enda jag någonsin drömt om”, svarade han.
”Men varför?”, frågade hon. ”För att du vill tjäna min far?”
Thor tänkte på det. Han hade aldrig funderat över varför – det bara var så.
”Ja”, svarade han. ”Det gör jag. Och Ringen.”
”Men vad med livet?”, frågade hon. ”Vill du inte ha en familj? Land? En fru?”
Hon stannade och såg på honom. Han blev alldeles ställd. Han hade aldrig tänkt på någon av de sakerna förr, och han visste knappt vad han skulle svara. Hennes ögon glittrade när hon såg på honom.
”Hm… jag… jag vet inte riktigt. Jag har aldrig riktigt tänkt på det.”
”Och vad skulle din mor tycka om det?”, frågade hon lekfullt.
Thors leende blev smalare.
”Jag har ingen mor”, sa han.
Hennes leende slocknade för första gången.
”Vad hände med henne?”, frågade hon.
Thor skulle just till att svara, berätta allt för henne. Det skulle vara första gången i livet som han talat om sin mor med någon annan. Och det märkliga var att han verkligen ville prata om det. Han önskade inget hellre än att få öppna sig för henne, främling som hon var, och låta henne veta allt om hans allra innersta känslor.
Men när han öppnade munnen för prata hördes plötsligt en sträng röst från ingenstans.
”Gwendolyn!”, skrek rösten.
De snodde båda om och såg hennes mor, drottningen, utsökt klädd och åtföljd av sina kammarjungfrur, marschera rakt mot sin dotter. Hon var vit av raseri i ansiktet.
Drottningen klev rakt fram till Gwen och greppade henne bryskt om armen och drog henne åt sidan.
”Du går genast in igen. Vad var det jag sa till dig? Prata aldrig med honom igen. Begriper du?”
Gwen rodnade i ansiktet, helt förändrad av ilska och stolthet.
”Släpp mig!”, skrek hon åt sin mor. Men det var meningslöst: hennes mor släpade iväg med henne och kammarjungfrurna följde runtom.
”Släpp mig sa jag!”, ropade Gwen. Hon såg bort mot Thor, med en desperat, sorgsen blick, bedjande.
Thor förstod hur det kändes. Det var vad precis vad han kände själv. Han ville ropa till henne, och kände hur det gjorde ont i hjärtat när han såg henne släpas iväg. Det var som att se sin egen framtid släpas bort, mitt framför ögonen.
Men mest av allt, han ville inte tänka tanken att han kanske aldrig skulle se henne igen.
*
Han lunkade tillbaka till slottet, fortfarande skakad efter mötet med Gwen. Han lade knappt märke till omgivningarna där han gick. Han kunde inte tänka på annat än henne, inte se annat än hennes ansikte. Hon var fantastisk. Den vackraste, vänligaste, varmaste och roligaste människa han någonsin mött. Han var tvungen att träffa henne igen. Han kände verkligen att saknaden av henne gjorde ont. Han förstod inte vad det var han kände, och det skrämde honom. Han kände henne knappt, och ändå visste han redan att han inte kunde vara utan henne.
Men samtidigt tänkte han på hur drottningen släpat iväg henne, och det knöt sig i magen när han tänkte på de starka makter som ställt sig emellan dem. Makter som av någon anledning inte ville att de skulle vara tillsammans.
Han rådbråkade hjärnan och försökte komma till botten med det hela, men kände plötsligt en hård hand trycka honom i bröstet och hindra honom att gå vidare.
Han tittade upp på en pojke, kanske några år äldre än honom själv och klädd i de dyraste kläder han sett – i kunglig purpur och grön och scharlakansröd siden, och en påkostad hatt med fjädrar – och han grimaserade ned mot honom. Pojken såg fin och kräsen ut, som om han uppfostrats i lyx, med lena händer och lyfta ögonbryn som gav hans ansikte en föraktfull min.
”Jag kallas Alton”, började pojken. ”Son till lord Alton, kungens kusin. Vi har varit herrar i det här riket i sju århundraden. Det ger mig rätt till titeln hertig. Du, å andra sidan, hör till allmogen”, sa han, nästan spottande ut ordet. ”Hovet är till för kungligheter. Och för män av hög börd. Inte för din sort.”
Thor stod där, utan en aning om vem det här var eller vad han gjort för att uppröra honom.
”Vad är det du vill?”, frågade Thor.
Alton fnyste.
”Det vet du naturligtvis inte. Du vet väl ingenting, gör du? Hur vågar du tränga dig in här och låtsas vara en av oss!”, spottade han ut.
”Jag låtsas ingenting”, sa Thor.
”Jag struntar i hur lyckats ta dig in här. Men jag vill varna dig, innan du får några fler fantasier i huvudet, att Gwendolyn är min.”
Thor stirrade tillbaka, chockad. Hans? Han visste knappt vad han skulle säga.
”Vårt äktenskap har arrangerats sedan födseln”, fortsatte han. ”Vi är i samma ålder, av samma klass. Planerna är redan i förberedelse. Våga inte inbilla dig, inte för ett ögonblick, att något annat kommer att hända.”
Thor kände det som om all kraft runnit ur kroppen. Han hade inte ens ork att svara.
Alton klev närmare och blängde ned på honom.
”Du förstår”, sa han med len röst, ”jag tillåter Gwen hennes små kurtiser. Och hon har många. Av och till förbarmar hon sig över någon pojke ur folket, kanske en tjänare. Hon har dem som underhållning. Du har kanske fått uppfattningen att det skulle var något mer. Men det är allt det är för henne. Du är bara ytterligare en bekantskap, ännu en leksak. Hon samlar på er, som på dockor. Det betyder inget för henne. Hon blir lite entusiastisk över den senaste ofrälse pojken vid hovet, men efter en dag eller två har hon tröttnat. Och dig kommer hon snart lägga åt sidan. Du betyder ingenting för henne, inte egentligen. Och vid slutet av året skall hon och jag giftas. För evigt.”
Alton stirrade stint på honom, med fast beslutsamhet i ansiktet.
Thor kände hjärtat brista. Var det sant? Betydde han verkligen ingenting för henne? Han var förvirrad, han visste inte vad han skulle tro. Hon hade verkat så äkta. Men kanske hade han kommit till fel slutsats?
”Du ljuger”, sa han till sist.
Alton snäste och lyfte sedan ett ensamt, bortskämt finger och petade det i Thors bröstkorg.
Om jag får se dig i närheten av henne igen så skall jag dra nytta av min ställning och kalla på vakten så att de spärrar in dig!”
”På vilka grunder!?”, frågade Thor.
”Jag behöver inga skäl. Jag har en ställning här. Jag hittar på något, och det är mig de kommer att tro. När jag är färdig med att smutskasta dig så kommer halva kungariket tro att du är en brottsling.”
Alton log, nöjd med sig själv. Thor kände sig illamående.
”Du har ingen heder”, sa Thor, oförmögen att förstå hur någon kunde handla så oanständigt.
Alton skrattade, ett gällt, genomträngande ljud.
”Det har jag aldrig haft”, sa han. ”Heder är för idioter. Jag har vad jag vill ha. Behåll du din ära. Så tar jag Gwendolyn.”
