Vid vägen

"Utan brådska täckte han över den dödas ansikte med löven, började med ögonen, fortsatte med den uppvända kinden, munnen, hakan. Så tog han lite jord i handen, strödde långsamt över det lövklädda ansiktet, lät små jordklumpar falla sakta mellan sina fingrar, tog ännu en handfull jord."Lars Ek minns den första gången han begravde något. Det var en grävling som hade blivit påkörd. Han kunde se hur grävlingen sprattlat i sanden på vägen, innan den dött. Lars var bara ett barn då, när han tog hem grävlingen, grävde en grop, täckte dess ansikte med löv och täckte kroppen med jord. Sedan dess har många djur lagts till på hans kyrkogård. Vägen har asfalterats sedan dess, men olyckor händer ändå. Rådjur, ekorrar och katter samlade i en glänta. En dag ser Lars en bil volta, när han kommer fram till bilen är föraren nästan död. Den unga kvinnan tittar på honom, innan ögonen töms för evigt. Lars vet vad han ska göra, han har gjort det förut.Denna novell ingår i samlingen «Konsten att dö i april».-