Loe raamatut: «Nils Tufvesson och hans moder»

Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor – med vårt tunga sinne och hetsiga blod – rysande låta livets spökgestalter draga vår inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.

Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi, hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se det i den dager, som ger sanning och liv.

Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar, lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett endast vanställt av laster, grämelse och år.

Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma. Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat skärpas, så att man också där kan se.

Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop. Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten söker, ostört växa fram.

Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord. Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad till slut.

Den gamla gården

I

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant, vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall. Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna. Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan. Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet. Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön, kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop, de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig, när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden, innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit, sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall, hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen, hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom, hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var. Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda, men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort, som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på det, som deras var, och hållit hop i det sista.

Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav, att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst. Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke, kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.

Men hustrun drev dem bort och ropade på sonen. Och honom befallde hon att bära bort ämbaret och gräva ned bloden i jorden. Sonen var storväxt och stark, över sina år, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns tunga ögonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och ingen mer än han såg, när eller hur detta skedde.

Men hustrun var vit i ansiktet, och hårt slöt sig hennes mun samman, när hon ropade på sonen och fick honom att lyda. Hon grät icke, och det gick länge onda rykten om Tufve Tufvessons död.

De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i längden hålla dem levande. Men helt glömdes de aldrig.

II

Det är med dessa onda rykten och med andra, vilka voro ännu värre, som denna berättelse börjar. Ty de goda människorna äro nu döda och borta, och andra makter härska på Möllinge gård, vilken förr var hållen så högt i ära.

Och allt hade blivit förändrat, därför att bland de goda människorna hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade samman med dem. Var kom hon ifrån? Och vem var hon? Varför var hon olik andra människor? Och varför fruktade henne alla?

Det var icke därför, att hennes lynne var stridigt, och hon gärna yppade kiv med andra. Många människor äro sådana, och dock gömma de det goda inom sig, och när deras lynne saktat sig, bringa de sådant lätt i glömska. Det var ej heller därför, att hon lätt blev vred och i hetsigt mod slog sina pigor eller bannade dem med orätt. Många ha gjort sådant, och ingen har därför brutit staven över dem på allvar. Ej heller var det därför, att hennes röst ofta lät kärv och hennes ord föllo skarpa. Bakom sådant finner man ej sällan godhet, och sådant se människor.

Nej, Inga Persdotter var skydd, därför att hon aldrig ångrade och aldrig gjorde något gott igen, och därför att ingen trodde henne. Hennes hår var svart, och hennes ögonlock voro tunga. Släpande och långsamt föllo de ned över ögonen, och när hon slog upp dem, blev man hemsk till mods, emedan hennes blick var så hård, fastän ögonen voro blåa. Det fanns endast en, som aldrig hade förstått, hur hård denna blick var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att han själv var för god för att tro ont om andra, och de sade också, att det var hans olycka. Men utom detta förhöll det sig även med Inga Persdotter så, att hon, så länge det var henne möjligt, gärna ville stå väl hos andra. Då gjorde hon sin röst mjuk och sitt leende vänligt, men även de, som aldrig rönt något ont av henne, vunnos varken av hennes milda röst eller av hennes leende. Ty när ögonlocken fälldes ned, log hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, än det hon helst velat visa.

Hon bar något inom sig, det såg var man, som ingen fick se, och detta var det man fruktade. Det var något av en gåta över hela hennes väsen, och detta något var ej av den art, som lockar, utan av den, som skrämmer. Hon gjorde ingen orätt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen, och om hon var snål om sitt, var det ej mera än, vad man tålt av mången annan. Men det fanns ingen, som kunde säga, att han visste, vilka hemligheter Inga Persdotter gömde, och det fanns heller ingen, som ej innerst fruktade att få veta det.

Blott att hon gömde mycket inom sig, därom voro alla ense.

Inga Persdotter var även vid äldre år vacker, som sällan en bondhustru, vilken arbetar mycket, är. Hennes hy var mjällare, än vad bondens kvinnor pläga bära, och hennes händer mjukare och mindre. Hon var icke född i byn bland de andra. Hon kom norrifrån, från den låga tallskogen, som mörk och tät tager vid, där den ljusa slätten slutar. Tallskogen börjar på andra sidan ån, och den sträcker sig utmed landsvägen långt bort utmed en sandig ås, där ingenting annat vill växa. Därifrån kom Inga Persdotter, och där, trodde man, hade hon lärt sig att le, inåtvänt och stilla, med de tunga ögonlocken skymmande för blicken, så att ingen kunde se, vad ögonen eljest förråda, ett vasst, plötsligt leende, vilket hastigt kom och hastigt försvann, som om hennes själ setat i fängsel bakom de jämna, vita tänderna och aldrig velat träda människorna nog nära för att skänka dem ett leende, vilket var öppet och ljust.

Sådan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon städse var mild, var sonen. Honom betraktade hon med öppna ögon, honom visade hon sin blick, och med honom talade hon, medan de båda följdes åt över markerna. Spänstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor följde han henne, alltid ett par steg efter, så att hon till hälften måste vända sig om för att kunna träffa honom med sin blick. Då lyste hennes ögon.

III

Efter Tufve Tufvessons död förgick emellertid lång tid, innan några förändringar skedde på gården i Möllinge. Nils växte upp och blev man. Han var lång och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans ögon godsinta. Ögonlocken voro tunga på honom liksom på modern, och han såg ofta bort, när han talade med någon. Men eljest liknade han mest fadern, om vilkens död de onda ryktena gingo, var god och välvillig som han och gjorde ingen för när, varken människor eller djur.

Men borta från alla andra människor levde han liksom modern. Aldrig hade han vänt sin håg till någon kvinna, aldrig hade han som de andra unga männen i byn haft en käresta, vilken under de ljusa sommarkvällarna mötte honom i ängen. Nils hade ett gott huvud, fastän han aldrig talade mycket, och fastän han gärna höll sig själv undan. Ty prästen, för vilken han läste sig fram, gav honom vitsord, framför andra. Och när han, högväxt och välskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina ljusa ögon, kom på kyrkvägen bland de andra, var det mången flicka, som gärna skulle kastat sina blickar på honom, om hon icke fruktat hans moder. Men Inga Persdotter önskade ingen kalla svärmor. Ty alla visste, att Nils rättade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda, som hade makt över honom.

Denna makt hade hon fått, därigenom att hon i den ålder, då sonen ej längre var gosse, men ej heller ännu blivit man, gjorde sig till hans härskarinna genom att locka honom till brottslig kärlek. Detta började, medan den sjuklige Tufve Tufvesson ännu levde, och om de onda ryktena efter hans död talade sanning, så var denna brottsliga kärlek skuld däri. Inga Persdotter var ännu en ung kvinna, när hon i orent syfte första gången kom att kasta sina ögon på sin son, hennes blod brann hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhörda blev Inga Persdotter möjligt, emedan hon själv hörde till dem, vilka aldrig känt, att någonting i världen har helgd. Av sig själv och sin egen lust var hon fylld. Därför föraktade hon också andra människor, emedan de icke voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta var väl ock hemligheten, varför hon ingav alla, som kommo i hennes närhet, skräck. Men sådant höll henne icke tillbaka. Hon märkte det tvärtom själv och gladdes i högmodssvindel och kraftkänsla åt den skrämsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna önskat sig ett barn. Kärleken ville hon njuta, gods och penningar, kläder och husgeråd ville hon äga. Men böja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som kvinnor göra, vilka längta efter lidandet, emedan de känna, att just detta skänker dem den enda, stora sällheten. Den dag, då hon märkte sig vara havande, blev hon därför utom sig av vrede och skräck. Hon gav sin man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick ännu större hat till honom, emedan han i sin godhet icke nändes slå henne igen. Så gick hon till Spå-Maren, som kunde läsa över sår, slå ut ögon, väcka kärlek och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att hon måtte göra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Spå-Maren, som icke fruktade Gud, men väl lagen, vågade icke göra som hon bad. I vanvett gick Inga Persdotter därifrån. I två dagar stängde hon sig inne och ville icke taga någon föda till sig. Hon ropade till dem, som ville komma in till henne, att de skulle låta henne vara, till dess att hungern vållat hennes död. På tredje dagen blev henne dock hungern övermäktig, så att hon kom ut och åt. Då var hon blek och tärd samt hade blåa, djupa ringar kring ögonen. När hon ätit, gick hon ut på gården. Fastän det ännu var tidigt på våren och kyligt i luften, satte hon sig där vid brunnen under fläderbusken och satt så, utan att röra sig, ända till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne förbi. Men ingen kunde säga, om hon verkligen ingen såg, eller om hon blott låtsade så.

Efter den tiden var Inga Persdotter ej värre, än havande kvinnor pläga. Hon var blott tystare och grubblade mera. Men när födslosmärtorna kommo, hädade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjälpa henne, samt betedde sig så, att Tufve Tufvesson, hennes man, som länge längtat efter barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trädgården, emedan han ej kunde vara inne. Där satte han sig ned på bara marken och bad. När så gossen var född, ville modern till en början ej se honom, och ej heller ville hon ge honom di. Hon rördes ej av hans kvidan, och hon fogade sig icke, förrän hennes egna bröst började värka.

Hennes känsla för gossen vaknade ej heller, förrän han blev äldre och lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig på annat sätt något ont. Men hon kunde sitta och se på honom, som undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit till.

»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen barnen?»

Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog, att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:

»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva för oss själva.»

»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»

Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga maktkänsla och fröjd.

Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen tror dem, och ingen lever därefter.»

Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott. Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa betydde för henne något.

Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse, vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå. Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra. Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.

Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde honom ute från människor.

Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.

Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.