Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

LOCKAD (Bok #4)

EN SERIE AV PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSTHRILLERS OM JESSIE HUNT

DEN PERFEKTA HUSTRUN (Bok #1)

DET PERFEKTA KVARTERET (Bok #2)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

ÅTERVÄNDNINGSGRÄND (Bok #3)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

OM HON SÅG (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNAN HAN SER (Bok #2)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROLOG

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

KAPITEL TRETTIOETT

KAPITEL TRETTIOTVÅ

PROLOG

Under tiden då hon hade växt upp hade Olivia aldrig trott att dagen skulle komma då hon faktiskt skulle vara glad över att hälsa på hemma. Som de flesta andra tonåringar hade hon under tiden i high school drömt om att flytta hemifrån, läsa på college och börja sitt egna liv. Hon hade fullföljt planen när hon hade flyttat från Whip Springs i delstaten Virginia och börjat läsa på Virginias statsuniversitet. Nu gick hon tredje året och snart skulle sommaren vara här. Sommaren skulle antagligen innebära en massa jobberbjudanden och mot slutet av lovet tänkte hon även börja leta efter en lägenhet. Olivia gillade faktiskt att bo på campus men hon tänkte också att som sistaårsstudent var det kanske dags att bo någon annanstans i staden.

I nuläget hade hon å andra sidan en hel månad kvar av sommaren som hon skulle ägna tillsammans med sina föräldrar hemma i Whip Springs. Hon visste att den personen hon hade varit under high school-tiden aldrig hade förlåtit henne för lättnaden och vågen av kärlek hon upplevde när hon nu svängde in på sina föräldrars uppfart. De bodde nära en mindre väg i Whip Springs som var en sömnig liten stad i centrala Virginia och som hade mindre än fem tusen invånare. Staden var omgiven av skog på alla sidor och en sträcka av skog löpte också genom större delen av staden.

Det började bli mörkt när hon svängde in på uppfarten. Hon hade väntat sig att hennes mamma skulle ha tänt ljuset på verandan på framsidan åt henne, men inget ljus lyste upp framdörren. Hennes mamma visste ju att hon skulle komma nu i eftermiddag. De hade pratat om det på telefon för två dagar sen och Olivia hade till och med sms:at henne för tre timmar sen och berättat att hon var på väg.

Visserligen hade hennes mamma inte skrivit tillbaka vilket var olikt henne, men Olivia tänkte att hon antagligen slet med att se till att Olivias flickrum var i ordning och helt enkelt hade glömt att skriva tillbaka.

När Olivia närmade sig huset såg hon att det inte bara var verandalampan som var släckt. Det verkade som om alla lampor i hela huset var släckta, trots att hon var säker på att hennes föräldrar var hemma. Båda deras bilar stod parkerade på uppfarten. Hennes mammas bil stod parkerad precis bakom hennes pappas pickup, exakt på det sättet som de hade stått parkerade så länge Olivia kunde minnas.

Om de här mespropparna har ordnat någon sorts överraskningsfest för att välkomna mig hem kommer jag nog att börja gråta, tänkte Olivia medan hon parkerade bredvid sin mammas bil.

Hon öppnade bagageluckan och tog sina resväskor. Hon hade bara två väskor med sig men en av dem verkade väga ett ton. Hon släpade dem uppför trottoaren och upp mot verandan. Det hade gått nästan ett år sedan hon varit här på besök senast och hon hade nästan glömt hur ensligt beläget stället kändes. Den närmsta grannen låg bara några hundra meter bort men träden som omgav tomten fick det att kännas som att huset var totalt isolerat, särskilt i jämförelse med de trånga studentrummen på universitetet.

Plötsligt kändes bristen på ljus inifrån huset olycksbådande – som någon sorts varning. “Mamma?” “Pappa?” ropade hon medan hon sakta öppnade dörren med ena foten.

Dörren öppnade sig och hallen som hon kände igen så väl uppenbarade sig. Huset var verkligen mörkt men när hon steg in genom dörren, sin växande rädsla till trots, kände hon sig omedelbart lugn igen. Någonstans i huset stod tv:n på och hon hörde det bekanta ljudet av plingandet och applåderna från tävlingsprogrammet Lyckohjulet. Programmet hade alltid utgjort huvudutbudet av tv-underhållning hemma hos dem.

Hon gick nedför hallen och närmade sig vardagsrummet. Hon såg det stora hjulet på tv-skärmen som var uppsatt ovanför den öppna spisen. Skärmen var enorm och storleken fick det att se ut som om programledaren stod där i vardagsrummet.

“Hallå", sa Olivia och tittade sig runt i det nedsläckta vardagsrummet. “Tack så mycket för att ni hjälpte mig med grejerna. Att lämna dörren på glänt var...”

Det var menat som ett skämt men orden fastnade i halsen på henne.

Hennes mamma låg på soffan. Hon hade lika gärna kunnat ha legat och sovit, om det inte varit för allt blod. Hela hennes bröst var blodigt och soffan hon låg på hade blivit genomblöt av blod. Det var så mycket blod överallt att Olivia först knappt kunde förstå det. Att försöka ta in allt samtidigt som Lyckohjulet knattrade i bakgrunden gjorde det hela ännu svårare att förstå.

“Mamma...”

Plötsligt kändes det som om Olivias hjärta hade stannat. Hon backade långsamt genom rummet medan verkligheten långsamt sjönk in. Det kändes som om en del av henne själv hade frigjort sig och höll på att sväva ut i rymden någonstans.

Medan hon fortsatte backa formades ytterligare ett ord i munnen på henne – Pappa. Precis då såg hon honom. Han låg på golvet bredvid soffbordet och han var täckt av lika mycket blod som hennes mamma var. Han låg på mage, orörlig. Det såg ut som om han låg i en krypande position, som om han hade försökt fly på något sätt. Olivia såg tydligt sex djupa huggsår på sin pappas rygg.

Hon förstod med ens varför hennes mamma inte hade svarat på hennes sms. Hon var död. Hennes pappa med.

Hon kände ett begynnande skrik stiga upp ur halsen och hon försökte samtidigt få sina ben att börja röra på sig. Hon visste att vem som än hade gjort detta fortfarande kunde befinna sig i huset. Den tanken fick saker att hända. Den förlöste skriket i hennes hals, den fick tårarna att komma och den fick förlamningen i benen att släppa.

Olivia rusade ut ur huset och sprang och sprang. Hon slutade inte springa förrän hon inte klarade av att skrika längre.

KAPITEL ETT

Det var lustigt hur snabbt Kate Wise inställning hade förändrats. Under det året hon hade varit pensionerad hade hon gjort allt hon kunde för att undvika trädgårdsarbete. Hon hade skytt trädgårdsarbete, stickande, bridgeklubbar – till och med bokklubbar – som pesten. De hade alla framstått som klichéartade saker som pensionerade kvinnor pysslade med.

Men efter några månader tillbaka i rollen som FBI-agent hade något hänt med henne. Hon var inte så naiv att hon trodde att hon hade blivit en helt ny människa. Nej, det hade helt enkelt gett henne en liten energiinjektion. Hon hade ett syfte igen, och en anledning att se fram emot morgondagen.

Så det var kanske därför som hon nu kände att det var okej att hänge sig åt trädgårdsarbete som en hobby. Det var inte så avslappnande som hon hade trott att det skulle vara. Om något så gjorde det henne nervös. Hon undrade om det verkligen var värt att ägna så mycket tid och energi åt att plantera något om man ändå var tvungen att kämpa mot väder och vind bara för att se till att det överlevde. Men, det fanns ändå något väldigt tillfredsställande i att plantera något i jorden och se hur det bar frukt med tiden.

Hon hade börjat med blommor, Tusenskönor och Bougainvilleor, och hade sedan gått över till att plantera ett litet grönsaksland i högra hörnet av tomten. Det var där hon nu satt och skyfflade jord runt en tomatplanta och sakta kom till insikten att hon faktiskt inte hade haft något intresse för trädgårdsarbete innan hon blev mormor.

Hon funderade på om det kanske hade något att göra med framväxten av hennes vårdande personlighetsdrag. Hon hade hört av vänner och läst i böcker att det var något speciellt med att vara mormor. Något som en kvinna aldrig helt kunde förstå medan hon fortfarande tog hand om barn som en mamma.

Hennes dotter Melissa hade försäkrat henne om att hon hade varit en bra mamma. Det var ord som Kate faktiskt behövde höra då och då med tanke på hur hon hade prioriterat sin karriär över sin familj. Hon var den första att erkänna att hon hade prioriterat karriären alldeles för länge och hon skattade sig lycklig för att Melissa aldrig hade hatat henne för det. Bortsett från den där tiden efter att hon hade förlorat sin pappa.

Åh, den enda nackdelen med trädgårdsarbete, tänkte Kate medan hon ställde sig upp och borstade av jorden från händer och knän. Man flyter iväg i tankarna och då glider det förflutna oinbjudet in igen.

Hon lämnade trädgården, korsade baksidan av huset och gick mot altanen. Hennes hem låg i huvudstaden Richmond, i delstaten Virginia. Hon var noga med att sparka av sig sina smutsiga gympaskor vid bakdörren och lade även trädgårdshandskarna bredvid skorna eftersom hon inte ville dra med sig massa jord in i huset. Hon hade ägnat de senaste två dagarna åt att städa huset. Hon skulle passa sin dotterdotter Michelle senare på kvällen och även om Kate inte hade någon städmani ville hon ändå att huset skulle vara skinande rent. Det hade gått nästan trettio år sedan hon hade tagit hand om en bebis och hon ville inte ta några risker.

Hon tittade misstroget på klockan. Gästerna skulle komma om femton minuter. Det var ytterligare en negativ sak med trädgårdsarbete, tiden bara försvann.

Hon tvättade sig i badrummet och gick sen ner till köket och satte på en ny kanna kaffe. Kaffet var nästan färdigbyggt när dörrklockan ringde. Hon öppnade med en gång, alltid lika lycklig att träffa de två kvinnorna hon hade umgåtts med minst två gånger i veckan i ungefär ett och ett halvt år nu.

Jane Patterson steg in i hallen bärandes på en bricka med kaffebröd. Hon hade tagit med sig sina hemgjorda Wienerbröd som hade vunnit den lokala desserttävlingen i stadsdelen Carytown två år i rad. Bakom henne bar Clarissa James på en skål med färsk skivad frukt. De var båda snyggt klädda och passade lika bra hemma hos en vän på brunch som på stan för lite eftermiddagsshopping. Shopping var för övrigt något som de båda hade en hel del erfarenhet av.

“Du har varit ute och grävt i landet igen, eller hur? frågade Clarissa medan de ställde ner maten på köksbänken.

“Hur visste du det? undrade Kate.

Clarissa pekade på Kates hår där det slutade precis under axlarna. Kate sträckte sig och hittade en bit jord som på något sätt hade hamnat i håret. Clarissa och Jane skrattade åt detta medan Jane tog plastfoliet av sin bricka med Wienerbröd.

“Skratta så mycket ni vill", sa Kate. “Ni ska få se när jag skördar de där tomatplantorna.”

Det var fredag morgon vilket nästan automatiskt gjorde det till en bra morgon. De tre kvinnorna satte sig på barstolar runt Kates köksö och åt brunch och drack kaffe. Men även om sällskapet var trevligt och maten och kaffet var gott så hade de svårt att inte känna att något viktigt saknades.

Debbie Meade var inte längre en del av gruppen. Debbie och hennes man Jim hade flyttat efter att deras dotter hade mördats. Hon var ett av tre offer för en mördare som Kate slutligen hade lyckades stoppa för gott. De bodde nu någonstans nära stranden i North Carolina. Debbie brukade skicka foton från kusten då och då bara för att göra Kate avundsjuk på ett vänskapligt sätt. De hade bott där i två månader nu och de verkade glada och lättade av att kunna gå vidare efter allt det tragiska.

Samtalet var mestadels lättsamt och behagligt. Jane pratade om hur hon och hennes man funderade på att pensionera sig nästa år och att hon redan hade börjat fundera på att skriva en roman. Clarissa berättade om sina två barn som båda var i tjugoårsåldern och båda just hade blivit befordrade på sina jobb.

“På tal om barn", sa Clarissa, “hur går det för Melissa? Trivs hon med att vara mamma?”

“Jadå", svarade Kate. “Hon är helt tokig i sin lilla tjej. En liten tjej som jag ska passa ikväll faktiskt.”

“Är det första gången?” Frågade Jane.

“Ja. Det är första gången som Melissa och Terry ska iväg någonstans utan henne. Övernattning och hela grejen alltså.”

“Har momorsgenen kickat in än?” Frågade Clarissa.

“Jag vet inte", sa Kate med ett leende. “Jag antar att vi får se ikväll.”

“Du vet", sa Jane, “du kan alltid göra som jag brukade göra när jag passade andras barn i high school. Jag brukade ta med mig min pojkvän och så fort som barnen hade gått och lagt sig…”

“Det låter lite obehagligt", sa Kate.

“Tror du inte att Allen hade ställt upp då?” frågade Clarissa.

“Jag vet inte", svarade Kate och försökte föreställa sig Allen ta hand om en bebis. De hade börjat träffas mer på allvar ända sedan Kate och hennes nya kollega DeMarco hade löst seriemördarfallet här i Richmond. Samma brottsfall och och samma mördare som Debbie Meades dotter hade fallit offer offer för. De hade aldrig pratat seriöst om framtiden och de hade heller inte legat med varandra än. De hade faktiskt sällan varit intima överhuvudtaget. Hon gillade ju faktiskt att ägna tid tillsammans med honom men tanken på att dra in honom i mormorsdelen av hennes liv gjorde henne obekväm.

“Är allt fortfarande bra mellan er?” frågade Clarissa.

“Jag tror det. Hela den här grejen med att hålla på och träffa någon känns fortfarande konstig. Jag känner mig för gammal för att vara någons flickvän.

“Så fan heller", sa Jane. “Missförstå mig inte… Jag älskar min man, mina barn och mitt liv i allmänhet, men jag skulle ge vad som helst för att vara tillbaka på banan bara ett litet tag, förstår du? Jag saknar det. Träffa nya människor, dela nya saker…”

“Ja, jag antar att det är ganska härligt", medgav Kate. “Allen tycker också att hela idén med att hålla på och träffas känns konstig. Vi har kul med varandra men det blir liksom konstigt när det börjar luta mot mer romantiska grejer.

“Bla, bla", sa Clarissa. “Men du tänker ändå på honom som din pojkvän?”

“Måste vi prata om det här? Frågade Kate och kände att kinderna hettade.

“Ja", sa Clarissa. “Vi gamla gifta tanter måste leva genom dig.”

“Och det gäller även ditt så kallade jobb", sa Jane. “Hur går det med det?”

“Jag har inte hört något på två veckor och det senaste jag hörde var bara en förfrågan om att hjälpa till med lite efterforskningar. Ledsen, tjejer. Det är inte så spännande som ni hoppats på.

“Så du har gått i pension igen?” Frågade Clarissa.

“Mer eller mindre. Det är komplicerat.”

Det svaret satte stopp för utfrågningen och de återvände till mer lokala ämnen: kommande biofilmer, en lokal musikfestival, vägarbeten på motorvägen och så vidare. Kate hade dock fastnat i tankarna på sitt jobb. Det var trösterikt att veta att FBI fortfarande såg henne som en resurs men hon hade hoppats på en mer aktiv roll sedan hon hade lyckats avsluta den senaste utredningen. Hittills hade hon bara hört från vice direktören Duran en enda gång dock, och det var bara när han hade velat ha en utvärdering av DeMarco.

Hon visste hur konstigt hennes väninnor tyckte att det var att hon fortfarande tekniskt sett var en aktiv FBI-agent när hon precis hade börjat gå in för mormorsrollen. Fast det var konstigt för henne också, i och för sig. Om man också blandade i hennes begynnande förhållande med Allen i smeten så kunde hon faktiskt se hur hennes liv kunde verka spännande för dem.

Ärligt talat så såg hon sig själv som tursam. I slutet av månaden fyllde hon femtiosex och hon visste att många kvinnor i hennes ålder skulle vara avundsjuka på det liv hon levde. Hon brukade påminna sig själv om det när hon kände sig stressad över att hon borde jobba mer aktivt. Vissa dagar hade det faktiskt fungerat.

Nu skulle hennes barnbarn komma på besök för första gången sedan hennes födsel och det råkade faktiskt falla sig så att den dagen var just en sådan dag.

***

En sak som gjorde det svårt för henne att balansera sin nya mormorsroll med viljan att sätta tänderna i ett nytt fall var benägenheten att tänka som en mormor. Samma eftermiddag lämnade hon huset och gick ner till några av de billiga affärerna i området Carytown, i Richmond. Hon kände att hon måste köpa en present till Michelle för att fira hennes första övernattning hos mormor.

Det var svårt att sluta tänka på tjänstevapen och gärningsmän och fokusera på mjukisdjur och sparkdräkter istället, men det blev lättare allt eftersom hon gick igenom lite fler affärer. Hon insåg att hon faktiskt tyckte om att shoppa åt sitt barnbarn även om hon inte ens var två månader gammal än och med största sannolikhet inte ens skulle bry sig om vilken present hon fick. Hon tyckte det var svårt att inte köpa varenda gullig grej hon hittade i affären men hon tänkte det ändå såklart var en mormors jobb att skämma bort sitt barnbarn.

När hon hade betalat för sakerna hon hade köpt i den tredje affären hon hade besökt fick hon ett sms. Hon skyndade sig att läsa det. De senaste veckorna hade ett litet hopp tänts varje gång hon hade fått ett samtal eller ett sms och hon hoppades att det skulle vara Duran eller någon annan på FBI-kontoret. Hon tillrättavisade sig själv ljudlöst när hon blev besviken över att det inte var kontoret, utan Allen. Så fort hon kommit över känslan av att det inte var kontoret som sökte henne insåg hon att hon faktiskt blev glad att höra av honom. Hon blev faktiskt alltid glad.

“Allen, du måste måste hjälpa mig", skojade hon när hon svarade i telefonen. “Jag handlar en present åt Michelle och jag vill köpa allt jag ser åt henne. Är det normalt?”

“Jag vet inte", sa Allen. Ingen av mina söner har skaffat familj eller gjort mig till farfar än.”

“Lita på mig. Börja spara.”

Allen skrattade. Kate hade börjat gilla hans skratt en hel del. “Så det är ikväll det gäller, va?”

“Ja, och jag vet att jag har uppfostrat ett barn redan och vet hur det funkar, men jag är ganska skräckslagen.”

“Äh, det kommer gå bra. Om vi snackar skräckslagen så ska jag ut på några öl med mina pojkar ikväll och jag har nog inte druckit mer än två öl på en kväll på ungefär fem år.”

“Lycka till då.”

“Jag tänkte om du kanske vill träffas och äta middag tillsammans imorgon. Vi kan utbyta krigshistorier om våra kvällar.”

“Det gör jag gärna. Vill du komma förbi mig vid sju någon gång?”

“Det låter bra. Ha det så kul ikväll. Sover lilla Michelle hela natten än?”

“Jag tror inte det.”

“Aj, aj", sa Allen och avrundade sedan samtalet.

Kate trixade med sina kassar medan hon lade ner telefonen i fickan. Ett oväntat leende spred sig över hennes läppar. Hon stod i solskenet i sin favoritdel av staden och hade just shoppat presenter åt sin lilla dotterdotter som hon skulle passa på kvällen. Ville hon verkligen att kontoret skulle ringa överhuvudtaget med tanke på hur hennes dag såg ut?

Hon var på väg tillbaka till sitt hus som låg ungefär tre kvarter från stället där hon hade pratat med Allen på telefon. Plötsligt fick hon fick syn på en liten flicka i en My little pony-tröja. Hon kom gåendes hand i hand med sin mamma och var bara några meter framför henne, gåendes i samma riktning. Hon var fem eller sex år gammal och hade håret i en hästsvans som bara en mamma hade kunnat bry sig om att fixa till. Hon hade blåa ögon och en spetsig liten näsa som påminde om en älvas. Det var just den likheten som fick det att knyta sig av förtvivlan i bröstet på Kate.

Kate fick upp en bild i tankarna. Bilden var av en liten flicka som såg identisk ut med den hon nu såg framför sig på gatan, men flickan i hennes tankar var smutsig i ansiktet och grät. Blåljuset från polisbilar blinkade bakom henne.

Bilden var så stark att Kate var tvungen att sluta promenera. Hon slet blicken från flickan för att inte framstå som läskig eller konstig. Hon hängde kvar vid bilden i huvudet och ansträngde sig för att hitta minnet som var kopplat till den. Minnet kom långsamt tillbaka till henne och det vecklade sakta ut sig som om hon läste utredningsrapporten.

Femårig flicka, hittad tre dagar efter en anmälan om hennes försvinnande. Undangömd i en fiskebod i Arkansas bredvid föräldrarnas döda kroppar. Föräldrarna var de femte och sjätte offren för en seriemördare som terroriserat Arkansas – en seriemördare som Kate till slut hade satt stopp för, men inte förrän nio människor hade mördats.

Kate insåg att hon plötsligt stod frusen som en staty mitt på gatan men hon verkade inte kunna röra sig. Brottsutredningen hade hemsökt henne sedan ett tag tillbaka. Så många återvändsgränder, så många felaktiga ledtrådar. Hon hade gått runt i cirklar och hade varit oförmögen att hitta mördaren medan han hade fortsatt att producera fler och fler offer. Gud visste vad han hade planerat att göra med den lilla flickan.

Men du räddade henne, sa hon till sig själv. Du räddade henne till sist.

Kate började sakta gå igen. Det var inte första gången som ett slumpmässigt minne från hennes förflutna hade fått henne att sväva iväg i tankarna. Ibland kom minnena lite lugnare, i och för sig ifrån ingenstans, men det fanns andra tillfällen då minnena slog till hårt och snabbt, som en flashback orsakad av posttraumatisk stress.

Minnet av flickan i Arkansas låg någonstans mittemellan och det var Kate väldigt tacksam för. Det fallet hade nästan fått Kate att sluta som FBI-agent, 2009. Det hade varit förkrossande och det hade varit tillräckligt för att Kate skulle be om två veckors tjänstledigt. Men där gick hon nu hemåt, bärandes presenter till sitt barnbarn, och plötsligt kändes det som om hon hade rest tillbaka i tiden för en kort sekund.

Det hade gått nästan tio år sedan hon hade räddat den där flickan. Kate undrade var hon befann sig; om hon hade kommit över traumat än.

“Ursäkta?”

Kate blinkade och hoppade till av ljudet av en främmande röst framför henne. En tonårspojke stod framför henne. Han såg orolig ut, som om han inte riktigt visste om han borde stå kvar eller fly.

“Är du okej?” frågade han. “Du ser typ… sjuk ut. Som om du håller på att svimma eller något.”

“Nej", sa Kate. “Det är lugnt. Tack.”

“Killen nickade och avlägsnade sig. Kate fortsatte gå. Hon hade blivit uppdragen ur nåt hål från det förflutna som hon antog inte riktig hade slutit sig än. Medan hon närmade sig huset började hon undra precis hur många hål från hennes förflutna som hade lämnats öppna. Och om spökena från hennes förflutna skulle fortsätta att hemsöka henne tills även hon förvandlades till ett spöke.