Loe raamatut: «Hjältars Väg», lehekülg 11
Kapitel sexton
Solen mattades i himlen – djupt scharlakansrött flöt ut i blått, som sedan omgav världsalltet – och Thor gick med Reece, O’Connor och Elden längs den stig som ledde in i skogen i Vildlanden. Thor hade aldrig varit så på spänn. Nu var det bara de fyra, Erec hade stannat vid lägret. Trots tidigare gräl så kände Thor att de nu behövde varandra mer än någonsin. De var tvungna att hålla samman på egen hand, utan Erec. Innan avskedet hade Erec sagt åt dem att inte oroa sig. Han skulle stanna vid lägret och höra deras rop och komma om de behövde honom.
Det lät inte särskilt övertygande nu.
Skogen växte allt tätare omkring dem och Thor såg sig om på denna främmande plats, på marken som var täckt av törnen och märkliga frukter. Trädens grenar var urgamla och knotiga, och växte så tätt att de rörde varandra och ofta tvingade Thor att ducka. Istället för blad hade de taggar som stack åt alla håll. Gula vinrankor hängde ned här och var, och Thor hade gjort misstaget att knuffa en från ansiktet, bara för att upptäcka att det var en orm. Han hade skrikit och hoppat åt sidan, precis i tid.
Han hade förväntat sig att de andra skulle skratta åt honom, men också de hade ödmjukats av fruktan. Runtom hördes läten av främmande djur: en del dova strupljud, andra gälla skrin. Vissa ekade avlägset, andra tycktes ofattbart nära. Skymningen föll alltför snabbt och de skyndade vidare in i skogen. Thor var säker på att de när som helst kunde råka ut för ett bakhåll. Allt eftersom det blev mörkare blev det också svårare att se, till och med de egna vännernas ansikten. Han höll så hårt om svärdshjaltet att knogarna vitnade, och med den andra handen greppade han om stenslungan. Även de andra höll om sina vapen.
Thor stålsatte sig för att vara stark, självsäker och modig, som en god riddare borde. Just som Erec lärt honom. Det var bättre att ställas inför döden nu på en gång, än att leva resten av livet rädd för den. Han försökte lyfta på hakan och gå djärvt framåt, och till och med ökade takten och gick några meter före de andra. Hjärtat bultade i bröstet, men han kände att han ändå trotsade rädslan.
”Vad är det egentligen vi patrullerar efter?”, frågade Thor.
I samma ögonblick som han sagt det insåg att han det nog var en dum fråga, och han förväntade sig att Elden skulle göra sig lustig på hans bekostnad.
Men till hans förvåning möttes han bara av tystnad. Thor tittade åt sidan, såg vitorna i Eldens ögon och insåg att han var ännu räddare. Det gav honom, om inget annat, lite självförtroende. Thor var både yngre och mindre, men han gav inte efter för sin fruktan.
”Fienden, antar jag”, sa Reece till sist.
”Och vem är det?”, frågade Thor, ”Hur ser han ut?”
”Här finns många sorters fiender”, sa Reece. ”Vi är i Vildlanden nu. Här finns vilda stammar, och alla möjliga typer av ondskefulla kreatur.”
”Men vad är meningen med att vi är här och patrullerar?”, frågade O’Connor. ”Det kan väl inte göra någon skillnad att vi är här? Även om vi lyckas ta död på en eller två, så sätter det väl inte stop för övriga miljoner?”
”Vi har inte kommit hit för att göra skada”, svarade Reece. ”Vi är här för att markera vår närvaro, på uppdrag av kungen. Få dem att begripa att de skall hålla sig borta från Klyftan.”
”Det skulle väl vara vettigare att vänta tills de försöker ta sig över, och ta itu med problemet då”, sa O’Connor.
”Nej”, sa Reece. ”Bättre att avhålla dem från att ens komma i närheten. Därav patrullerna. Det är i alla fall vad jag hört från mina bröder.”
Thors hjärta bultade, och de fortsatte längre in i skogen.
”Hur långt är det tänkt att vi skall gå?”, frågade Elden, som först nu öppnade munnen, skakig på rösten.
”Minns du inte vad Kolk sa? Vi måste hämta den röda flaggan och ta den med tillbaka”, sa Reece. ”Den är bevis för att vi gått tillräckligt långt för vår patrull.”
”Jag har inte sett en endaste flagga”, sa O ’Connor. ”Det går ju för övrigt knappt att se något alls. Hur är det tänkt att vi skall ta oss tillbaka?”
Ingen svarade. Thor tänkte samma sak. Hur skulle de någonsin kunna finna en flagga, mitt i svarta natten? Han började undra om det inte var någon sorts trick, en typ av övning, likt många andra som Legionen spelade med pojkarnas sinnen. Återigen tänkte han på Erecs ord, på sina många fiender vid hovet. Patrullen kändes allt olustigare. Hade man lurat dem i en fälla?
Plötsligt hördes ett ohyggligt, skriande läte, följt av rörelse bland grenverket – och något stort sprang rakt över stigen. Thor drog sitt svärd, och det gjorde också de andra. Ljudet av svärd som drogs ur skidorna, metall mot metall, fyllde luften, och de stod där med svärden sträckta framför sig, med nervösa blickar åt alla håll.
”Vad var det där?”, skrek Elden, med rösten bruten av fasa.
Djuret sprang återigen över stigen, på väg från en del av skogen till en annan, och den här gången fick de en tydligare glimt.
Thors axlar slappnade av när han kände igen djuret. ”Bara ett rådjur”, sa han, oerhört lättad. ”Det märkligaste rådjur jag sett, men likafullt ett rådjur.”
Reece skrattade. Det var ett lugnande ljud, ett som var mognare än vad han hade år för. När Thor hörde det insåg han att det var skrattet från en framtida kung. Det kändes bra att ha en sådan vän vid sidan. Och sedan skrattade även han, all den där rädslan för ingenting.
”Jag visste inte att du kom i målbrottet när du blev skraj”, drev Reece med Elden, och skrattade igen.
”Om jag kunde se dig nu skulle du åka på en smäll”, sa Elden.
”Jag ser dig utan problem”, sa Reece. ”Försök bara.”
Elden blängde på honom, men rörde sig inte. Istället stack han svärdet i skidan, liksom de andra. Thor beundrade Reece för att han drivit med Elden. Elden hånade ju alla andra – det var inte mer än rätt att han fick lite tillbaka. Han beundrade Reeces oräddhet: Elden var trots allt dubbelt så stor.
Thor kände hur något av anspänningen lämnade kroppen. De hade varit med om en första incident, isen var bruten, och de var ännu vid liv.
”Skratta du”, sa Elden. ”Vi får se vem som skrattar sist.”
Jag skrattar inte åt dig, som Reece, tänkte Thor. Jag är bara glad över att vara i livet.
Men han brydde sig inte om att säga det högt. Han visste att inget han kunde säga skulle ändra Eldens hat mot honom.
”Titta!”, skrek O’Connor. ”Där borta!”
Thor kisade, men kunde knappt se vad han pekade på i den allt mörkare natten. Men sedan såg han: Legionens fana, som hängde från en av grenarna.
De började alla springa mot den.
Elden sprang förbi de andra och knuffade dem åt sidan.
”Flaggan är min!”, skrek han.
”Jag såg den först!”, ropade O’Connor.
”Men jag hinner först, och det blir jag som tar den tillbaka!”, skrek Elden igen.
Thor kokade inombords. Elden var helt otrolig. Han mindes vad Kolk hade sagt – att den som kom med baneret skulle bli belönad, och han förstod varför Elden spurtade. Men det var ingen ursäkt. De skulle ju vara ett lag, en grupp – inte var man för sig själv. Elden visade sin sanna natur. Ingen av de andra sprang för att hinna först. Det fick Thor att avsky Elden ännu mer.
Elden spurtade förbi efter att ha givit O’Connor en armbåge och innan de andra hann reagera. Han kom först med flera meter och ryckte åt sig fanan.
Men när han gjorde det kastades plötsligt ett stort nät upp från marken och upp i luften, fångade Elden och hissade honom högt. Han hängde där och gungade fram och tillbaka, mitt framför deras ögon och bara någon meter bort, som ett djur i en fälla.
”Hjälp! Hjälp mig!”, skrek han, skräckslagen.
De stannade till och gick långsamt fram mot honom. Reece började skratta.
”Jaha, ja vem är det nu som är en fegis?”, ropade Reece, klart road.
”Din lille skit!”, skrek Elden. ”Jag skall slå ihjäl dig när jag kommer ur det här!”
”Verkligen?”, svarade Reece. ”Och när tror du att det blir?”
”Släpp ner mig!”, ylade Elden och krängde och snurrade i nätet. ”Jag befaller er!”
”Men oj, så nu befaller du oss också?”, sa Reece och gapskrattade.
Reece vände sig och såg på Thor.
”Vad säger ni?”, frågade Reece.
”Jag tycker att han är skyldig oss alla en ursäkt”, sa O’Connor. ”Och särskilt en till Thor.”
”Instämmer”, sa Reece. ”Så här gör vi”, sa han till Elden. ”Be om ursäkt – och se till att du menar det – så skall jag fundera på att skära ner dig därifrån.”
”Be om ursäkt?”, upprepade Elden med avsmak. ”Inte på miljoner solar.”
Reece vände sig mot Thor.
”Kanske skall vi helt enkelt lämna köttklumpen här för natten. Det blir ju bra mat för djuren. Eller vad säger du?”
Thor log brett.
”Jag tycker det låter som en utmärkt idé”, sa O’Connor.
”Vänta!”, skrek Elden.
O’Connor sträckte på sig och ryckte fanan från Eldens spretande fingrar.
”Det verkar som att du ändå inte hann före oss till fanan”, sa O’Connor.
De tre vände om och började gå iväg.
”Nej, vänta!”, ropade Elden. ”Ni kan inte lämna mig här! Det kan ni bara inte!”
De tre fortsatte att gå sin väg.
”Förlåt!” Elden började hulka. ”Snälla! Förlåt!”
Thor stannade, men Reece och O’Connor fortsatte gå. Till sist stannade Reece.
”Vad håller du på med?”, frågade han Thor.
”Vi kan inte bara lämna honom här”, sa Thor. Oavsett hur mycket han ogillade Elden så kändes det inte rätt att låta honom hänga där.
”Varför inte?”, frågade Reece. ”Han har sig själv att skylla.”
”Om rollerna var omvända”, sa O’Connor, ”så skulle han gladeligen lämna dig där. Varför bryr du dig?”
”Jag vet”, sa Thor. ”Men det betyder inte att vi skall bete oss som honom.”
Reece satte en hand i höften och drog en djup suck. Han lutade sig fram och viskade till Thor.
”Jag hade inte tänkt lämna honom där hela natten. Halva kanske. Men du har en poäng. Han är inte av rätta virket för det här. Förmodligen skulle han väl pissa ner sig och få en hjärtattack. Du är för snäll, det är problemet”, sa Reece och lade en hand på hans axel. ”Men det är å andra sidan skälet till att jag valt dig till vän.”
”Och jag”, sa O’Connor, som lade handen på Thors andra axel.
Thor vände om, marscherade tillbaka till nätet och skar ned det.
Elden landade med en duns. Han kravlade upp på fötter, kastade av sig nätet och letade febrilt på marken.
”Mitt svärd!”, ropade han. ”Var är mitt svärd?”
Thor såg ned på marken, men det var för mörkt för att se.
”Det måste ha kastats in i träden när du hissades upp”, sa Thor.
”Vart det än är så är det borta nu”, sa Reece. ”Du hittar det aldrig.”
”Men ni förstår inte”, bönföll Elden. ”I Legionen. Det finns bara en regel. Lämna aldrig ditt vapen. Jag kan inte återvända utan. Jag skulle bli utslängd!”
Thor vände om och sökte på marken igen, letade bland träden och runtomkring. Men han såg ingenting. Reece och O’Connor bara stod där, utan att bry sig om att leta.
”Jag är ledsen”, sa Thor. ”Jag hittar det inte.”
Elden kröp runt och letade överallt. Till slut gav han upp.
”Det är ditt fel.” Han pekade på Thor. ”Det var du som fick oss in i den här skiten!”
”Nej, det gjorde jag inte”, svarade Thor. ”Det var du själv! Du sprang efter flaggan. Du knuffade oss andra åt sidan. Det finns ingen annan att skylla på än dig själv.”
”Jag hatar dig!”, skrek Elden.
Han rusade mot Thor, grep tag i skjortan och kastade honom i marken. Thor var inte beredd på tyngden. Han lyckades rulla åt sidan, men Elden rullade med och tryckte honom i backen. Elden var för stor och för stark, och det var för svårt att hålla honom tillbaka.
Men plötsligt släppte Elden taget och gled av. Thor hörde ljudet av ett svärd som drogs ur skidan och tittade upp och såg Reece stå över Elden, med svärdsspetsen mot hans strupe.
O’Connor sträckte sig ned och hjälpte Thor på fötter. Thor stod med sina två vänner och såg ned på Elden som låg kvar där på marken, med svärden mot strupen.
”Rör min vän igen”, sa Reece, långsamt och med dödligt allvar till Elden, ”och jag lovar dig, att du skall dö.”
Kapitel sjutton
Thor, Reece, O’Connor, Elden och Erec, alla satt de på marken i en ring runt en sprakande eld. Alla fem satt i dyster tystnad och Thor förvånades över att en sommarnatt kunde vara så kall. Det var något med den här klyftdalen, med de kyliga, märkliga vindilar som susade runt, kröp längs med ryggen, och blandades med dimman som aldrig tycktes försvinna, som gjorde honom råkall in på bara benen. Han lutade sig fram och gned händerna intill elden, utan att få dem riktigt varma.
Thor tuggade på ett stycke torkat kött som skickades runt. Det var segt och salt, men gav honom näring. Erec räckte honom något, och Thor kände en mjuk vinlägel i handen, med vätskan skvalpande inuti. Den var förvånande tung att föra till läpparna och han pressade fram en stråle till svalget, något för länge. Han kände sig varm för första gången den kvällen.
Alla var tysta och stirrade in i lågorna. Thor var fortfarande på helspänn. På den här sidan Klyftan, i fiendeland, kändes det som om han borde vara på vakt hela tiden. Han häpnade över hur lugn Erec tycktes vara, som om han satt ledigt på sin egen bakgård. Thor var i alla fall lättad över att vara ute ur själva Vildlanden, återförenad med Erec och i tryggheten runt en eld. Erec såg uppmärksamt mot skogsranden vid varje litet ljud, men var ändå avslappnad och säker. Thor visste att han skulle skydda dem alla om någon fara dök upp.
Thor var nöjd med att sitta runt lägerelden, och när han såg sig omkring verkade även de andra tillfreds – utom Elden förstås, som var trumpen ända sedan de återvänt från skogen. Han hade förlorat sin självsäkra stil från tidigare under dagen och satt där, surmulen, utan sitt svärd. Det var ett felsteg befälen aldrig skulle ursäkta – han skulle sparkas ur Legionen så snart de återvänt. Han undrade vad Elden skulle ta sig till, men hade känslan av att han inte skulle ge upp så lätt, att han fortfarande hade något trick, någon reservplan, i bakfickan. Vad den än innebar så gissade Thor att det säkert inte var något bra.
Thor vände huvudet och följde Erecs blick mot horisonten i söder. Där syntes en svag ljusglöd som lyste upp natten, så vid över horisonten som det gick att följa med ögat. Thor undrade.
”Vad är det där?”, frågade han till sist Erec. ”Den där glöden? Den ni ser på?”
Erec var tyst en lång stund, och det enda som hördes var kastvindarna. Till sist, utan att vända sig, sa han: ”Goraler”.
Thor utväxlade blickar med de andra, som såg tillbaka, rädsla i blicken. Magen knöt sig vid tanken. Goralerna. Så nära. Inget stod emellan dem här, utöver en vanlig skog och en vidsträckt slätt. Inte längre Klyftan som skiljde dem åt, höll dem säkra. Hela livet hade han hört berättas om dessa blodtörstiga vildar från Vildlanden, som inte levde för annat än att angripa Ringen. Och här fanns inget mellan dem. Han kunde knappt begripa hur många de måste vara. En ofantlig armé låg där och väntade.
”Är ni inte rädd?”, frågade Thor Erec.
Erec skakade på huvudet.
”Goralerna rör sig i samlad trupp. De har läger där ute varje natt. Sedan åratal. De skulle bara anfalla om de mobiliserat hela hären, och då alla tillsammans. Och de skulle inte våga sig på ett försök. Kraften från svärdet fungerar som en sköld. De vet att de inte kan slå sig igenom.”
”Men varför har de då läger därute?”, frågade Thor.
”Som hot. Och förbereder sig. Det har hänt många gånger i historien, i våra fäders dagar, att de attackerat och försökt bryta sig över Klyftan. Men det har inte hänt under min tid.”
Thor blickade upp på den svarta natthimlen och de gula, blå och brandgula stjärnor som blinkade högt däruppe, och undrade. Den här sidan av Klyftan var som en plats hämtad ur en mardröm, och hade också varit just det sedan barnsben. Tanken skrämde honom, men han sköt den åt sidan. Han var en medlem av Legionen nu, och det var så han måste bete sig.
”Oroa dig inte”, sa Erec, som om han läst Thors tankar. ”De kommer inte att anfalla så länge vi har Ödessvärdet.”
”Har du någonsin hållit i det?”, frågade Thor, plötsligt nyfiken. ”Svärdet?”
”Självklart inte”, svarade Erec med viss skärpa. ”Ingen får röra svärdet, utom en ättling till konungen.”
Thor såg på honom, förvirrad.
”Jag förstår inte? Varför?”
Reece harklade sig.
”Får jag förklara?”, inflikade han.
Erec nickade till svar.
”Det finns en legend om svärdet. Ingen har någonsin lyft det. Enligt sägnen så kommer endast en man, den utvalde, att kunna svinga det. Bara kungen får försöka, eller den av kungens ättlingar som utnämnts till kung. Så där vilar det alltså, orört.”
”Och vår nuvarande kung? Din far?”, frågade Thor. ”Kan inte han försöka?”
Reece såg ned.
”Han försökte en gång. När han just var krönt. Det är vad han har sagt. Han kunde inte rubba det. Så nu ligger det där som en ständig förolämpning mot honom. Han avskyr det där svärdet. Det tynger honom verkligen, som en fiende av kött och blod.
”När den utvalde kommer till sist”, fortsatte Reece, ”så kommer han att befria Ringen från alla fiender runtom och leda oss mot ett öde mer fantastiskt än allt tidigare. Och då blir det slut på alla krig.”
”Amsagor och rent nonsens”, inflikade Elden. ”Ingen kommer att kunna lyfta det där svärdet. Det är helt enkelt för tungt. Det är omöjligt. Och inte finns det heller någon ’utvald’. Det är rena smörjan alltsammans. Den där legenden har man hittat på för att trycka ned vanligt folk, få oss att snällt sitta och vänta på den där ’utvalde’. Och för att göra ätten MacGils än fräckare. För dem är det ju en användbar sägen.”
”Vakta tungan pojk”, avbröt Erec. ”Tala alltid om din kung med respekt.”
Elden såg ned mot marken, ödmjukad.
Thor tänkte på allt han hört, försökte begripa. I hela livet hade han drömt om att få se Ödessvärdet. Han hade hört berättas om dess perfekta form. Ryktet sa att det smitts av ett material som ingen förstod sig på, att det var ett magiskt vapen. Det fick honom att undra vad som skulle hända om de inte hade svärdet till skydd. Skulle kungens här besegras av imperiets? Thor blickade mot eldarna som lyste upp horisonten. De bredde ut sig i all evighet.
”Har ni någonsin varit där ute?”, frågade han Erec. ”Långt där ute? Bortom skogen, in i Vildlanden?”
De andra vände sig om och såg på Erec, samtidigt som Thor ängsligt väntade på hans svar. I djupet av tystnaden satt Erec länge och blickade in i flammorna – så länge att Thor började undra om han någonsin skulle svara. Han hoppades att han inte varit för frågvis. Han var så tacksam mot Erec, och han ville definitivt inte hamna i onåd. Dessutom visste han inte om han verkligen ville veta svaret.
Just som Thor börjat önska att han kunnat ta frågan tillbaka svarade Erec:
”Ja”, sa han allvarligt.
Det korta svaret hängde ensamt och allvarligt i luften, så länge att Thor förstod allt han behövde veta.
”Hur är det där ute?”, frågade O’Connor.
Thor var lättad över att det inte bara var han som ställde frågor.
”Allt behärskas av ett enda hänsynslöst imperium”, sa Erec. ”Men landet är både stort och omväxlande. Där ligger vildarnas land. Slavarnas land. Och ett land av monster. Monster av slag som ni inte kan föreställa er. Och det finns öknar, berg och kullar så långt ögat når. Och träsk och myrmark, och den stora oceanen. Druiderna har ett land. Drakarna finns i ett annat.”
Thors ögon blev vidöppna av häpnad när han hörde dem nämnas.
”Drakar?”, frågade han förvånad. ”Jag trodde inte att de fanns.”
Erec såg allvarligt på honom.
”Det kan jag försäkra dig om att de gör. Och det är en plats du inte vill besöka. Till och med Goralerna fruktar den.”
Thor svalde hårt vid tanken. Han kunde knappt föreställa sig hur det skulle vara att bege sig så långt ut i världen. Han undrade hur Erec någonsin kommit tillbaka levande. Han beslöt sig för att fråga honom en annan gång.
Det fanns så många frågor att ställa – om det onda imperiet, vem som styrde det, varför de ville anfalla, när Erec hade varit där, och när han kommit tillbaka. Men Thor blickade in i elden, och det blev mörkare och kallare och alla frågorna dansade i huvudet. Ögonlocken blev allt tyngre. Det här var inte rätt tillfälle att ställa frågor.
Istället lät han sig föras bort av sömnen. Han fick svårt att hålla ögonen öppna och vilade huvudet på marken. Innan han slöt ögonen för natten blickade han ut över det främmande landet och undrade när – eller om – han någonsin skulle återvända hem igen.
*
Thor öppnade ögonen, förvirrad och med frågan var han var och hur han hamnat här. Han tittade ned, och såg att han var täckt av en dimma, upp till midjan och så tjock att han inte kunde se sina fötter. Han vände på sig och såg gryningen bryta fram över Klyftan. Långt bort på den andra sidan låg hans hemland. Själv var han fortfarande på denna sida, på fel sida av klyftdalen. Hjärtat slog snabbare.
Thor såg mot bron. Märkligt nog var den tom på soldater. Hela platsen verkade i själva verket öde. Han förstod inte vad som höll på att hända. När han tittade på bron, såg han att dess plankor lossnade och föll, en efter en som brickor i ett dominospel. Inom bara ett ögonblick hade bron kollapsat, störtat ned i avgrunden. Botten var så avlägsen att han inte ens hörde plankorna landa.
Thor svalde och vände sig om för att se de andra – men de var inte där. Han visste inte vad han skulle göra. Nu var han fast. Här, ensam, på den här sidan Klyftan och utan möjlighet att ta sig tillbaka. Han kunde inte förstå vart alla tagit vägen.
Han hörde något och vände sig om och såg in i skogen. Något rörde sig. Han kom på fötter och gick mot ljudet. Fötterna sjönk ned i marken där han gick. När han kom närmare lade han märke till ett nät som hängde från en gren. Där, fast i nätet, hängde Elden. Han snurrade runt, runt i cirklar och grenarna knakade där han gungade.
På Eldens huvud satt en falk. Fågeln hade ett egenartat utseende, med silverskimrande kropp och ett svart band över pannan. Den böjde sig, plockade ut Eldens öga och höll upp det. Den vände sig mot Thor, med ögat fast i näbben.
Thor ville se bort, men kunde inte. Just när han insåg att Elden var död kom hela skogen till liv. Ut mellan stammarna rusade en hel armé Goraler, jättelika, klädda i höftskynken, med väldiga, muskulösa kroppar, tre näsor i en triangel över ansiktet och två långa, böjda, skarpa huggtänder. De väste, grymtade och rusade rakt mot honom. Det var ett hårresande läte, och det fanns ingenstans att ta vägen. Han sträckte sig efter sitt svärd – men såg ned och upptäckte att det var försvunnet.
Thor skrek.
Han vaknade och satt rätt upp, med flämtande andhämtning blicken vilt omkring sig. Runtom var det tyst – en riktig, levande tystnad, inte den han känt i drömmen.
Bredvid honom, i det första gryningsljuset låg Reece, O’Connor och Erec och sov, utspridda på marken, intill lägereldens sista glödande kol. På marken, hoppande, fanns också en falk. Den vände sig mot Thor och lutade på huvudet. Den var stor, med en stolt fjäderdräkt i silver och ett svart band i pannan mellan ögonen, och den stirrade honom rakt i ögonen, och skriade. Lätet fick honom att rysa: det här var fågeln från hans dröm.
Det var då han insåg att fågeln var ett tecken – drömmen hade varit mer än en dröm. Någonting var fel. Han kände det, som en ilning i ryggen och upp genom armarna.
Han kom snabbt på fötter och såg sig omkring, osäker på vad det var. Han hörde ingenting, och allt var där det skulle. Bron var där, och soldaterna på den.
Vad var fel?
Då insåg han vad det var. Någon saknades. Elden.
Först tänkte han att han kanske gått tillbaka, över bron och till den andra sidan Klyftan. Kanske skämdes han över att ha tappat sitt svärd och hade nu försvunnit från trakten helt och hållet.
Men sedan tittade Thor mot skogen och såg nya spår i mossan, fotspår genom daggen som ledde mot stigen. Utan tvekan, de var Eldens. Elden hade inte försvunnit, han hade gått tillbaka in i skogen. Ensam. Kanske för att uträtta sina behov. Eller kanske, insåg han med en chock, för att försöka återfinna sitt svärd.
Det var otroligt korkat, att sticka iväg själv på det där sättet. Det om något visade hur desperat Elden var. Thor kände faran. Eldens liv stod på spel.
Falken skriade i samma ögonblick, liksom för att bekräfta hans farhågor. Sedan kastade den sig upp i luften och flög, störtdök rakt mot Thors ansikte. Thor vred undan huvudet – klorna missade precis och falken steg i luften och flög bort.
Thor satte sig genast i rörelse. Utan att tänka, utan att ens fråga sig vad han höll på med, sprang han efter spåren, in i skogen.
Thor stannade inte tillräckligt länge för att känna rädslan när han sprang, ensam och djupare in i Vildlanden. Om han stannat och tänkt på hur vansinnigt det var hade han förmodligen fyllts av panik och blivit kvar. Men istället följde han bara sin reaktion. Han måste hjälpa Elden. Han sprang och sprang – ensam – djupare in i skogen i det glesa gryningsljuset.
”Elden!”, skrek han.
Det gick inte att förklara, men på något sätt kände han att Elden höll på att dö. Kanske borde han inte bry sig, med tanke på hur Elden behandlat honom, men han kunde inte hjälpa det: han brydde sig i alla fall. Om han varit i samma situation så skulle Elden aldrig komma för att hjälpa honom. Det var vansinne att riskera livet för någon som inte brydde sig ett dyft om honom, som rentav skulle bli glad över att höra att han dött. Men det kunde inte hjälpas. Han hade aldrig känt så här förr, att hans sinnen skrek åt honom att göra något – och dessutom om något som han egentligen inte kunnat känna till. Han höll på att förändras, men visste inte hur. Han kände hur hela hans kropp liksom kontrollerades av en ny, märklig kraft, och det gjorde honom osäker, utom kontroll. Höll han på att bli tokig? Överreagerade han? Var det bara drömmen? Borde han vända om?
Men han vände inte. Han lät sig ledas av fötterna och gav inte vika för fruktan och tvivel. Han sprang och sprang till lungorna höll på att sprängas.
Thor sprang runt en krök, och tvärstannade inför vad han såg framför sig. Han stod där, försökte hämta andan och begripa vad han såg. Det var ofattbart, tillräckligt för att lamslå vilken härdad krigare som helst.
Där stod Elden, med kortsvärdet i handen och blicken upp mot en varelse som inte liknade något Thor hade sett. Den var fruktansvärd. Den tornade upp sig över dem, minst tre meter hög och bred som fyra män tillsammans. Den höjde sina röda, muskulösa armar, med tre långa, klolika fingrar i slutet av var hand. På axlarna satt en demons huvud, med fyra horn, en lång käke och bred panna. Den hade stora, gula ögon och huggtänder vridna som betar. Den lutad sig bakåt och skriade. Bredvid honom bröts ett grovt, månghundraårigt träd itu av bara ljudet.
Elden stod fastfrusen av fasa. Han tappade svärdet, och blötte marken under sig.
Varelsen dreglade och morrade och tog ett steg fram mot Elden.
Även Thor fylldes av fasa, men till skillnad mot Elden var det inget som gjorde honom handlingsförlamad. Av någon anledning gjorde rädslan honom starkare. Den skärpte han sinnen, fick honom att känna sig levande. Den gav honom tunnelseende, så att han kunde fokusera helt på varelsen framför honom, var den stod i förhållande till Elden, dess bredd, räckvidd, fart och styrka. Alla dess rörelser. Rädslan fick honom också att koncentrera sig på sin egen kroppsställning, på sina egna vapen.
Thor kastade sig fram. Han sprang fram, mellan Elden och odjuret. Besten röt, andedräkten var så het att Thor kunde känna den även på avstånd. Ljudet fick varje hårstrå i nacken att resa sig och honom att vilja vända om. Men han hörde Erecs röst i huvudet, mana honom till styrka. Var utan rädsla. Behåll lugnet. Och han tvingade sig själv att inte vika undan.
Thor höll svärdet högt och anföll, tryckte det rakt in mellan odjurets revben, med sikte på hjärtat.
Varelsen skrek i vånda och blodet flöt över Thors hand när han tryckte svärdet ända in till fästet.
Men till Thors förvåning dog den inte. Besten verkade oövervinnerlig.
Utan att dröja snodde den runt med ett svepande slag, så hårt att Thor kände revben som bröts i bröstet. Han flög genom gläntan, brakade in i ett träd och föll ihop på marken. Han kände en fruktansvärd smärta i huvudet där han låg.
Han tittade upp, avdomnad och förvirrad. Hela världen snurrade. Odjuret sträckte sig efter Thors svärd och drog ut det. Det såg futtigt ut i dess hand, som en nagelpetare, och besten kastade iväg det, bort mellan träden där det slog ned grenar innan det försvann.
Nu vände den sin fulla uppmärksamhet mot Thor och började röra sig mot honom.
Elden stod där, fortfarande stel av skräck. Men när odjuret rörde sig mot Thor kom han plötsligt till liv. Han kastade sig mot besten bakifrån och höll fast. Det saktade ned odjuret tillräckligt för att Thor skulle hinna sätta sig upp. Varelsen var rasande, slog bakåt med armarna och kastade av sig Elden. Han flög genom gläntan, in i ett träd, och segnade ned mot marken.
Odjuret blödde fortfarande och flämtade tungt. Det vände sig mot Thor igen, morrade och gapade med betarna, på väg framår.
Thor hade fått slut på alternativ. Svärdet var borta och det fanns inget annat mellan honom och monstret. Odjuret kastade sig mot honom, och i sista sekund lyckades han rulla åt sidan. Monstret träffade trädet där Thor just legat med sådan kraft att det rycktes upp med rötterna.
Besten lyfte en fot och stampade mot Thors huvud. Återigen rullade Thor åt sidan – odjuret lämnade ett avtryck i marken där Thor just haft sitt huvud.
Thor kom på fötter, lade en sten i slungan, och kastade.
Han träffade monstret mitt mellan ögonen, hans hårdaste kast någonsin. Varelsen stapplade baklänges. Thor var säker på att han dödat den.
Men till hans förundran fortsatte den.
Thor gjorde sitt bästa för att frammana sin kraft, vad den nu var. Han anföll besten, kastade sig fram, vräkte in i den, i hopp om att få den på fall med någon sorts övermänsklig styrka.
Men till Thors fasa infann sig inget av kraften. Han var bara en pojke nu, som alla andra. En skör pojke, i kamp mot ett jättelikt odjur.
Besten sträckte bara på armen, grabbade Thor om midjan och lyfte honom högt över huvudet. Thor kände sig helt hjälplös, hängande där i luften – och sedan kastades han. Han flög som ett spjut genom gläntan och brakade in i ett träd.
Thor blev liggande, helt bedövad, med blixtrande smärta i skallen och brutna revben. Odjuret rusade fram, och Thor visste att nu var det över. Den höjde sin röda, muskulösa fot, beredd på att stampa rakt ned mot Thors skalle. Han beredde sig på att dö.
