Riley kisade mot Blackwell.
”Har du några favoritplatser? Skogar och sådant menar jag. Statliga eller nationalparker.”
Blackwell smekte sin haka eftertänksamt.
”Jag går till Yellowstone mycket” sa han. ”Jag antar att det är min favorit. Självklart är det svårt att slå Smoky Mountains. Yosemite också. Det är inte lätt att välja.”
Bill tillade ”Vad sägs om Mosby State Park? Eller kanske nationalparken nära Daggett?”
Blackwell såg plötsligt lite försiktig ut.
”Varför undrar du det?” frågade han oroligt.
Riley visste att sanningens ögonblick – eller dess motsats – äntligen hade kommit fram. Hon nådde in i sin handväska och drog ut fotografier av mordoffren, som tagits när de levde.
”Kan du identifiera någon av dessa kvinnor?” frågade Riley.
Blackwells ögon vidgades.
”Nej” sa han med skakande röst. ”Jag har aldrig sett dem förr.”
”Är du säker?” frågade Riley. ”Kanske kan deras namn hjälpa dig komma ihåg. Reba Frye. Eileen Rogers. Margaret Geraty.”
Blackwell verkade på gränsen till ren panik.
”Nej” sa han. ”Jag har aldrig sett dem. Aldrig hört deras namn.”
Riley studerade hans ansikte noggrant för ett ögonblick. Slutligen förstod hon hela situationen. Hon visste allt hon behövde veta om Ross Blackwell.
”Tack för din tid, Ross” sa hon. ”Vi kommer att vara i kontakt om vi behöver veta någonting mer.”
Bill såg förbluffad ut när han följde henne ut ur matområdet.
”Vad hände där borta?” fräste han. ”Vad tänker du med? Han är skyldig och han vet att vi är honom på spåren. Vi kan inte släppa honom ur sikte tills det att vi kan ta honom.”
Riley släppte ut en suck av mild otålighet.
”Tänk lite, Bill” sa hon. ”Såg du hans bleka hud? Inga fräknar, ingenting. Den mannen har inte spenderat en hel dag utomhus i sitt liv.”
”Så han är egentligen inte en scout?”
Riley skrattade lite. ”Nej” sa hon. ”Och jag kan lova dig att han aldrig varit i Yellowstone eller Yosemite eller Great Smoky Mountains. Och han vet inte något om taxidermi.”
Bill såg mycket generad ut nu.
”Han hade verkligen fått mig att tro på honom” sade Bill.
Riley nickade i överenskommelse.
”Naturligtvis gjorde han det” sa hon. ”Han är en stor lögnare. Han kan få folk att tro att han säger sanningen om vad som helst. Och han älskar att ljuga. Han gör det när han får en chans och desto större lögner desto bättre.”
Hon stannade i ett ögonblick.
”Problemet är” tillade Riley ”att han är osäker på att säga sanningen. Han är inte van vid det. Han blir stressad när han försöker göra det.”
Bill gick tyst bredvid henne en stund och försökte ta in det här.
”Så du menar—?” började han.
”Han berättade sanningen om kvinnorna, Bill. Därför lät han så skyldig. Sanningen låter alltid som en lögn när han försöker berätta. Han har verkligen aldrig sett några av dessa kvinnor i sitt liv. Jag säger inte att han inte kan döda. Det kan han förmodligen. Men han utförde inte dessa mord. ”
Bill mumlade för sig själv.
”Fan” sa han.
Riley sa ingenting resten av vägen till bilen. Detta var ett allvarligt bakslag. Ju mer hon tänkte på det, desto sämre kände hon sig. Den verkliga mördaren fanns fortfarande där ute och de hade ingen aning om vem eller var han var. Och hon visste, hon bara visste att han snart skulle döda igen.
Riley blev frustrerad av sin oförmåga att lösa det här fallet, men när hon ansträngde sin hjärna så visste hon plötsligt vem hon behövde prata med. Precis nu.
Kapitel 14
De var bara en kort bit ut från Sanfield när Riley plötsligt korsade två körfält och svängde mot en avfart.
Bill blev överraskad. ”Vart ska vi?” frågade han.
”Belding” sa Riley.
Bill stirrade på henne från passagerarsätet och väntade på en bättre förklaring.
”Margaret Geratys man bor fortfarande där” sa hon. ”Roy heter han, eller hur? Roy Geraty. Och äger han inte en bensinstation eller något?”
”Det är faktiskt en bilverkstad” sa Bill.
Riley nickade. ”Vi ska hälsa på honom” sa hon.
Bill ryckte tvivelaktigt på axlarna.
”Okej, men jag är inte säker på varför” sa han. ”Lokalpolisen gjorde ett ganska noggrant jobb med att intervjua honom om hans frus mord. De fick inga ledtrådar.”
Riley sa inte något på en stund. Hon visste allt detta redan. Ändå kände hon som om det fortfarande fanns något att upptäcka. Någon slags lös tråd som måste ha lämnats hängande i Belding, bara en kort bilresa genom Virginias jordbruksbygder. Hon var tvungen att ta reda på vad det var – om hon kunde. Men hon började tvivla på sig själv.
”Jag är ringrostig, Bill” mumlade Riley medan hon körde. ”För en stund sedan var jag verkligen säker på att Ross Blackwell var vår mördare. Jag borde ha vetat bättre vid första blicken. Mina instinkter är inte på topp direkt.”
”Var inte för hård mot dig själv” svarade Bill. ”Han verkade passa din profil.”
Riley tog ett djupt andetag. ”Ja, men min profil var fel. Vår kille skulle inte posera dockor så – och inte på allmän plats.”
”Varför inte?” frågade Bill.
Riley tänkte ett ögonblick.
”För att han tar dockor på allvar” sa hon. ”De har en viss djup betydelse för honom. Det är något personligt. Jag tror att han skulle bli förolämpad av små trick som Blackwells, hur han ställde upp dem. Han skulle betrakta det som vulgärt. Dockor är inte leksaker för honom. De är… Jag vet inte. Jag kan inte få fram det. ”
”Jag vet hur din hjärna funkar” sade Bill. ”Och vad det än är så kommer du lista ut det så småningom.”
Riley blev tyst medan hon mentalt spelade upp några av händelserna från de senaste dagarna. Det ökade bara hennes känsla av osäkerhet.
”Jag hade fel om andra saker också” berättade hon för Bill. ”Jag trodde att mördaren riktade in sig på mammor. Jag var säker på det. Men Margaret Geraty var inte mamma. Hur kan jag ha fått det fel?”
”Det listar du snart ut” sa Bill.
De nådde utkanten av Belding. Det var en sömnig liten stad som måste ha legat där i generationer. Men de närliggande gårdarna hade köpts upp av rika familjer som ville ”bo på landet,” men samtidigt kunna pendla till sina jobb i Washington. Staden föll bort och man kunde nästan köra genom den utan att märka att den ens existerade.
Roy Geratys bilverkstad var dock omöjlig att missa.
Riley och Bill klev ut ur bilen och gick in på det ganska snygga kontoret. Ingen var där. Riley ringde på en liten klocka på disken. De väntade, men ingen kom. Efter några minuter vågade de sig in i garaget. Ett enda par fötter stack ut från under ett fordon.
”Är du Roy Geraty?” frågade Riley.
”Ja” hördes en röst från under bilen.
Riley tittade runt. Det fanns ingen annan anställd i sikte. Hade det blivit så dåligt att ägaren var tvungen att göra allt själv?
Geraty kom rullandes ut från under bilen och kisade misstänksamt mot dem. Han var en stor man, runt trettio år, och han på sig en overall full av oljefläckar. Han torkade händerna på en smutsig trasa och reste sig upp.
”Ni är inte härifrån” sa han. Sedan la han till ”Vad kan jag hjälpa er med?”
”Vi är från FBI” sade Bill. ”Vi skulle vilja ställa några frågor.”
”Åh, gud” mumlade mannen. ”Jag behöver inte det här.”
”Det kommer inte ta lång tid” sa Riley.
”Jaha, kom igen då” mumlade mannen. ”Om vi måste prata så måste vi prata.”
Han ledde Riley och Bill till ett litet rastrum med ett par trasiga godisautomater. De satt alla på plaststolar. Nästan som om ingen annan var där så tog Roy upp en fjärrkontroll och slog på en gammal tv. Han fumlade runt med att byta kanaler tills han hittade en gammal humorserie. Sedan stirrade han på skärmen.
”Fråga vad ni vill och låt oss få det överstökat” sa han. ”De senaste dagarna har varit ett helvete.”
Riley tyckte det var lätt att gissa vad han menade.
”Jag är ledsen att din frus mord är tillbaka i nyheterna” sa hon.
”Tidningarna säger att det har skett två mord till nu” sa Geraty. ”Jag kan inte tro det. Min telefon har ringt utan uppehåll med reportrar och idioter. Min e-post är översvämmad. Det finns ingen respekt för privatlivet längre. Och stackars Evelyn – min fru – hon har det verkligen svårt.”
”Har du gift dig igen?” frågade Bill.
Geraty nickade och stirrade fortfarande på TV-skärmen. ”Vi gifte oss sju månader efter Margaret…”
Han kunde inte förmå sig att slutföra meningen.
”Folk här tyckte att det var för snabbt” sa han. ”Det verkade inte för snabbt för mig. Jag har aldrig varit ensam i mitt liv. Evelyn har varit en gåva sänd från ovan. Jag vet inte vad som skulle ha blivit av mig utan henne. Jag antar att jag kanske hade dött.”
Hans röst växte sig tjock med känslor.
”Vi har en liten flicka nu. Sex månader gammal. Hon heter Lucy. Det bästa jag har i livet.”
Skrattet från TV:n brast ut med olämplig timing. Geraty snyftade och harklade sig och lutade sig tillbaka i stolen.
”Hur som helst, jag vet inte riktigt vad du vill fråga mig om” sa han. ”Jag tycker jag svarade på varje möjlig fråga för två år sedan. Det gjorde inte någon nytta. Ni kunde inte fånga killen då, och ni kommer inte att fånga honom nu.”
”Vi försöker fortfarande” sade Riley. ”Vi ska ta fast honom.”
Men hon kunde känna tomheten i sina egna ord.
Hon stannade ett ögonblick och frågade ”Bor du nära här? Jag undrade om vi skulle kunna besöka ditt hus, ta en titt.”
Geraty rynkade sin panna i tankar.
”Måste jag? Eller har jag ett val?” frågade han.
Hans fråga gjorde Riley lite överraskad.
”Det är bara en förfrågan” sa hon. ”Men det kan vara till hjälp.”
Geraty skakade bestämt på huvudet.
”Nej” sa han. ”Jag måste sätta en gräns. Polisen flyttade praktiskt taget in i mitt hus sist. Några av dem var säkra på att jag hade dödat henne. Kanske tänker några av er samma sak nu. Att jag dödade någon.”
”Nej” Riley försäkrade honom. ”Det är inte därför vi är här.”
Hon såg att Bill tittade noggrant på mekanikern.
Geraty tittade inte upp. Han fortsatte bara. ”Och stackars Evelyn, hon är hemma hos Lucy, och hon är redan på gränsen till ett nervöst sammanbrott nu med alla telefonsamtal. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom mer. Jag är ledsen, jag försöker inte vara motstridig. Det är bara att det räcker nu.”
Riley kunde se att Bill var på väg att insistera. Hon talade innan han kunde.
”Jag förstår” sa hon. ”Det är okej.”
Riley kände sig säker på att hon och Bill förmodligen inte skulle få reda på någonting viktigt från ett besök i Geratys hem i alla fall. Men kanske skulle han svara på en fråga eller två.
”Hade din fru Margaret, din första fru, dockor?” frågade Riley försiktigt. ”Samlade hon på dem, kanske?”
Geraty vände sig mot henne och tittade bort från TV:n för första gången.
”Nej” sa han och såg förvånad ut över frågan.
Riley insåg att ingen hade frågat en så specifik frågan innan. Av alla teorier som polisen kanske hade för två år sedan hade dockor inte varit bland dem. Och även med all trakassering nu så hade inga andra frågor haft med dockor att göra.
”Hon tyckte inte om dem” fortsatte Geraty. ”Det var inte så att hon hatade dem. Det var bara att de gjorde henne ledsen. Hon kunde inte—vi kunde inte få barn och dockor fick henne alltid att tänka på det. De påminde henne. Ibland brukade hon gråta när hon var i närheten av dockor.”
Med en djup suck vände han sig tillbaka mot TV:n igen.
”Det gjorde henne olycklig under de senare åren”, sa han i en låg, avlägsen röst. ”Att inte ha barn, menar jag. Så många vänner och släktingar med egna barn. Det verkade som om alla utom vi fick barn hela tiden, eller hade barn som växte upp. Det fanns alltid en baby shower att gå till, mammor frågade henne alltid om hjälp med födelsedagsfester. Det tog verkligen hårt på henne.”
Riley kände en klump av sympati bildas i halsen. Hennes hjärta gick ut till den här mannen som fortfarande försökte fixa sitt liv efter en oförklarlig tragedi.
”Jag tror att det var allt, Mr Geraty” sa hon. ”Tack så mycket för din tid. Och jag vet att det är väldigt sent att säga det, men jag är ledsen för allt detta.”
Några minuter senare körde Riley och Bill iväg.
”En bortkastad resa” sa Riley till Bill.
Riley tittade i backspegeln och såg den lilla staden Belding som försvann bakom dem. Mördaren var inte där, det visste hon. Men han var någonstans i området som Flores hade visat dem på kartan. Någonstans nära. Kanske körde de med honom bakom sig just nu och visste det inte. Tanken torterade Riley. Hon kunde nästan känna hans närvaro, hans iver, hans uppmaning att tortera och döda som blev ett allt starkare.
Och hon var tvungen att stoppa det.
Kapitel 15
Mannen väcktes av sitt mobillarm. Först visste han inte var han var. Men han visste genast att idag skulle vara en viktig dag. Det var den dag han levde för.
Han visste att han hade vaknat på denna konstiga plats av mycket bra anledningar – för att det skulle vara den typen av dag. Det skulle vara en dag med god tillfredsställelse för honom, och en dag av ren skräck och obeskrivlig smärta för någon annan.
Men vart var han? Han halvsov fortfarande och kunde inte komma ihåg. Han låg på en soffa i ett litet unket rum, och tittade på ett kylskåp och en mikrovågsugn. Morgonljuset strömmade in genom ett fönster.
Han gick upp, öppnade dörren till rummet och tittade ut i en mörk hall. Han vred på lampknappen bredvid dörren. Ljus fyllde korridoren och in i en öppen dörr på andra sidan korridoren. Han kunde se ett svartklätt undersökningsbord med lite steriliserat vitt papper ovanpå det.
Ja just det ja, tänkte han. Vårdcentralen.
Nu kom han ihåg var han var och hur han hade kommit dit. Han gratulerade sig för den egna lömskheten och listen. Dagen innan hade han anlänt till kliniken sent på eftermiddagen när det var särskilt fullt. Mitt i all rörelse så hade han bett om ett enkelt blodtryckstest. Och hon hade varit sjuksköterskan som testade honom.
Samma kvinna han hade kommit hit för att se. Kvinnan han hade tittat på i dagar, i sitt hem, när hon shoppade innan hon kom hit till jobbet.
Efter blodtryckstestet hade han pressat sig in i ett trångt utrymme djupt inuti en städskrubb. Hur naiv all personal hade varit. Kliniken hade stängt och alla hade gått hem utan att ens kontrollera skåpen. Då hade han klivit ut och gjort sig hemmastadd här i det lilla väntrummet. Han hade sovit gott.
Och idag skulle bli en mycket anmärkningsvärd dag.
Han släckte omedelbart taklampan. Ingen där ute fick veta att någon var i byggnaden. Han tittade på klockan på sin mobiltelefon. Den var bara några minuter före sju på morgonen.
Hon skulle komma när som helst nu. Han visste det från tiden han hade spenderat med att övervaka henne. Det var hennes jobb att få kliniken redo för både läkare och patienter varje morgon. Själva kliniken öppnade inte förrän klockan åtta. Mellan sju och åtta var hon alltid ensam här.
Men idag skulle det vara annorlunda. Idag skulle hon inte vara ensam.
Han hörde en bil svänga in på parkeringen utanför. Han justerade persiennerna tillräckligt för att kunna se ut. Det var hon som steg ut ur bilen.
Han hade inga problem med nervositet. Det var inte som de första två gångerna, när han kände sig så rädd och orolig. Ända sedan tredje gången, när allt hade gått så bra, visste han att han verkligen hade hittat sitt kall. Nu var han tränad och skicklig.
Men det var en sak han ville göra lite annorlunda, bara för att ändra sin rutin, för att göra den här gången lite annorlunda från de andra.
Han skulle överraska henne med en liten symbol, hans egna personliga visitkort.
*
När Cindy MacKinnon gick genom den tomma parkeringsplatsen övade hon sin dagliga rutin mentalt. Efter att ha fått alla leveranser på plats skulle hennes första uppgift vara att underteckna påfyllningsförfrågningar från apoteket och se till att kalendern var uppdaterad.
Patienterna skulle vänta utanför dörren när de öppnade vid åtta. Resten av dagen skulle ägnas åt olika uppdrag, inklusive att ta puls, dra blod, ge sprutor, ha möten och uppfylla de ofta orimliga kraven från de andra licensierade sjuksköterskorna och läkarna.
Hennes arbete här som en licensierad undersköterska var knappast glamoröst. Ändå älskade hon vad hon gjorde. Det var djupt glädjande att hjälpa människor som annars inte hade råd med sjukvården. Hon visste att de räddade liv här, även med de grundläggande tjänsterna som de erbjöd.
Cindy tog nycklarna ur sin handväska och låste upp glasdörren. Hon gick in snabbt och låste dörren bakom sig. Någon annan skulle låsa upp igen klockan åtta. Sen slog hon omedelbart in koden för att avaktivera larmet.
När hon gick in i väntrummet fick hon syn på något. Det var ett litet föremål som låg på golvet. I det svaga ljuset kunde hon inte se vad det var.
Hon tände lamporna. Det var en ros.
Hon gick fram och plockade upp den. Rosen var inte riktig. Den var konstgjort, gjord av billigt tyg. Men vad gjorde den där?
Förmodligen hade en patient tappat den igår. Men varför hade ingen plockat upp den efter det att kliniken stängde klockan fem?
Varför hade hon inte sett den igår? Hon hade väntat tills städerskan var klar. Hon hade varit den sista att lämna och hon var säker på att rosen inte hade varit där.
Sedan kom ett rus av adrenalin och en explosion av ren rädsla. Hon visste vad rosen innebar. Hon var inte ensam. Hon visste att hon var tvungen att gå ut. Hon hade inte en sekund att förlora.
Men när hon vände sig för att springa mot dörren grep en stark hand tag i hennes arm bakifrån och stoppade henne. Det fanns ingen tid att tänka. Hon var tvungen att låta kroppen agera på egen hand.
Hon lyfte upp sin armbåge och snurrade runt och kastade hela sin vikt åt sidan. Hon kände sitt armbågsslag träffa en hård men platt yta. Hon hörde ett tungt, högljutt stön och kände vikten av sin angripares kropp som lutade mot henne.
Hade hon haft tur och träffat hans solarplexus? Hon kunde inte vända sig om för att se. Det fanns ingen tid, inte ens några sekunder.
Hon sprang mot dörren. Men tiden gick sakta, och det kändes som att hon inte sprang alls. Det kändes som att försöka ta sig fram genom tjockt gelatin.
Till slut kom hon fram till dörren och försökte öppna den. Men självklart hade hon låst den efter sig när hon kom in.
Hon letade hastigt genom sin handväska tills hon hittade nycklarna. Då skakade hennes händer så illa att hon inte kunde hålla dem. De föll till golvet. Tiden rörde sig långsamt när hon böjde sig ner och plockade upp dem. Hon fumlade med nycklarna tills hon hittade den rätta. Då tryckte hon in nyckeln i låset.
Det var inte lönt. Hennes hand skakade för mycket. Det kändes som om hennes kropp förrådde henne.
Äntligen fick hennes öga en glimt av rörelse utanför. På trottoaren bortom parkeringsplatsen gick en kvinna med sin hund. Fortfarande med nycklarna i handen så lyfte hon upp sina händer och bankade mot det omöjligt hårda glaset. Hon öppnade sin mun för att skrika.
Men hennes röst blev kvävd av något stramt över hennes mun som drog smärtsamt i mungiporna. Det var tyg – en trasa eller en näsduk eller en scarf. Hennes angripare hade tagit henne med skoningslös och oförlåtlig kraft. Hennes ögon spärrades upp, men istället för ett skrik var allt hon kunde avge ett hemskt stön.
Hon kastade med armarna och nycklarna föll igen från hennes hand. Hon drogs hjälplöst bakåt, bort från morgonljuset till en mörk värld av plötslig och ofattbar skräck.
Kapitel 16
”Känner du dig felplacerad?” frågade Bill.
”Ja” sade Riley. ”Och jag är säker på att vi båda ser malplacerade ut också.”
En till synes slumpmässig blandning av dockor och folk satt på läderklädda möbler i det skrytsamma hotellets lobby. Folket – främst kvinnor, men några män – drack te och kaffe och pratade med varandra. Dockor av olika typer, både manliga och kvinnliga, satt bland dem som om de vore väldigt lydiga barn. Riley tyckte att det såg ut som en bisarr slags familjeåterförening där inget av barnen var riktiga.
Riley kunde inte låta bli att stirra på den udda scenen. De hade inga fler ledtrådar så hon och Bill hade bestämt sig för att komma hit till konventet, och hoppades att hon kunde snubbla över en ledtråd, hur avlägsen den än må vara.
”Är ni två registrerade?” frågade han.
Riley vände sig för att se en säkerhetsvakt som tittade på Bills jacka, och som utan tvekan hade upptäckt hans dolda vapen. Vakten höll handen nära sin egen pistol.
Hon ansåg att med så många människor runt omkring hade vakten goda skäl att oroa sig. En galen skytt kunde verkligen orsaka förödelse där.
Bill visade sin bricka. ”FBI” sa han.
Vakten skrattade.
”Kan inte säga att jag är förvånad” sa han.
”Varför inte?” frågade Riley.
Vakten skakade på huvudet.
”För det här är nog den konstigaste gruppen människor jag någonsin sett på ett och samma ställe.”
”Ja” instämde Bill. ”Och alla är inte ens människor.”
Vakten ryckte på axlarna och svarade ”Ni kan vara säkra på att någon här har gjort något de inte borde.”
Mannen ryckte huvudet åt ena sidan och sedan andra och skannade rummet.
”Det kommer vara skönt när det är över.” Sedan gick han iväg samtidigt som han såg sig vaksamt omkring.
När hon gick där med Bill längs en korridor så var Riley osäker på vad vakten var så orolig för. Deltagarna såg betydligt mer excentriska ut än hotfulla. Där fanns kvinnor i alla åldrar; både äldre och yngre. Några såg stränga och envisa ut, medan andra verkade öppna och vänliga.
”Påminn mig igen om vad det är du vill hitta här” mumlade Bill.
”Jag är inte säker” erkände Riley.
”Kanske gör du för stor grej av dockan” sade han, obekväm med att vara där. ”Blackwell var obehaglig med sina dockor, men han var inte gärningsmannen. Och igår fick vi veta att det första offret inte ens gillade dockor.”
Riley svarade inte. Bill kanske hade rätt. Men när han hade visat henne broschyren med denna tillställning så kunde hon på något sätt inte låta bli att gå dit och ta sig en titt. Hon ville göra ett nytt försök.
Männen Riley såg hade alla något av ett professionellt och seriöst utseende, de flesta av dem hade glasögon och mer än ett par av dem hade skägg. Ingen av dem såg särskilt mordlystna ut. Hon passerade en sittande kvinna som kärleksfullt gungade en docka i famnen samtidigt som hon sjöng en visa. Lite längre fram längs korridoren så var en äldre kvinna mitt inne i en konversation med en stor ap-docka.
Okej, tänkte Riley, lite konstigheter är det nog på gång, ja.
Bill drog broschyren ur jackfickan och bläddrade igenom den medan de gick.
”Något intressant?” frågade Riley.
”Bara diskussioner, föreläsningar, workshops – den typen av saker. Några stora tillverkare är här för att uppdatera folk om trender och annat. Och det verkar som om vissa har blivit kända inom den här… dockvärlden. De ska hålla något slags tal.”
Då skrattade Bill.
”Du, här är en föreläsning med en riktigt knepig titel.”
”Vad är det?”
”’Den sociala vikten av viktorianskt kön på dåtidens porslindockor.’ Den börjar om några minuter. Vill du gå på det?”
Riley skrattade också. ”Vi skulle nog inte förstå ett enda ord av det. Något annat?”
Bill skakade på huvudet. ”Inte direkt. Ingenting som kan hjälpa oss att förstå vad som motiverar en sadistisk mördare, i alla fall.”
Riley och Bill rörde sig vidare in i nästa stora öppna rum. Det var en gigantisk labyrint av bås och bord, där alla tänkbara slags dockor och marionetter fanns framställda. Där fanns allt från pyttesmå dockor som inte var större än ett finger till dockor som var lika stora som en riktig människa, samt allt från antika dockor till dockor som kommit direkt från fabriken. Några av dem kunde gå och andra kunde prata, men de flesta hängde bara eller satt eller stod där och stirrade tillbaka på åskådarna som samlades framför dem.
För första gången såg Riley att det faktiskt fanns riktiga barn närvarande – inga pojkar, bara små flickor. De flesta övervakades strikt av sina föräldrar, men andra vandrade runt tillsammans i små grupper, något som gjorde många av utställarna nervösa.
Riley plockade upp en miniatyrkamera från ett bord. Den lilla papperslappen hävdade att den fungerade. På samma bord fanns små tidningar, mjukisdjur, handväskor, plånböcker och ryggsäckar. På nästa bord fanns badkar och andra badrumsmöbler för dockor.
Vid ett bord trycktes tröjor för dockor och för människor, men frisören var endast för dockor. Synen av flertalet små noggrant stylade peruker gav Riley rysningar. FBI hade redan hittat tillverkarna av perukerna från mordplatserna och visste att de såldes i mängder av butiker överallt. Att se dem uppradade så här fick Riley att tänka på saker som de flesta vanliga människor aldrig behövde se. Bilder flög genom hennes huvud, bilder av döda kvinnor – nakna, med armar och ben poserade som dockor och med peruker gjorda av dockhår.
Riley kände sig säker på att dessa bilder aldrig skulle blekna bort från hennes näthinna. Kvinnor behandlade med sådan enorm likgiltighet, och samtidigt så omsorgsfullt iordninggjorda och utplacerade… något Riley hade svårt att få grepp om. Men det var ju såklart anledningen till varför hon och Bill var där de var.
Hon gick fram och pratade med den unga kvinnan som tycktes vara ansvarig för peruksalongen.
”Säljer du de här perukerna?” frågade Riley.
”Absolut” svarade kvinnan. ”De här är bara för visning, men här i lådorna har jag helt nya exemplar. Vilken vill du ha?”
Riley var inte helt säker på hur hon skulle gå vidare. ”Säljer du dessa små peruker också?” frågade hon till slut.
”Vi kan ändra frisyren åt dig. Det tillkommer bara en liten extra kostnad.”
”Vilken typ av människor är det som köper dem?” sa Riley. Hon ville fråga om några skumma killar hade kommit för att köpa peruker.
Kvinnan såg på henne med stora ögon. ”Jag är inte säker på vad du menar” sa hon. ”Alla typer av människor köper dem. Ibland tar de med en docka som måste få håret bytt.”
”Jag menar, handlar män ofta här?” frågade Riley.
Den unga kvinnan såg märkbart obekväm ut nu. ”Inte vad jag minns” sa hon. Då vände hon sig plötsligt om för att ta itu med en ny kund.
Riley stod där en stund. Hon kände sig som en idiot för att ha frågat någon sådana frågor. Det var som om hon hade drivit in sin egen mörka värld i en värld som skulle vara fin och oskyldig.
Hon kände något röra hennes arm. Bill sa ”Jag tror inte att du kommer att hitta honom här.”
Riley kände hur hon rodnade. Men när hon vände sig bort från salongen så insåg hon att hon inte var den enda konstiga kvinnan som utställarna här tvingades ha att göra med. Hon gick nästan in i en kvinna som desperat kramade en nyköpt docka och grät med passion, nästan med glädje. Vid ett annat bord hade en man och en kvinna hamnat i ett bråk om vem av dem som skulle få köpa ett sällsynt samlarobjekt. De var engagerade i en fysisk dragkamp som hotade att riva isär varorna.
”Nu börjar jag se varför säkerhetsvakten var orolig” sa hon till Bill.
Hon såg att Bill tittade på någon i närheten.
”Vad är det?” frågade hon honom.
”Kolla in den killen” sa Bill och nickade mot en man som stod vid en närbild av stora dockor i klänningar. Han var runt trettio och ganska stilig. Till skillnad från de flesta andra männen såg han inte sådär tråkig eller vetenskaplig ut. I stället hade han utseendet av en välmående och självsäker affärsman, ordentligt klädd i en dyr kostym och slips.
”Han ser ut som vi gör” mumlade Bill. ”Varför leker en sån kille med dockor?”
”Jag vet inte” svarade Riley. ”Men han ser också ut som att han kunde skaffa sig en riktig levande lekkamrat om han ville.” Hon tittade på affärsmannen ett ögonblick. Han hade slutat titta på en bild av små flickdockor i klänningar. Han tittade istället runt, som för att försäkra sig om att ingen tittade.
Bill vände ryggen mot mannen och lutade sig framåt som om han pratade livligt med Riley. ”Vad gör han nu?”
”Kollar in dockorna” sa hon. ”På ett sätt som jag verkligen inte gillar.”
Mannen böjde sig mot en docka och kikade på den noga – kanske lite för nära – och hans tunna läppar formade ett leende. Sedan kollade han på de andra i rummet igen.
”Eller letar efter potentiella offer” tillade hon.
Riley var säker på att hon såg någonting i mannens sätt att känna på dockans klänning och hur han undersökte tyget på ett nästan sensuellt sätt.
Bill tittade på mannen igen. ”Herregud” mumlade han. ”Är den där snubben obehaglig eller vad säger du?”
En känsla av obehag greppade tag om Riley. Den logiska delen av hennes hjärna visste att detta inte kunde vara mördaren. Vad var oddsen att de skulle snubbla över honom här? Men i det ögonblicket var Riley övertygad om att hon var i ondskans närvaro.
”Låt honom inte komma undan” sade Riley. ”Om han fortsätter uppföra sig konstigt så tar vi det som en ursäkt för att ställa några frågor.”
Men då blåste verkligheten bort de mörka tankarna. En liten tjej på ungefär fem år kom fram till mannen.
”Pappa” kallade hon honom.
Mannens leende växte och hans ansikte strålade oskyldigt med kärlek. Han visade sin dotter dockan som han hade hittat och hon klappade händerna och skrattade av glädje. Han överlämnade den till henne och hon kramade den hårt. Pappan tog fram plånboken och gjorde sig redo att betala säljaren.
Riley kvävde en stön.
Mina instinkter slår fel igen, tänkte hon.
Hon såg att Bill lyssnade på någon i sin mobiltelefon. Hans ansikte såg blekt ut när han vände sig mot henne.
”Han har tagit en ny kvinna.”