KAPITEL ARTON
Hans vardagsrum var nästan helt mörkt, endast de tunna ljusstrimmorna från morgonsolen som lyckades smita in genom persiennerna gav lite ljus. Han satt i en gammal, utsliten fåtölj och tittade mot det gamla rullskrivbordet längst bort i ena hörnet av rummet. Skrivbordets jalusi var uppdraget, så att de föremål som han behållit från varje offer var synliga.
Där fanns en plånbok, med ett körkort som tillhörde Hailey Lizbrook. Där fanns också en kjol som hade tillhört kvinnan han hängt upp på fältet; en tofs rödlätt hår med svarta toppar från kvinnan han hade lämnat bakom det övergivna huset.
Det fanns fortfarande plats för minnessaker som han skulle hämta från resten av sina offer—minnessaker från varje kvinna som han tog för arbetets skull. Arbetet som herren hade delegerat till honom. Även fast han var nöjd över hur saker och ting gått så här långt, visste han att hade arbete kvar att göra.
Han satt i fåtöljen och stirrade på sina minnessaker — sina troféer — och väntade på att solen skulle stiga färdigt. Endast när dagen var i full gång skulle han börja arbeta igen.
Medan han tittade på föremålen på rullskrivbordet undrade han (inte för första gången) om han var en dålig man. Han trodde inte det. Någon var tvungen att göra det här jobbet. De svåraste jobben blev alltid kvar åt dem som inte var rädda för att utföra dem.
Men ibland när han hörde kvinnorna skrika och be för sina liv undrade han om det var något fel på honom.
När ljusstrålarna på golvet hade skiftat från halvgenomskinligt gult till ett nästan för starkt vitt ljus, visste han att det var dags.
Han reste sig ur fåtöljen och gick till köket. Från köket lämnade han huset genom en myggnätsdörr som ledde till trädgården.
Trädgården var liten och inhägnad av ett gammalt trådstaket som såg malplacerat ut, samtidigt som det liksom kamouflerades av det försummade bostadsområdet. Gräset var högt och fullt av ogräs. Getingar surrade och andra insekter jäktade iväg när han närmade sig i det höga gräset.
På baksidan av trädgården fanns ett gammalt skjul som tog upp hela vänstersidan. Det var en anskrämlig tillbyggnad på den redan fula fastigheten. Han gick till skjulet och drog upp dörren som hängde på de rostiga gångjärnen. Det gnisslade när dörren öppnades och avslöjade det råa mörkret från insidan. Innan han klev in såg han sig om mot grannhusen. Ingen var hemma. Han kände till deras rutiner mycket väl.
Nu när klockan var 09:00 kände han sig säker. Han klev in i sitt skjul och stängde dörren bakom sig. Doften av trä och damm låg som ett tjockt täcke i luften. När han kom in rusade en stor råtta längs väggen i bakre delen av skjulet och smet undan genom en springa mellan plankorna. Han ägnade ingen uppmärksamhet åt gnagaren utan gick direkt mot de tre långa träpålarna till höger. De var upptravade som en liten pyramid, med en placerad över de andra två. För tio dagar sedan hade ytterligare tre pålar funnits där. Men de hade kommit till god användning i hans arbete.
Och nu var det dags att förbereda ännu en.
Han gick fram till pålarna och strök kärleksfullt sin hand över den översta pålens slitna yta av cederträ. Han gick längst in i skjulet där det fanns ett litet arbetsbord. Där fanns en gammal handsåg med rostiga och naggade tänder, en hammare och ett stämjärn. Han plockade upp hammaren och stämjärnet och återvände till pålarna.
Han tänkte på sin far när han vägde hammaren i sin hand. Han hade varit snickare. Många gånger hade hans far berättat för honom att frälsaren Jesus Kristus också hade varit snickare. Tanken på sin far ledde honom till att tänka på sin mor. Det fick honom att minnas varför hon hade lämnat dem när han bara varit sju år gammal.
Han tänkte på mannen som bodde längre upp på gatan och hur han brukade komma förbi när hans far inte var hemma. Han mindes de gnisslande sängfjädrarna och de fula orden som kom från sovrummet, blandat med hans mors skrik — skrik som lät både glada och smärtsamma, allt på samma gång.
"Vår hemlighet", hade hans mor sagt. "Han är bara en vän och din far behöver inte få reda på någonting, eller hur?"
Han höll med. Hans mor verkade ju dessutom glad. Därför hade han blivit så förvirrad när hon lämnade dem.
Han placerade sina händer på den översta pålen och slöt ögonen. En fluga på väggen hade kunnat tro att han bad en bön över pålen eller till och med kommunicerade med den på något sätt.
När han var klar öppnade han ögonen och började använda hammaren och stämjärnet.
I det knappa ljuset som trängde in genom springorna i plankorna, började han karva.
Först kom N511, sedan J202.
Sedan skulle det offras.
Det skulle han se till ikväll.
KAPITEL NITTON
Mackenzie hade inte mycket förhoppningar när hon klev in på det lilla caféet. Efter att hon hade haft det obekväma telefonsamtalet med sin syster, hade hon ringt ett annat samtal till någon som hon inte hade pratat med på ett bra tag. Konversationen hade varit kort och koncis, och resulterat i att de bestämt träff över en kaffe.
Hon tittade nu upp och fick direkt syn på mannen som hon hade ringt. Det var svårt att missa honom; bland alla jäktade människor på väg till jobbet, de flesta unga och välklädda, utmärkte han sig med sitt vita hår och flanellskjorta.
Han var vänd med ryggen åt henne, och hon gick fram till honom och placerade varsamt sin hand på hans axel.
"James", sa hon. "Hur är läget?"
Han vände sig och gav henne ett brett leende medan hon satte sig mitt emot honom.
"Mackenzie, du blir då bara vackrare och vackrare", sa han.
"Och du blir bara mer och mer insmickrande", sa hon. "Det är fint att se dig, James."
James Woerner var i sjuttioårsåldern men såg snarare ut som att han var åttio. Han var lång och smal, vilket gjorde att poliserna han en gång i tiden jobbat med hade gett honom smeknamnet Crane, efter Ichabod Crane. Det var ett namn som han hållit fast vid även efter han pensionerat sig från kåren och spenderat åtta år som konsult för det lokala polisdistriktet, och vid två tillfällen även för den delstatliga huvudpolismyndigheten.
"Så vad är det som pågår som är så illa att du blivit tvungen att kontakta en gammal gubbe som mig?" frågade han.
Det var en humoristiskt ställd fråga men Mackenzie kände obehag av faktumet att James var den andra personen under loppet av två timmar som antog att hon ringt för att hon hade problem med någonting.
"Jag undrade om du någonsin har haft ett brottsfall som krupit under huden på dig", sa hon. "Och jag menar inte bara att någonting är besvärligt. Jag pratar om ett fall som påverkar dig så mycket att du blir paranoid när du är hemma och det känns som att varje misslyckad ledtråd är ditt fel."
"Jag antar att du pratar om den uselt namngivna Åkermördaren?" frågade James.
"Hur..." frågade hon nästan men insåg sedan att hon redan visste svaret, samtidigt som James fortsatte att förklara.
"Jag såg din bild i tidningen", sa han och smuttade på sitt kaffe. "Jag blev glad för din skull. Du behöver ett sånt här fall på meritlistan. Jag vill minnas att jag sa till dig för flera år sedan att du var ämnad att lösa den här typen av brottsfall."
"Det gjorde du", sa hon.
"Ändå hänger du kvar i det lokala polisdistriktet?"
"Det gör jag."
"Behandlar Nelson dig okej?"
"Så bra han kan, med tanke på gänget som jobbar för honom. Han har praktiskt taget gett mig huvudansvaret för det här fallet. Jag hoppas att det är ett sätt för honom att ge mig chansen att bevisa vad jag kan, så att den där machoskiten från de andra kan få ett slut."
"Jobbar du fortfarande med Porter?"
"Jag gjorde det, men han omplacerades när en FBI-agent dök upp."
"Samarbetar med FBI", sa James med ett leende. "Jag tror att det var en av mina andra spådomar om dig. Med strunt samma."
Han log och lutade sig framåt.
"Berätta för mig varför det här brottsfallet påverkar dig så illa. Och om du bara skrapar på ytan, så tar jag mitt kaffe och går. Mitt schema är fullspäckat av att göra ingenting idag."
Hon log.
"Det glamorösa pensionärslivet", sa hon.
"Det har du förbaskat rätt i", sa James. "Men försök att inte undvika något nu."
Hon visste bättre än att försöka väja för en direkt fråga. Det hade hon lärt sig när han hade tagit henne under sina vingar för fem år sedan, och lärt henne grunderna i profileringsarbete och hur man kunde tänka som en brottsling. Mannen var fruktansvärt envis och gick alltid rakt på sak — vilket, tänkte Mackenzie, var anledningen till att de kommit så bra överens.
"Jag tror det är för att det är en man som uteslutande verkar mörda kvinnor. Dessutom mördar han kvinnor som använder sina kroppar för att försörja sig."
"Och varför stör det dig?"
Det gjorde ont att säga det, men hon gjorde det ändå.
"Det får mig att tänka på min syster. Och när jag tänker på min syster så tänker jag på min pappa. Och när jag gör det så känner jag mig misslyckad för att jag inte lyckats fånga den här killen än."
"Arbetade din syster som strippa?" frågade James.
Hon nickade.
"I typ sex månader. Hon hatade det. Men hon tjänade tillräckligt med pengar för att komma på fötter igen efter en tuff tid. Jag blir alltid ledsen när jag tänker på att hon jobbade med det. Och även om jag inte ser min syster på de där träpålarna på brottsplatserna, så vet jag att chanserna är goda att kvinnorna som den här killen mördar troligen hade liknande livsstilar som Steph."
"Men Mackenzie, du är väl medveten om att det är självskadebeteende att ständigt återkomma till din pappa så fort saker och ting inte går din väg, eller hur? Du behöver inte plåga dig själv med det där."
"Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det."
"Okej, låt oss bortse från det för en stund. Jag antar att du ringde mig för att få någon form av vägledning, eller hur?"
"Ja."
"Tja, de dåliga nyheterna är att allt jag har läst i tidningarna är precis vad jag själv skulle säga. Ni letar efter en man som känner avsky mot sex och som troligen har haft problem med en hustru, syster eller mamma under sitt liv. Jag skulle dock tillägga att den här killen inte är ute särskilt mycket. Hans förkärlek för att visa upp sina offer på landsbygden får mig att tänka att han är en småstadskille. Han bor antagligen i ett av stadens slumområden. Om inte i den här stan, så säkerligen inte längre bort än inom en radie av femton mil eller så. Men det är bara en gissning."
"Så vi skulle kunna smalna av vårt sökfokus till någon som har färdiga cederträpålar i de mer sjabbiga delarna av stan?"
"Till att börja med. Så, berätta för mig, har du gjort några särskilda observationer på brottsplatserna som fallit i skymundan för de fruktansvärda gärningarna i sig?"
"Bara siffrorna", sa hon.
"Ja, jag har läst om dem, men bara två gånger. Medierna är för besatta av kvinnornas yrke för att vilja gräva djupare i något de inte omedelbart förstår. Som de där siffrorna. Men kom ihåg: ta aldrig en brottsplats för given. Varje plats har en berättelse. Även om den berättelsen är gömd i något som till en början verkar trivialt, så finns berättelsen där. Det är ditt jobb att hitta den, läsa den och lista ut vad den betyder.
Hon begrundade det. Vad, undrade hon, hade hon förbisett?
"Det finns något annat jag behöver fråga dig om", sa hon. "Jag är på väg att göra något som jag aldrig gjort förut och jag vill inte förvärra situationen för mig själv. Det skulle potentiellt kunna krypa ännu djupare under huden på mig."
James studerade henne en stund och gav henne sedan samma pillemariska leende som ibland hade gett henne obehagskänslor när han varit hennes mentor. Det betydde att han hade kommit på något utan att hon behövt säga det och att han nu hade övertaget.
"Du ska återvända till mordplatserna", sa han.
"Ja."
"Du ska försöka att komma in i hjärnan på mördaren", sa han. "Du ska försöka se brottsplatsen genom ögonen på en man som har några brister inombords — ett hat mot kvinnor och en rubbad typ av rädsla för sex."
"Det är planen", sa hon.
"Och när ska du göra det?"
"Så fort jag lämnar caféet."
James verkade fundera på det hela en stund. Han smuttade på sitt kaffe och nickade för att visa sitt gillande.
"Jag vet att du är fullt kapabel att göra det", sa han. "Men är du mentalt redo?"
Mackenzie ryckte på axlarna och sa, "jag måste vara det."
"Det kan vara farligt", varnade han. "Om du börjar se de här platserna genom mördarens ögon, så kan det också förvanska hur du lärt dig att se de här platserna. Du måste vara redo för det — att kunna dra gränsen mellan den typen av mörk inspiration och ditt behov att hitta den här killen och fånga in honom."
"Jag vet", sa Mackenzie tyst.
James trummade med fingrarna på sidan av koppen. "Skulle du vilja att jag följde med dig?"
"Jag funderade på att fråga dig", sa hon. "Men jag tror att det här är något jag behöver göra själv."
"Det är säkert rätt beslut", sa James. "Men jag måste varna dig: när du ser saker och ting från mördarens perspektiv, tillåt då aldrig dig själv att dra förhastade slutsatser. Försök att börja med ett tomt blad. Lås dig inte vid antaganden som att den här killen bara hatar kvinnor. Låt platsen tala till dig innan du projicerar dig själv mot platsen."
Mackenzie kunde inte låta bli att flina. "Det låter ganska new age", sa hon. "Har du funnit en ny väg i livet?"
"Nej. Efter pensionen finns det inga nya vägar att finna. Så, när måste du ge dig av på det här lilla äventyret?"
"Snart", sa hon. "Jag skulle vilja besöka den första platsen vid lunchtid.
"Bra", sa han. "Det betyder att du har lite tid. Så, glöm den här åkermördarsmörjan tills vidare. Gå och köp en kaffe och underhåll en gammal man en liten stund. Vad säger du om det?"
Hon gav honom en blick som hon försökt att dölja för honom under det året han varit hennes mentor. Det var samma blick som en ung tjej ger sin far när hon vill göra honom glad. Även om hon aldrig psykoanalyserat sig själv för att blottlägga den här sanningen, så visste hon det direkt, från första veckan då hon spenderat två timmar under två dagar med honom. James Woerner hade varit en fadersfigur för henne under den tiden av hennes liv och det var något hon alltid skulle vara tacksam över.
Så när han bad henne att ta en kopp kaffe och hålla honom sällskap, var hon glad över att kunna vara till lags.
Majsfältet, grusvägarna och den där gamla kåken hade varit där i åratal utan att flytta på sig. De kunde vänta en timme eller så.
KAPITEL TJUGO
Under James Woerners kortvariga mentorskap var hennes instinkt en av de sakerna han ständigt återkom till när han berömde henne. Hon hade en magkänsla, hade han sagt, som var bättre än att spå i handflator eller teblad som indikation på vad som behövde göras härnäst. Det var därför hon inte slösade med tiden på majsfältet där Hailey Lizbrooks kropp hade upptäckts eller det öppna fältet där den andra kroppen varit upphängd.
Hon åkte direkt tillbaka till det övergivna huset där det senaste offret hade visats upp. Under hennes första besök hade hon känt att de mörka fönstren hade varit ett par ögon som följde varje rörelse hon gjorde. Hon hade känt djupt i hjärtat att platsen hade mer att erbjuda. Men efter allt som hade hänt med Ellis Pope, hade det varit en känsla som hon inte hade fått möjlighet att följa.
Hon parkerade sin bil framför platsen och stirrade på huset genom vindrutan en stund innan hon klev ur. Framifrån såg huset illavarslande ut, precis som alla hemsökta hus som någonsin presenterats på film eller i böcker. Hon tittade på huset och försökte se det på samma sätt som en mördare skulle se det. Varför välja den här platsen? Var det huset i sig eller den överväldigande känslan av ensamhet som tilltalade honom?
Detta ledde henne i sin tur till att fundera på hur länge mördaren hade letat efter platserna där han skulle visa upp sina offer. De rättsmedicinska undersökningarna verkade indikera att kropparna fördes ut till platserna och dödades — inte dödades i förväg för att sedan helt enkelt bindas upp för allmän beskådan på platserna. Varför? Vad var meningen?
Mackenzie klev till slut ur bilen. Innan hon gick mot den förfallna verandan gick hon runt sidan av huset och till platsen där det tredje offret hade varit upphängt.
Kroppen och pålen hade blivit flyttade; platsen var synligt rörd, upptrampad av fötter från en handfull myndigheter som besökt platsen. Mackenzie stod där pålen hade varit, hålet var fortfarande synligt och lös jord tecknade konturerna perfekt.
Hon satte sig på huk och lade sin hand på hålet. Hon tittade mot den omgivande skogen och baksidan av huset, och försökte se vad mördaren hade sett i den stund då han börjat misshandla kvinnan. Hon kände kalla kårar längs ryggraden medan hon blundade och försökte se det framför sig.
Piskan han hade använt var flersvansad, kanske även förstärkt med något vasst, av sårens utseende att döma. I vilket fall som helst måste den ha använts mycket kraftfullt för att kunna öppna huden på det sätt som den gjort. Antagligen stryker han omkring först. Går i cirklar kring pålen och njuter av hur de gråter och ber för sina liv. Sedan händer något. Något slår slint i huvudet på honom och kanske offret säger något som provocerar honom. Det är då han börjar piska dem.
Här, på denna platsen, hade han gått till attack med större ursinne än tidigare; piskrappen fanns inte uteslutande på ryggen som tidigare, utan sträckte sig även mot bröstet och magen, några hade även nått ner mot hennes bakdel. Vid något tillfälle tänker mördaren att hans arbete är färdigt och han slutar.
Och sedan då? Säkerställer han att de är döda innan han lämnar platsen i en pickup eller skåpbil? Hur länge stannar han här med dem?
Om han dödar av andra orsaker än bara lust, på grund av hat mot kvinnor och/eller sex, så stannar han antagligen kvar ett tag, ser dem blöda, ser hur livet lämnar deras ögon. Medan de dör kanske han tar mod till sig och tittar på deras kroppar, väger ett bröst i sin skakande hand för att få uppleva hur det känns. Känner han sig trygg eller mäktig, äcklad eller upprymd över att se dem blöda, att se dödens kappa svepa över dem och lämna deras nakna kroppar för visning.
Mackenzie öppnade ögonen och tittade på hålet där hennes hand fortfarande vilade. Undersökningarna visade att alla tre hålen hade grävts slarvigt och snabbt med en spade, istället för med de mer jämna och exakta stolpborrarna. Han hade haft bråttom med att komma igång och han hade satt ner pålarna i hålen och fyllt igen med jorden. Var hade kvinnorna varit under tiden? Drogade? Medvetslösa?
Mackenzie reste sig upp och gick tillbaka till husets framsida. Hon hade ingen direkt anledning att tro att mördaren hade varit inne i huset, men faktumet att han hade valt gårdsplanen utanför till ett av sina troféställ gjorde huset medskyldigt.
Hon tog ett kliv upp på verandan och den knarrade omedelbart under henne. Det verkade som att hela verandan höll på att ge vika för hennes vikt. Någonstans ute i skogen kvittrade en fågel som svar.
Hon tog sig in i huset genom att knuffa undan den nästan helt förfallna trädörren som släpade längs golvet. Doften av damm och mögel slog mot henne direkt, det var försummelsens odör.
Att komma in i huset var som att komma in i en svartvit film. När hon väl kommit in, sa den gamla trogna magkänslan, som James en gång i tiden hållit så högt, till henne att det inte fanns något avvikande där inne, inget stor aha-ledtråd som skulle lösa fallet.
Men hon kunde ändå inte motstå. Hon undersökte de tomma rummen och hallarna. Hon studerade de spruckna väggarna och putslagningarna och försökte föreställa sig att en familj en gång bott i det här rucklet. Till slut hade hon kommit till den bakre delen av huset där det såg ut som att det en gång funnits ett trivsamt kök. Det gamla spruckna linoleumgolvet hade krullat ihop sig och avslöjade det ruttna golvet där under. Hon kastade sin blick tvärs över köket och fick syn på de två fönster som vette mot baksidan — samma två fönster som hon hade känt stirrade på henne den första gången hon var här.
Hon gick genom köket och höll sig nära den eftersatta bänkskivan längs väggen, för att undvika att gå på det tvivelaktiga golvet. Medan hon rörde sig slogs hon av den absoluta tystnaden inne i huset. Det här var en plats för spöken och minnen, inte för en desperat kriminalinspektör som fumlade i mörkret efter förståelse för vad en mördare gick igenom. Oavsett vilket så tog hon sig till den bakre väggen och tittade ut genom det första fönstret, som satt till vänster om en gammal och illa tilltygad diskho.
Platsen där pålen och det tredje offret hade varit gick att se från fönstret utan hinder. Från insidan av huset såg det inte alls lika skrämmande ut. Mackenzie försökte föreställa sig i vilken ordning allt hade skett, från hennes position vid fönstret, som om hon såg hela händelsen på tv. Hon såg mördaren dra fram kvinnan till pålen som han redan satt upp där. Hon undrade om kvinnan var medvetslös eller berusad på något sätt, med vacklande ben och hans händer under hennes armar eller runt hennes rygg.
Det gav henne en tanke som ingen brytt sig om att undersöka ännu. Hur får han dem till pålen? Är de utslagna? Drogade? Övermannar han dem bara helt enkelt? Kanske borde vi få rättsläkaren att kolla efter någon form av substans som orsakar ett dvallikt tillstånd...
Hon stirrade på platsen ytterligare en stund och började känna hur skogens avskildhet tillsammans med bakgården tyngde henne. Det fanns inget där ute, bara trä, djur som gömde sig och vindens sus.
Hon lämnade köket och gick istället ut till det som en gång varit ett vardagsrum. Ett gammalt ärrat skrivbord stod längs väggen. Det var tydligt böjt på ovansidan och många av de utspridda pappren som låg på det såg ut som löv som legat på marken och dränkts av regnvatten under flera år. Mackenzie tog sig fram till skrivbordet och rotade igenom några papper.
Hon såg fakturor för grisföda och spannmål. Den äldsta var daterad till juni 1977 och kom från ett företag som sålde jordbruksprodukter, från Chinook i Nebraska. Anteckningsblock som hade åldrats så mycket att de blå linjerna hade blivit osynliga, bar någons blekta handskrift. Mackenzie ögnade igenom texten och såg vad som verkade vara anteckningar från en söndagsskola. Hon såg referenser till Noaks ark, David och Goliat och Simson. Under röran av papper fanns två böcker: en andaktsbok som hette Guds helande ord och en bibel som såg ut att vara så gammal att hon var rädd att den skulle smula ihop om hon så mycket som vidrörde den.
Samtidigt kände hon att hon inte kunde slita blicken från Bibeln. Att se den väckte minnen från korsfästelsen som hon hade lärt sig om under de fåtal gånger hon hade vågat sig in i en kyrka med sin mamma när hon var liten. Hon tänkte på Kristus på korset och vad det hade representerat, och hon sträckte sig efter boken.
Hon tänkte på korset Kristus hade dött på och sammanförde synen av det med synen av de tre kvinnorna vid deras pålar. De hade uteslutit religiösa motiv för morden men hon kunde inte förneka att detta väckte funderingar.
Hon slog upp Bibeln och bläddrade förbi de första sidorna och gick direkt till innehållsförteckningen. Hon visste mycket lite om Bibeln, så hälften av alla namn i boken kände hon inte igen.
Hon skummade igenom innehållsförteckningen lite ofokuserat, och var precis på väg att lägga ner boken igen när hon fick syn på något som fick hennes hjärta att slå snabbare. Namnen på böckerna. Sifforna bredvid dem.
När hon såg förkortningarna påmindes hon om något annat.
Pålen.
Siffrorna.
N511
J202
Med skakande händer började hon leta längst upp i innehållsförteckningen, och placerade sitt finger på Moseböckerna. Hon drog sedan fingret nedåt och letade efter en bok som började med "N". Inom några sekunder stannade hon vid Fjärde moseboken: Numeri.
Hon bläddrade igenom de dammiga sidorna, doften av ruttnande papper slog mot hennes ansikte. Hon slog upp Numeri och letade sedan fram kapitel 5. När hon hittade det, drog hon fingret längs sidan tills hon kom till vers 11.
N511. Numeri, kapitel 5, vers 11.
Hon läste, och för varje ord slog hennes hjärta fortare. Det kändes som att temperaturen i huset hade fallit till sexhundrasextiosex minusgrader.
Och HERREN talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru svikit sin man och varit honom otrogen, i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit gripen på bar gärning, men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom, så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon icke har låtit skända sig: så skall mannen föra sin hustru till prästen...
Hon läste det flera gånger. Hennes händer skakade men hon kände sig upprymd på samma gång. Stycket fyllde henne med en känsla av föraning om vad som skulle hända, och det fick nästan hennes mage att vända sig ut och in.
Hon bläddrade tillbaka till innehållsförteckningen. Hon såg att det fanns flera böcker som började med J, men att lösa den lilla gåtan var inte hennes specialområde. Dessutom var hon ganska säker på att hon hade tillräckligt att gå på i och med stycket från Numeri.
Mackenzie stängde bibeln och lade tillbaka den bland alla bortglömda papper. Hon sprang ut ur huset och tillbaka till bilen, plötsligt jäktad.
Hon behövde återvända till stationen.
Och ännu viktigare, hon behövde prata med en pastor.
Den här mördaren var inte så slumpmässig som alla hade trott.
Han hade ett modus operandi.
Och hon var på väg att knäcka det.