Så sökte han genom sophisterier att tysta ner den röst, som anklagade honom, när han var allena; men åsynen af Lovisa skingrade genast alla mindre behagliga känslor, och på fullt allvar fattade han den föresatsen, att vara henne trogen och i hennes kärlek finna sin lycka.
Hela familjen, Lottas mor och tjenstefolket i prostgården voro närvarande vid ceremonien. Walters yttre var högtidligt och – lugnt; det inre skådade blott den, som utgrundar själens djupa gömmor.
Baronessan var den enda bland familjen, som misstänkte att en hemlig kärlek varit i fråga emellan honom och den döde. Hon betraktade derföre Walter med forskande blick; men ingen mine, intet ord förrådde något närmare deltagande, hvarföre hon trodde sin misstanke vara ogrundad, så vida den rörde honom, men behöll sin öfvertygelse om Lottas böjelse för honom.
Jorden hade inneslutit den olyckliga Lottas stoft i sitt moderliga sköte. Först hvirflade de gula löfven, upprörde af November-stormen, i vilda danser öfver den ensliga grafven, sedan kom vintern med sitt hvita täckelse och söfde dem till ro. – Så är det äfven med sorgen i menniskans hjerta; den utbryter först i klagan och jämmer: då kommer tiden, som lugnar och betäcker allt med sitt välgörande hölje… men äfven goda menniskor bidraga med sin omsorg till det försonande varfvet…
Så var det äfven nu, i anseende till Lottas mor; Marenius föreslog en insamling, på det art gumman kunde göra en resa till sina slägtingar i Österbotten, … och ingen deltog ifrigare i detta förslag än Walter.
Baron tog gossen till sig, till dess han kom till den ålder att han kunde komma i någon handtverkslära. Sålunda tröstad, öfver sin och lilla James framtid, hade hon rest bort, sedan hon bedt prostinnan om rum för en kista på vinden i prostgården; den innehöll allehanda saker, som hon icke nu kunde eller ville ta med sig, sade hon gråtande. Man förmodade att de tillhört Lotta.
Hennes bortresa från orten var en lättnad för alla, hvilka gerna ville glömma en så sorglig händelse, om hvilken hennes åsyn länge varit dem en påminnelse.
Som läkaren förutsagt, tillfrisknade prosten efter hand såvida, att han gick uppe, ät och drack som förr, men sjukdomen hade qvarlemnat en slöhet i tanken och minnet, som tillika med ert svårt häftande på målet satte honom ur stånd art sköta sin syssla. Allt berodde således på Walters skicklighet och verksamhet, och han visade sig äfven bördan vuxen. Han tog sockneskolan under sin synnerliga vård, vann församlingens bifall till ett förslag om en ändamålsenligare fattigvård, m.m. Oaktadt alla dessa göromål, fortfor han att vara den omtyckte sällskapsmannen, den uppmärksamma förtjusta älskaren, med ett ord, den fulländade verldsmannen.
Vintern förgick fort nog. Prostinnan var ifrigt sysselsatt att rusta med sådant, som anses nödigt för en ung och rik bruds utstyrsel, men saknade mycket Lotta, som hon just låtit lära sy fina och granna linne- och hålsömnader, på det att hon skulle ha nytta af henne vid ett sådant tillfälle, sade hon, – nu måste hon anlita fremmande dyrlejda personer…
För Lovisa försvann tiden under skämt, smek och omvexlande förströelser, ty för att göra fröken Nora till viljes instuderade hon den ena rollen efter den andra, utan att någon pjes likväl någonsin fördes upp, ty teatersällskapet blef aldrig rätt ense om saken, emellertid var man jemt sysselsatt med declamation, sångöfningar, rollers inöfvande, omsorgen för garderoben och dylikt, och innan man visste ordet af hade man den första Maj i händer.
Under Julhelgen hade kyrkovården hållit ett, hvad man på landet kallar, "dundrande" bröllop åt sin dotter. Baron Y – s och prostgårds-herrskapet, jemte nästan alla ståndspersoner deromkring samt alla närmare och aflägsnare slägtingar och vänner till brudparet voro bjudna. Marenius förrättade på Elsas uttryckliga önskan vigseln; denna önskan föranleddes af Lottas sista ord till henne. Ehuru mörka och obegripliga, ingåfvo de flickan en oförklarlig motvilja att låta viga sig af Walter.
Vi ärna ingalunda besvära någon med en beskrifning öfver något så trivialt som ett landtmannabröllop i vårt eget land. – Vår afsigt är endast att låta våra läsare lyssna till tvenne – gummors prat.
Den ena är enka efter en hemmansbrukare i grannskapet; den andra en treflig och allvarsam borgarhustru från Helsingfors, faster till bruden och barnfödd i denna by.
Sedan dansen kommit väl i gång, satte sig de båda qvinnorna, som icke råkats på flere år, i ett hörn af rummet, och språkade om gammalt och nytt samt gjorde sina små anmärkningar öfver brudparet och gästerna.
Brudsvennerne, eller som de här kallades marschalkarne, skulle efter gammal sed se gästerna till godo, med att passa upp och deremellan dansa med bygdens tärnor; men en af dem, en ung man med ett hyggligt utseende och klädd i sjömansdrägt, syntes vara antingen trött eller likgiltig för nöjet, ty så snart han tjenstaktighet icke togs i anspråk, höll han sig aflägsen från det glada hvimlet. Detta anmärktes snart af borgarmadamen, och hon frågade hvad del var för en.
– Drar ni intet känsel mera till er egen gudson Erik? frågade den andra. Det är ju min yngsta gosse; men det är sant… ni har ju inte sett honom på flere år. Han var munter och rask då, men nu är han en sådan hufvudhängare, som hvarken bryr sin om dans eller lekstuga; det var göra nog med att få honom hit.
– När bror min i fjol vintras var hos oss i Helsingfors, sade han att Erik var så vigilant och arbetade på att kunna lösa ut den äldre brodren från hemmanet, efter dennes håg står till stadslifvet, anmärkte den första.
– Ja det var då, det, svarade Eriks moder. – Ni minnes välan dragonenkan, hon, österbottningskan, som baron lätte bo qvar i torpet, sen man hennes blef död?
– Jo, jo, nog minnes jag dem begge två; ryssen högg ju armen af honom i kriget. Det var ju deras dotter, som gick och dränkte sig i somras?
– Det var i höstas. Den flickan gjorde både sin och andra mödrar sorg, sade hon, och stötte den hoprullade hvita lärftsnäsduken mot ögonen, och fortfor sedan: – Det var just för den flickans skull min Erik stretade och arbetade dag ut och dag in, ty han var liksom förtrollad i henne. Men Gud styrde nu, som alltid, till det bästa, ty Lotta var ingen flicka som passade för Erik. Nog såg hon fager ut, men högfärdsandan regerade inombords! Hennes tanke stod bara till stadslifvet också, allt sen prostinnan kostat på henne och satte henne i stan för att lära sy ut; sen var allt annat arbete för tungt och simpelt, kan tänka.
– Jo, jo, så går det, anmärkte den andra. – Jag kunde berätta er hundra sådana exempel ifrån vår stad. Alla sämremansbarn, som nu växer upp, bli bara sjuklingar eller utsväfvande stackare, ty de lära sig nu då att sy fint och grant, och ingen hålls mera till spinnrocken och väfstolen, eller några sysslor; de som icke ha lust för sitt arbete, löpa först omkring med försäljningsbröd, och passa sedan upp sikterarna. Herrskaperna få antingen skaffa sig pigor från landet, eller hålla till godo med sådana der som polisen nödgas drifva i tjenst; – men huru var det med Lotta? Tyckte hon om Erik, hade hon väl blifvit bättre med tiden; hon var ju ung ännu?
– Nog trodde gossen så, och för att snarare få pengar åt brodren, for han bort i våras med en skeppare, som förde hans plankor och annat virke till… jag mins icke nu hvad stället heter. Under tiden förde olyckan hit den der presten ni nu ser dansa der med fröken Nora, och som i vår skall gifta sig med prostens dotter. Nå väl, i honom blef Lotta lika förtrollad, som Erik var i henne; och aldrig går det ur mig, att icke det var för hans skull hon gjorde af med sig.
– Han tyckte då således om Lotta?
– Ja, hvem förstår sig nu på sådana herrar, och hvad de tycka och inte tycka? Han, som talar så grant på predikstolen, att en stackare inte förstår fjerndelen, kan nog prata öronen fulla på flickorna, utan att just mena någonting. Lotta, som trodde sig vara klokare än vi andra, blef väl också narrad…
– Han skall ju vara fasligt omtyckt i församlingen, och blir säkert prostens efterträdare, sade svägerskan för en stund se'n, invände madamen.
– Jo, jo, nog lär det så gå. Herrskaperna häromkring strömma till kyrkan när han predikar, men vi enfaldiga menniskor, tycka ej att det är det rätta Gudsordet! Tacka vill jag Marenius, se det är en prest, det, både för fattiga och rika! men han skall bort härifrån, säges det.
– Hvad sa' Erik, när han som hem?
– Lotta var då illa sjuk, och han sörjde så förfaseligt, och ville gå till henne, men hennes mor släppte honom icke in; ty doktorn hade strängt nekat det, sa' hon. Då for han ut igen till sjös, ty han trifdes icke hemma, och när han då kom tillbakas, var hon redan död. Nu går han der och hänger hufvudet, och vantrifs, men det blir väl bättre, ty han är en bra gosse, som fruktar Gud och hedrar fjerde budet … ...
Vi hafva troget anfört detta samtal, och lemna åt läsaren att sjelf deraf draga sina slutsatser.
* * * * *
Med glada förhoppningar på framtiden, gåfvo föräldrarne, på deras adertonde bröllopsdag, sin dotter åt den af dem så firade mannen. Baron Y., som skröt af att vara upphofven till denna förbindelse, gnuggade händerna af fröjd. Alla voro således nöjda och lyckliga. Vi gjorde kanhända bäst att sluta vår lilla novell under så goda auspicier… men, "så många hufvuden, så många sinnen", säger ett gammalt ordspråk; detta gäller äfven om läsare och läsarinnor.
Derföre bedja vi dem, som endast och allenast läsa för sitt nöje, och alltid önska ett godt och muntert slut på hvad de läsa, det vill säga: med ett eller par bröllop, och der de unga paren försvinna från skådeplatsen under smekmånadens sälla period, – att nu anse berättelsen vara slutad.
De åter, som läsa för nyttan, i det de reflektera öfver menniskorna och lifvet, och som vilja betrakta huru skörden beror på utsädets godhet, hännvisa vi till följande blad.
* * * * *
Vi förflytta läsaren tre år framåt i tiden.
Prosten Bryller är nu död, ett nytt slaganfall slutade hans dagar, året efter hans dotters bröllop. Sönerna ha gått in vid militären och äro borta hemifrån. Prostinnan, rask och kry efter sin hushållning med samma drift och omtanka som förut. Som mor är hon allt lika svag och fåfäng, och anser sin dotter för det mest älskvärda fruntimmer. Väl medger hon att Lovisa alls ingen fallenhet har för husets inre trefnad och vård, men lugnar sig dermed, att det vore nog orättvist att fordra, det hon, ung och firad, en prydnad för sällskapslifvet, genom sina behag och talanger, skulle tråka med "Märtas bekymmer." – En annan sak hade det varit med henne sjelf; en ringa bemedlad fröken, var hon en äldre halfsyster till Baron Y. och berodde af hans godhet, tills hon inträdde som matmor i prostgården. Hon hade således alltid fått gripa sig an; hon hade äfven gjort det med nöje och haft den tillfredsställelsen, att äfven derigenom se husets förmögenhet förkofra sig. – Men för hvem hade hon stretat, om icke för sina barn. Gossarna hjelpte baron nog fram i verlden; han var ju barnlös sjelf, – men hennes dotter skulle nu bara glädja sig åt lifvet, menade gumman. Under det Lovisa var i pensionen hade hon äfven, sin man ovetande, skickat mången nätt summa för detta ändamål.
Lovisa njuter äfven nu i fullt mån af sin frihet, är upptagen af besök och återbesök, leker med sin lilla flicka emellanåt, syr tapisteri och virkar med perlor och gör blommor, för sig sjelf och till presenter åt sina vänner. Deremellan spelar och sjunger hon, samt läser romaner långt in på nätterna, med ett ord: sysselsätter sig som det egnar ett barn af goda tonen.
Walter är omtyckt och firad af den högre klassen, aktad, ehuru mindre älskad, af den lägre. Han för sig med det allvar och den värdighet, som det egnar prosten Bryllers efterträdare.
Till sitt utseende har han betydligt förändrat sig, ty han har magrat och fått en gulaktig anletsfärg. Stundom synes ett dystert moln på hans panna, hvilket försvinner så snart han visar sig bland främmande, men hemma är det numera en hvardagsgäst. De första åren, då dess moln ännu voro sällsynta, sökte Lovisa genom smek och muntra upptåg jaga dem på flykten, och lyckades äfven alltid; men allting blir enformigt med tiden och unga frun ledsnade sluteligen.
Under den nu förstförflutna sommaren hade ett utländskt fruntimmer, – en af de många, som nu af nyfikenhet besöka vårt fosterland, – hyrt ett ställe i kyrkbyn och bodde der några månader, under den vackra tiden. Hon var en infödd fransyska, likväl af polskt ursprung, och gift med en ryss. Förtjust att här på landet finna dem som talade hennes modersmål, blef hon en daglig gäst i prostgården, och sällan förgick någon dag utan lustpartier och nöjen, som landet och den närmaste staden kunde erbjuda.
Med lif och själ upptagen af dessa förströelser, försummade Lovisa alldeles sin man, och allt djupare fårades hans panna. Dock, i sällskap och utomhus, var han ännu alltid den underhållande sällskapsmannen. Lovisa insåg att detta var förställning, likväl borde icke hon, som så mycket vårdslösat honom, ansett sig vara försummad af honom, och till och med låtit denna tanke någon gång iklädas ord.
Han svarade ej, men en blixt framljungade då ur hans mörka ögon, som skulle bragt hvarje annan mindre lättsinnig qvitum till besinning.
Lovisa var för mycket fjäsad, för att tro sig vara förbunden att uppoffra sina nöjen åt en pedantisk och knarrig man, som Walter nu syntes henne vara. Det sista året hon tillbragt i Åbo, hade lärt henne att för högt uppskatta den yttre glansen och det chimäriska af sällskapslifvet. Der hade Walter förekommit henne som ett lysande fenomen bland de fjärilar, som fladdrade omkring henne. Huru lycklig trodde hon sig icke bli med en man, som uti kunskaper och behag vida öfverträffade alla dem, med hvilka hon i hemorten skulle umgås, och under den korta förlofningstiden syntes ju äfven han vara lika så intagen som hon af nöjen och förströelser, så snart han icke var hindrad af några göromål.
Förlofningstiden borde egenteligen vara egnad att förbereda den tillkommande trefnaden, i det att de förlofvade lärde känna hvarandras sätt att tänka och uppfatta lifvets ändamål och ömsesidiga pligter. Få äro likväl de, som göra detta. Hvem ville väl förbittra den glada och lyckliga fästmötiden med dylika tråkiga ämnen och reflexiouer? dem hinner man nog med efteråt, om de nödvändigt höra till saken…
Efter Lovisas tanke skulle smekmånaden vara beständigt, men hon betänkte icke att verlden och samhället taga mannens verksamhet och själsförmögenheter i anspråk, och Walter var icke den, som ville bli obemärkt, snarare sökte han att tränga sig fram.
Uttröttad af trägna studier och litterära arbeten, samt ansträngningar i och för sitt embete, sökte han förgäfves tröst och uppmuntran hos den qvinna, som, efter hvad han en gång trodde, skulle bidraga till ernående af den inre frid han saknade, och försona honom med den tanken, att han valt en bana, der han, mera än någon annan, behöfde ett kärleksrikt hjerta att luta sig till, en mild ledstjerna, som ledsagade den skeppsbrutna till hamnen… ty skeppsbruten kunde man kalla Walter. Ingen rotfästad vördnad för ett högre väsende medförde han från fädernehuset, der fadren endast hade ränkfull vinning till hufvudsyfte, och i hvars sedolära, i likhet med hans viner, endast färgen och bouqueten utgjorde dygden: stor sak i grumlet på bottnen, det såg ingen af hans kunder. Modrens öfvermod och fåfänga skulle enligt deras tanke uppehålla husets kredit. Ingendera meddelade således gossen och ynglingen något begrepp om det Högsta, det goda, den Allestädes närvarande, den de sjelfva, med sitt husliga lif, nästan förnekade. Sådan kom han hemifrån, sådan inträdde han, välförsedd med mynt, i studentlifvet. Att han der intog menniskorna genom sitt utseende, sin redan förvärfvade sällskapston och äfven genom sitt goda hufvud, kanna vi redan.
Då anlände en resande till Åbo. Denne mans uppträdande i societén väckte furore. Han var Stockholmare och hade rest utomlands. Hvad behöfdes väl mera! Att Walter snart blef ett bihang till denna komet, inser man lätt. Ett sådant fenomen vore ej hälften så lysande, eller ådroge sig hopens uppmärksamhet, om det ej förstode att skaffa sig ett släp.
En lika åsigt förenade dem närmare, och snart voro de insepareble, ty den utländske fashionabla herrn höll till godo med att dela Walters rum och bord, och slutligen hans börs.
I ersättning derför, frånstal han Walter de fördomar denne ännu kunde äga, och lärde honom att ej sätta tro till annat än sitt eget omdöme. Denna lära smickrade Walters redan dessutom stegrade stolthet. Denna fasta tro på egen ofelbarhet, skulle vara ett surrogat för andras inbillningar om Gudom, uppenbarelse och hopp om odödlighet, … ämnen för deras qvicka sarkasmer! Den vördnadsvärde X., en af universitetets lärare, hade fattat misstankar till det utländska fenomenets sedo- och troslära, och varnade Walter för denna farliga man. Detta hade tjenat till intet, om icke denne, genom utsigten till ett stort arf, återvändt till Sverige.
Walter hade så gerna gjort honom sällskap dit, men hindrades genom uteblifna remisser från fadren, som, trött vid sonens öfverdådiga fordringar, gjorde honom skarpa föreställningar; det var då Walter gaf honom det redan bekanta svaret. Hans resa måste således inställas, och den notable herrn lät sedermera aldrig höra af sig.
Marenius, med hvilken han under de första åren af sin studenttid varit bekant, återkom nu, efter ett års frånvaro, till akademien, för att promoveras, vid hvilket tillfälle lagern äfven tillföll Walter.
Den förres redliga och vänfasta karakter ådrog sig den andres högaktning, i synnerhet som denne, utan att göra anspråk på hedern af namnet kavaljer, ägde ett bildadt umgängessätt och goda studier. Samma känsla, som afhåller en svärjare af profession att i den persons närvaro, som afskyr denna oskickliga vana, framkalla afgrundens legioner till sitt vittne och biträde vid den lumpnaste sak, samma känsla afhöll äfven Walter att upptäcka för Marenius sina tvifvelsmål och fria åsigter om hvad denne ansåg såsom sitt högsta goda, såsom den sol, som skulle upplysa honom sjelf och belysa den väg, hvarpå de åt hans ledning anförtrodda medmenniskor skulle vandra.
Deras formade bekantskap varade endast några månader; dessutom var denna tid upptagen af trägna studier. Marenius, redan prestvigd, skyndade att emottaga sin syssla. Det var här de ånyo träffades.
Walters kärlek till Lotta var enligt hans åsigt endast ett tidsfördrif; det roade honom att se huru långt kärlek och högmod kunde drifva en landtflicka. Det var högmodet som hindrade Lotta att falla, och detta retade honom. Hvem vet huru det gått, om icke Lovisa, som redan förut gjort ett flygtigt intryck på hans hjerta, kommit emellan, och omständigheterna förenat sig att göra hennes ägande till hans enda tanke.
Walter var ingen bof; det gjorde honom ondt om Lotta… hennes dödssätt grep honom djupt, men han tröstade sig snart med sitt vanliga sophisteri och med den föresatsen, att väl uppfylla det kall han åtagit sig.
Det gjorde han äfven till det yttre; men själen och anden felades; det var det som folket, ehuru obildadt, saknade, och han sjelf ännu mera. Fåfängt sökte han hvad han engång förlorat…
När han, uttröttad af sina grubblerier, sökte upp Lovisa, var hon merendels upptagen att inöfva sig i det musikstycket, eller den sång, som skulle exeqveras i det och det sällskapet; eller räknade hon ut rutorna i ett symönster; eller också träffade han henne läsande i en af Walter Scotts romaner, som hon, oaktadt all dess tråkighet, nödvändigt ville sluta…
Nu kom den af oss i förbigående omnämnda utländska damen att bo i deras grannskap. Lovisa fann sig utomordentligt smickrad af den utmärkelse den eleganta frun egnade henne framför alla ortens fruntimmer. Med en fransyskas liflighet och obetänksamhet förebrådde hon Lovisa, både på skämt och allvar, att hon med sitt intagande utseende, sina här ovanliga sällskapstalanger, sin fina takt, att hon, som just var skapad för den stora verlden, låtit gräfva ned sig som en liten prestfru här på landet, då hon kunnat briljera i en helt annan omgifnlng; hennes man var visst utmärkt artig och underhållande, när han ville, men… detta sades under en skämtande ton… syntes, efter hennes tanka, mera älska sina dammiga böcker, än sin unga charmanta fru…
Lovisa, ehuru förtjust af hennes smickrande omdömen öfver henne sjelf, ville dock aldrig ge henne rätt, vis à vis Walter. Det stred för mycket mot hennes egenkärlek, det någon skulle tro, eller ens förmoda, att hon vore mindre älskad af sin man; men udden af skämtet sårade likväl, och det var vid denna tidpunkt hon första gången förebrådde honom sin brist på ömhet och uppmärksamhet.
Nu var det höst; den qvicka fransyskan var bortrest, och hade efterlemnat en tomhet, desto mera oangenäm for Lovisa, som en missgynnande väderlek och ett miserabelt vägföre hindrade henne från att söka förströelser utomhus. Det är nu vi göra anspråk på läsarens tålamod, vid skildringen af händelsernas gång i vår fordom så lugna prostgård; det är ju derom man i allmänhet brukar tala och dömma, ty få äro de, som intränga i själens djupa schackter.
En dag hade Walter icke varit synlig för sin familj, utan begärt frukosten upp till sitt rum. Då middagsbordet var dukadt, föll det Lovisa in, för första gången på mycket lång tid, att sjelf gå upp, för att de sin man komma ned att äta, men dörren var tillreglad innanföre, hvarföre hon knackade på, och sade att maten var färdig.
Fördjupad i sina tankar och göromål, gaf Walter ej akt på ropen, utan trodde förmodligen att det var huspigan, och svarade tvärt: – Jag vill vara ostörd ännu en stund, sedan kommer jag. Den som är hungrig kan äta, utan att vänta på mig.
Denna i sig sjelf obetydliga och i alla hus vanliga tilldragelse förtretade Lovisa, som i dag var vid retligt lynne och utan ny lektyr; den som fanns, var genomläst, och hon, som många andra, läste icke en och samma bok tvenne gånger. Prostinnan, som hyste aktning för sin måg, föreställde också Lovisa denna gång hennes orättvisa, och väntade med maten; efter en half timma kom också Walter.
Lovisa, ännu mera retad af modrens tilltal, satt på en soffa, med sin lilla flicka i knät, och låtsade alldeles icke blifva sin man varse.
Fru Bryller underrättade honom då skämtande, huru hans fru velat göra honom ett besök och huru snöpligt hon blifvit affärdad.
Walter närmade sig då Lovisa, som ännu allt icke såg upp; barnet sträckte armarna mot fadren, som tog flickan, och kysste henne hjertligt. Lovisa steg upp, utan att säga något.
– Jag tror du blef ond, Lovisa, sade han allvarsamt, och tillade sedan, med tonvigt: – Också jag hat göromål, som ej få hindras eller försummas.
Denna ursäkt, om den var en sådan, var ingalunda lämplig att återställa hennes humör, likväl svarade hon ingenting, kanske emedan modren var närvarande.
Prostinnan, som önskade förströ sin måg, berättade alla de nyheter hon visste. Bland annat, att dragontorpsenkan, Lottas mor, kommit på förmiddagen, för att afhemta de saker hon qvarlemnat på vinden. Hon ärnade sedan lefva och dö hos sin bror, som var målare i Uleåborg, dit hennes gosse äfven skulle komma i lära; han skulle nu åtfölja modren dit. Orsaken, hvarföre hon kommit i ett sådant menföre den långa vägen, var, att hon fått fri resa med en slägtinge, som personligen måste infinna sig vid höstetinget här i socken.