Walter syntes ej fästa mera afseende på denna, än på de andra nyheterna, men påskyndade måltiden, under klagan på hopade göromål, och sade sig ännu ha det protokoll oskrifvet, hvilket gällde de punkter som blifvit beslutna vid sista socknestämman, och som skulle granskas och undertecknas dagen derpå, efter högmässans slut. Vanligtvis drack han sitt eftermiddagskaffe der nere, nu begärde han det upp till sig.
– Han tar lifvet af sig med det fasliga studerandet och skriblerandet, yttrade svärmodren, sedan han lemnat dem. – Jag förstår mig visst icke på hvartill det tjenar, ty salig Bryller tog sysslan helt annorlunda och lättare; när han skrifvit ut sin predikan ur andra äldre postillor, och studerat in den – som i sednare tider var honom en lätt sak, ty han kunde dessa böcker nästan utantill – hade han nog tid öfrig både att äta och sofva. Men, nya tider och nya seder. Du borde likväl icke vara så tvär emot Walter, såsom du ofta är.
– Så der tar mamma alltid hans parti emot mig, anmärkte Lovisa, och satte sig vid sitt piano, för att genom musikens trollkraft bortjaga sin inbillade olycka, utan aning om att den verkliga stod för dörren.
Sedan fruarna druckit kaffe och huspigan fört upp "Kyrkherrns stora koppar", sade fru Bryller till sin dotter:
– Hör på, kära Lovisa, folket har ett göromål för sig i bagarstugan, som fordrar min eftersyn. Jag skall skicka hit din gamla amma, ge henne kaffe och prata vänligt med gumman en stund, tills jag kommer tillbakas.
Denna gång behöfdes ej modrens uppmaning till vänlighet. Oaktadt sin flyktighet och nyckfullhet, hade Lovisa ett lättrördt hjerta, isynnerhet höll hon af dem hon känt sedan sin barndom. Med deltagande frågade hon efter gummans omständigheter.
Hon var, enligt gummans egna ord, undergifven och nöjd med sitt öde, och tackade Gud och hederliga menniskor, som i en så svår och pröfvande tid kommit henne till hjelp. Väl hade det nu varit henne bra påkostande; då hon återkommit hit, der allt påminte henne om Lotta, men hon visste att ta förnuftet till fånga, och tro, som den plågade Job, att allt hvad Gud gör, är godt.
– Likväl, fortfor hon efter en paus, – då jag genomsåg de saker jag hade i kistan deruppe, och såg hennes skrin, och derifrån tog fram hennes granna märkduk, hälsomsprofver och hennes skrifbok, då knotade jag åter att min snälla flicka skulle få ett sådant slut – sådan är menniskan!.. Jag tog allt detta ned med mig, för att visa det för kyrkherdskan.
Icke utan en viss triumferande uppsyn tog hon nu fram dessa bevis på dottrens skicklighet. Hon hade hört prostinnan klaga, att i den dyra, förnäma pensionen Lovisa icke fick lära sig sådana nyttiga arbeten.
Lovisa såg med likgiltighet derpå, men rördes af den tanken, att den som tillverkat detta, nu hvilade i den kalla jorden.
– Vill inte min lilla goda fru också se hennes skrifbok? frågade gumman, och framräckte den.
Den innehöll blott några blad, men dessa voro fullskrifna.
Vid bokens öppnande föll något på golfvet; det var ett sammanviket papper med något inuti.
– Ack se, det der kom jag alls icke ihåg, sade gumman, sedan hon tagit upp det. – Här är ett par prestkragor, på hvilka den stackars flickan arbetade innan – olyckan skedde. Aldrig vet jag om de voro beställda eller ej. Något står der utanpå, men jag kan icke läsa skrifvit.
– Låt mig få se. De tillhöra Walter. För upp dem sjelf, så får du dem säkert väl betalta, och Lovisa öppnade sjelf falsdörrn och visade henne till det rum i öfra våningen, som Walter valt till sitt arbetsrum, uran att ens tänka på att han önskat vara ostörd, ty ett ögonkast på de qvarlemnade papperen hade väckt hennes nyfikenhet. Hon återvände skyndsamt och läste med stigande förvåning följande:
"Hvad den tiden är odrägligt lång. Doktorn säger att jag skall förströ mig genom arbete och glam med grannflickorna. Arbete har jag nog, man har in hemtat hit linnesöm åt henne; – hvad gör hon? Hör på hans kärleksprat. Speglar sig i hans ögon! Akta dig Lovisa! dessa ögon äro trollspeglar. Jag har skådat i dem och blifvit helt förvandlad; ha, huru jag nu ser ut, måntro Erik skulle känna igen mig?! … ... …"
"Mor tror jag håller på med mina skriföfningar, eller skrifver de visor hon hemtade från byn, för att roa mig. Visor och famnsagor äro icke mera tid för mig. Jag skulle eljest nog ha en underlig saga att förtälja."
"När de möttes vid vår stugudörr, och jag såg deras blickar, – hörde af deras ord, att de voro gamla bekanta, redan då for ett svärd genom min själ!"
"Hvarföre hade han dolt detta för mig? Hvarföre en gång till och med försäkra mig om motsatsen? – Hvarföre? Jo för att insöfva den arma landtflickan i den tro, att hon ensamt ägde hans hjerta!"
"O, huru många lustslott byggde jag icke på hans försäkran, att han endast vore här en liten tid, för att sedan i en stor stad skaffa sig en syssla – prest svor han på att han aldrig skulle bli. – Han ville då ditföra mig som sin brud, men till dess skulle vår kärlek vara en hemlighet för alla, äfven för min mor, sade han. Att detta icke var rätt, insåg jag nog; men han hade två goda förespråkare i mitt hjerta: min kärlek och mitt högmod, – ty högmodig säga de ju alla att jag är. – Kärleken trodde på hans ord, som om de varit Guds egen röst, och högmodet sade mig jemt, huru roligt det vore att öfverraska alla, genom att en dag uppträda såsom hans hustru."
"I den stora staden kunde ingen veta att jag varit den fattiga Lotta från dragontorpet, ett mellanting – öfversedd af de rika, dömd att slafva och arbeta för dem, med afund betraktad af fattiga och okunniga, för det företräde jag egde framför dem, och hvaröfver de säga mig vara högmodig…"
"Svartsjukans första gnistor föllö i min själ, när jag fann att han, på hvilken jag trodde mera än mig sjelf, bedragit mig, när han sagt att han icke kände, icke brydde sig om mamsell Bryller, som väntades hem. – Detta sade jag honom om natten, när jag band de kransar, hvarmed han ville fira hennes namnsdag, ty vi voro en stund allena, medan de andra flickorna gingo för alt plocka mera rosor. Huru insöfde han mig icke då med sitt söta tal, sina falska ord, han sade, det han väl ofta sett, äfven dansat med Lovisa, men att hon varit honom så likgiltig, att han ej engång efterfrågat hennes namn. Det var således öfverraskning och vanlig höflighet som förefallit mig så misstänkt. Ack, jag trodde honom åter, och berusade mig med försoningskyssen! Det var och blir den sista!!"
"Huru beskrifva den dag som följde på denna natt: en dag full af bitterhet och qval! Jag såg henne lik en engel insväfva i rummet, beundrad och hyllad af alla för sin skönhet och granna klädsel. Jag kastade ovillkorligt en blick i den stora spegeln midt emot kakelugnen, bredvid hvilken jag stod. Jag såg mig stå der blek och glömd af alla, i min snäfva urtvättade kattunsklädning – en gåfva af medlidande! Glömd af alla, ty hans blickar bott på henne … ... …"
"Lotta, den arma Lotta, som han så ofta kallat sin söta, fin älskade flicka, erhöll under den långa, eviga middagsmåltiden ej ett ögonkast … ... …"
"När alla lemnat bordet, gaf han mig en vink, det var för att bereda henne ett nöje. Förbittrad och nästan utan medvetande som jag var, måste de andra flickorna hjelpa på mig den hvita klädningen och kransen, och jag ställde mig att sjunga jemte dem."
"Jag hörde en gång fröken Nora omtala en slags bilder, som kallas automater, månne jag nu ej liknade en sådan? ty jag rörde mig endast efter befalning. Jag kände ej hela hans tlllställning, ty jag trodde att allt bestod i det granna med blommor utfirade tornet och vår sång, men då flög ett förhänge upp, och en röst – var den från höjden, eller från djupet? – ropade i mitt inre öra: 'Detta är en bild af honom! Detta vackra med blomster utfirade yttre hyser ett svart hjerta, der hennes namn brinner med glödande drag' … ... …"
"Alla sade: det är vackert och kanske sade jag det också, ty hon, Lovisa, som stod nära mig, hviskade till mig: – Vet du Lotta, jag såg detta redan i går, och då föreföll det mig, som en grafvård. Då for det som en blixt genom mitt hjerta, och jag önskade att det vore min graf … ... …"
"För mig voro dagens plågor icke ännu slut: jag måste se deras förtrolighet i dansen, hans eldiga blickar, hennes triumferande leende; höra de omkring ståendes anmärkningar om det vackra paret. Jag utstod icke längre att stå der. Jag smög mig ut på förstugutrappan och lutade mitt heta hufvud mot en pelare, redan fuktig af nattkylan; der hörde jag planer uppgöras af högmodet och egennyttan … ... …"
"Huru långe jag låg der, vet jag icke. Jag kom mig åter före, när en del af gästerna foro bort. När jag åter kom i salen, sade jag åt de andra flickorna att jag sofvit; man skrattade åt mig. Då kom han och bjöd mig upp till dans, jag tvekade först, men gick sedan; det var den sista! Hur olik den vi dansade tillsammans på Barske Gretas bröllop, johannisqvälln … ... …"
"Prostinnans röst bad oss sluta, hon varnade mig för förkylning… Ha, tänkte jag, det skulle kanske bli min död! Och jag gick, så varm jag var, ensam hemåt. Det brusade för mina öron, natten var mörk, och dimma betäckte jorden. Den natten var en bild af mitt inre."
"När jag återkom till mig sjelf, låg jag i min säng. Min mor gret och sade att man funnit mig på kyrkby ängen, att jag sedan haft feber och yrat; man hade länge tviflat om mitt lif… Hvarföre fick jag icke dö?!"
"Hon har varit här, hon, den lyckliga, som han älskar!.. men hvarföre talar hon aldrig om honom! Månne hon anar något, och tror att hon derigenom skulle såra mig? Ack, så långt tänker icke den rika; de tro icke att den ringares hjerta äfven kan vara känsligt för ett ömmare vidrörande … ... …"
"Ännu synes ingen misstänka den rätta orsaken till min sjukdom, men skall det alltid kunna bli en hemlighet? Nej! – och då ett åtlöje för… nej, nej, jag måste härifrån!.. men hvarthän? … ... …"
"Hon lofvade uppfylla min önskan, att få hvila der… Ett framkastadt ord af min mor upplyfte mig, att detta endast kunde ske genom – sjelfmord… Sjelfmord!.. tanken är ryslig; men han sade ju, att memmiskorna vore lyckligare om de ej stretade under fördomar. En annan gång hörde jag honom såga till ryttmästarn: – Hvarföre skall man icke kunna bortfalla lifvet som en skädning, om der är oss till besvär. – Ansvaret må således blifva hans … ... …"
"Hvad är detta! Bryter han då alla löften, äfven dem han gjort sig sjelf? Sade han icke så många gånger, att han hvarken ville, skulle eller borde bli prest. Jag förstod väl icke rätt hvad han menade, men trodde. Nu äro äfven dessa hans ord – såpbubblor … ... …"
"Mor bannade mig i dag; sade att jag var lat. Hädanefter får hon vara mig förutan… Sedan onda makter strida inom mig, är all trefnad borta oss emellan; … bandet är slitet mellan mig och verlden, jag trifs icke här. Walter, Walter! du har sjelf låtit mig tvifla om återseendet i en annan verld… måtte likväl samvetet en gång straffa dig i denna!!"
"Hvad tröst, hvad välsignelse skall han, som prest, kunna meddela andra? – 'Nog kan han tala granna ord', sade Eriks mor, 'men kärna ha de icke!' Erik! – honom vill jag icke återse… således bort, bort! … ... …"
Med rysning läste Lovisa igenom dessa orediga och svårlästa anteckningar. Det blir likväl kinkigt nog att troget analysera de känslor, hvarmed hon slutade dem. Lovisa var icke elak; hur skulle hon blifvit det? hon, som egde allt och varit älskad och firad af alla, – och likväl förblef hon, som så ofta varit djupt gripen af blktade händelser, hon, som gråtit vid den olyckliga utgången af en roman, eller det tragiska på skådebanan, hon förblef nu nästan kall, och detta var likväl verklighet. O, huru ofta är icke menniskan sådan!.. Vi ville ej derföre säga att hon var känslolös vid denna oförmodade utveckling af en händelse, som hon beklagat, men sedan lättsinnigt glömt. Nu var visst äfven medlidande med Lotta den öfvervägande känslan, men det fanns äfven andra underordnade, som uppstego jemte denna. Det var en hemlig glädje att vara befriad från en medtäflerska, som kunnat bli farlig med tiden. Det var en liten förtrytsamhet, att den finska soldatdottren sträckt sina tankar så högt, att hon inbillat sig bli Walters maka.
Hans uppförande bedömde hon långt mildare än det förtjente; sådana exempel voro väl mera sällsynta på landet, den tiden; men Lovisa hade varit i staden… Äfven var ju hon sjelf det föremål, som förmått honom att lemna sina fattade föresatser; egenkärlekens fernissa betäckte således hans förhållande. Resultatet af hennes betraktelser var slutligen detta: "visserligen var det ömkligt med Lotta, men likväl bäst att det gick som det gick." …
– Här sitter du och läser lappri, och bryr dig om ingenting! med dessa ord inträdde hastigt prostinnan Bryller i rummet, åtföljd af Lottas mor, som såg helt förskräckt ut. Den förstnämnda skyndade till ett skåp, lemnade en butelj och en droppflaska åt gumman, bad henne gå förut, sjelf tog hon en matsked från skänken och skyndade efter.
– Hvad är på färde, mamma? frågade Lovisa, och stack papperen skyndsamt mellan noterna på pianot, framför hvilket hon satt.
– Din man har hastigt blifvit sjuk; tag eau de cologne med dig och kom med, svarade modren, och skyndade förut med en ättiks-karafin i handen.
Walter satt bakåt lutad i sin länstol, blek och orörlig, med båda händerna sammantryckte mot bröstet, likasom felades honom luft. Framför honom, på skrifbordet, låg det påbegynta protokollet, nedanför, på golfvet, det papper, hvari det af Lotta förfärdigade arbetet varit inlagdt; kragorna lågo på hans knä. Det syntes tydligt att han, i samma ögonblick han öppnat detta papper, överfallits af någon häftig plåga, som beröfvat honom förmågan att röra sig.
Prostinnan var utom sig, gned hans tinningar och pulsar med ättika och slagvatten, under det att Lovisa höll eau de cologne under hans näsa; först hade hon, likväl obemärkt af modren, tillegnat sig det på golfvet liggande papperet. Hon dömde ganska rätt, att detta gifvit anledning till katastrofen. Småningom kom Walter sig före. Oaktadt hans motvilja, förmådde prostinnan honom dock att ta in en god dosis Hoffmansdroppar; de gjorde snart god verkan, ty djupa andedrag arbetade sig fram utur det beklämda bröstet.
Emellertid hade Lovisa förstulet öppnat papperet och funnit dessa ord:
"Håll till godo detta sista arbete af Lotta, och håll edra presterliga eder bättre, än ni hållit edra andra löften!"
Lovisa hade just smygt papperet på sitt förra ställe, då Walter såg sig omkring med rediga blickar, tackade både sin fru och svärmor för deras omsorg, sade att han nu vore bra, och bad dem lemna honom. Lovisa, som verkeligen älskade sin man, och nu trodde sig hafva stora skäl att bevisa honom sin ömhet, önskade blifva qvar, emedan han lätt kunde få ett förnyadt anfall. En tår glänste i hennes öga, vid denna bön. Walter drog henne sakta till sig, kysste bort tåren, och sade rörd:
– Icke nu, bästa Lovisa, jag beböfver ensamhet, så snart jag slutat detta arbete, kommer jag ned till dig. Skulle jag dröja för länge, tillade han leende, – kan du ju höra efter mig.
Lovisa lemnade honom således allena; men drifven både af ömhet och nyfikenhet, lyssnade hon ofta vid hans kammardörr. Hon hörde honom länge gå med starka steg fram och åter, stundom trodde hon sig höra afbrutna ord, hvilka hon likväl icke kunde fatta, sedan hörde hon att han satte sig för att skrifva.
Öfvertygad att all fara var förbi, kallade hon till sig Lottas mor, på sitt eget rum, för att nogare få reda på hvad som passerat deruppe.
Varsamt och tyst hade gumman inträdt i hans rum. Kyrkoherden hade varit så fördjupad i sitt skrifarbete, art han ej hörde henne komma. Hon hade länge stått vid dörrn, utan att han såg upp. Förlägen, och villrådig huru hon skulle göra sig bemärkt af honom, steg hon ett steg närmare och helsade smått. Nu vände han sig hastigt om, såg henne, och bleknade som ett lärft, sade hon. Derefter rodnade han, och frågade med sträng ton hvad hon ville, i det att han reste sig till hälften i stolen. Rädd att ha väckt hans missnöje, framräckte hon med darrande hand det lilla pakettet.
Han kastade en hastig blick på stilen, som säkert var honom bekant från förra tider, och nedsjönk åter i sin stol, likväl egde han nog sinnesnärvaro att med konstlad likgiltighet öppna papperet och se på arbetet. Då såg han de oss redan bekanta orden. Säkert förekommo de honom som ett "mene, mene, tekel upharsin", ty han föll tillbaka mot stolkarmen, och den förskräckta hustrun skyndade ned efter hjelp.
För Lovisa, som nyss fått nyckeln till gåtan, stod saken tydlig och klar. En viss instinkt, som oftast mer än förståndet leder den unga qvinnan, hindrade henne ifrån att till och med för sin mor blotta mannens fordna svagheter. Således teg hon och hörde blott på när modren en stund sednare kom in till henne, sedan hon blifvit allena, och bråkade sitt hufvud med hundrade gissningar om Walters hastiga åkomma. Hon stadnade sedan vid den sannolikaste: att han redan förut illamående, som han likväl dolt af kärlek för dem, och nerfsvag blefven, af sitt trägna och onödiga hufvudbråk, blifvit skrämd att finna någon i rummet, som han ej hört komma in.
– Också var det ingalunda någon behaglig surpris, att få der apropos sä ett pakett från en sjelfmörderska, tillade hon.
Under tiden de voro i Lovisas rum, hade Walter lemnat sitt arbete och gått ned i salen, men som ingen var der, beslöt han vänta på Lovisa, och ville under tiden förströ sig genom musik. Fiol spelade Walter utmärkt väl, men blott mindre stycken på detta instrument, som han äfven ej vidrört på länge. Han bläddrade derföre genom noterna, för att finna något bekant stycke, då föllo i hans ögon de olyckliga papperen som Lovisa der undangömt och qvarlemnat. Utan att med visshet förmoda att de rörde honom, stoppade han dem hastigt hos sig, ty han igenkände stilen, och ville undvika all anledning att tala om Lotta.
Lovisa kom nu in med lilla Valentina; fadren tog barnet på sitt knä och bad mamma spela något muntrande. Lovisa gladdes åt hans lugna sinnesstäming. Denna afton förflöt emellan de begge makarna förtroligare än på länge varit fallet.
Först om söndagsmorgonen, sedan Lovisa hunnit kläda sig och kom in i salen, – då Walter redan länge varit uppe, för att, som han sagt, sluta det i går ofulländade arbetet och se genom uppsatsen till sin predikan – föll Lottas papper henne i minnet. Hon ville i all tysthet förstöra dem, men de voro borta.
För att undvika uppseende, ville hon ej fråga någon efter dem, och osäker om icke Walter tagit dem, var hon en stund orolig, men lugnade sig snart, och beslöt att icke låtsa om någonting.
På vanlig tid begaf Walter sig till kyrkan. Först inträdde han i salen, gick till skänken och slog i en sup åt klockaren, som följde honom, bärande handboken, protokollet jemte andra papper. Sjelf smakade Walter aldrig bränvin, men han tog sig ett glas madera, ty luften var töknig och osund.
Till afsked kysste han sin fru och lilla dotter. Prostinnan, som ärnade sig i kyrkan, klädde sig och var derföre icke närvarande.
Walter reste som vanligt i en ensittsig chäs och körde sjelf; klockaren satt bakom. Menföret gjorde att det var litet folk i kyrkan; församlingen utgjordes nästan endast af dem som skulle underteckna sockenstämmans beslut. Predikan var kort, och ansågs uppbygglig, som vanligt. Lysningar och publikationer voro förbi, och gudstjensten slut. Då inbjöd presten sockneledamöterna till sakristian, för att underteckna documentet, som genast skulle skickas till vederbörlig ort, och erbjöd sig att genomläsa punkterna. "Hvartill är det nödigt, vi känna ju dess innehåll och lita på vår värde kyrkoherde," sade alla och skrefvo under, hvarefter det förseglades.
Prostinnan, jemte sin bror baron väntade att Walter skulle följa hem med dem. Då kom denne med ovanlig skyndsamhet, det låg till och med något sjelkaktigt i hela hans väsende, hvilket de efteråt anmärkte. Han bad dem fara allena, ty han vore kallad på sjukbesök till en adlig fru, som han namngaf. Detta förundrade både baronen och hans svärmor, som icke hört det minsta om hennes sjukdom. Prostinnan bad sin måg köra försigtigt, och de reste hvar sin väg.
Helt ensam tillryggalade Walter den mer än half mils långa vägen till den omnämnda fruns egendom. Frun, som alldeles icke varit sjuk, var sedan ett par veckor hemifrån, hos sin gifta dotter i – . Walter, som snart syntes ha glömt ändamålet för sitt besök, begärde af hushållerskan något mat, och sade sig vara mycket hungrig. Ehuru hon hade hört att han aldrig nyttjade bränvin, satte hon likväl, efter gammal sed, fram sådant, tillika med smör, bröd och ost, och skyndade sig sedan i köket, för att anrätta något passande.
Bordet var dukadt, förrätten och soppan införd; hushållsmamseln bad honom servera sig sjelf efter behag och aflägsnade sig, för att sjelf grädda några goda pankakor.
När hon bar in dem, stog en stark bränvinsånga emot henne. Hon kastade en blick på den nyss fyllda flaskan: den var tom. – Soppskålen deremot full ända till brädden. Det står här aldrig rätt till, tänkte hon, men sökte att hålla god min, och förde ut skålen med dess starka innehåll. Under det att hennes gäst grep sig an med sista rätten, hade hon rådighet nog att skicka ett ridande bud till prostgården, för att underrätta dem der om detta besynnerliga uppträde.
Numera rädd att gå in, såg hon försigtigt genom nyckelhålet; han hade kastat sig på en soffa och insomnat.
När folk efter några timmar kom från prostgården för att hemta honom hem, sofde han ännu. När bordet sedermera röjdes af, voro alla silfverskedar, som varit framme, borta; man återfann dem sedan i den vansinniges rockficka.
Han måste redan aftonen förut eller om morgonen haft ett anfall af galenskap, derom vittnade sedan de punkter, församlingens gode män underskrifvit på god tro, varföre de ock sedan måste betala plikt för sin efterlåtenhet.
Hvem önskar en skildring af de anhörigas sorg? Alla de hjelpkällor läkarekonsten deromkring kunde erbjuda, användes förgäfves. I början rasade han så, att man nödgades sätta jerngaller för fönstret och stufva in maten genom en lucka på väggen. Sedermera blef han likväl bättre, och då utöfvade en tolfårig gosse ett märkvärdigt välde öfver honom; endast han kunde öfvertala honom att ömsa kläder, tvätta, till och med att raka sig, hvilket han ganska försigtigt gjorde sjelf, emedan han påstod att andra ville skära halsen af honom.
Denna gosse hade han sjelf fört hem, året förut, från T – s, när han var ditrest för att begrafva sin far. Modren hade dött några månader förut. Gossen ansågs som en nära slågtinge till Walter, men var endast känd under namnet Ville.
Ingen annan än Lovisa misstänkte orsaken till denna olyckliga sinnesrubbning. Man genomsökte hans arbetsrum i tanka att der upptäcka något, men förgäfves. Lovisa teg; hvarföre? Det var henne ännu icke klart, men snart lärde olyckan och smärtan henne tänka öfver sig sjelf och andra, och då erkände bon inom sig att hon felat. "Hade jag varit annorlunda," tänkte hon då, "ej låtit fåfängan och behagsjukan bortföra mig i förströelsernas hvirfvel, lefvat mera i och för den husliga kretsen, ej retat honom genom min barnsliga nyckfullhet, utan med kärlek gått hans önskningar till mötes, då hade hans lynne ej blifvit så dystert, att blott en tillfällighet kunnat hafva makt att rubba hans klara förstånd."