* * * * *
Fjorton dagar derefter skref Ida till sin äldste syster följande:
"Hvarföre kom jag hit? Hvarföre lemnade jag ett älskadt hem, för att här framsucka ett tråkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer; fremmande för mig både i tankesätt och vanor – intet drag af ett varmare deltagande för fremlingen, en enda undantagen… dock, derom en annan gång…
"Mitt första omdöme var icke så förhastadt och orättvist, som du och mamma tyckes tro. Efter onkels första, mera hjertliga mottagning, synes han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sällan, endast någongång vid frukosttimmen, den enda tid på dagen då din Ida får den äran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till de allt kortare dagarna, och på det jag icke skall försumma mig, föres middagen in till mig, och om aftnarne äro de merändels borta, eller är der fremmande, och ingen har yttrat en önskan att se mig vara med. Jag sitter då nästan som en fånge på mitt rum, öfverhopad med arbete.
"Den lilla tid jag dagligen sammanträffar med tant, plågar hon mig med sina enformiga frågor öfver de minsta omständigheter i hemmet. Detta sker ingalunda af deltagande, utan endast för att visa sin egen öfverlägsenhet. Dessa dagligen upprepade frågor besvaras också alltid af mig med samma svar. Månne hon icke tröttnar till slut!
"Ingen sympati råder mellan hennes döttrar; de äro lika olika till lynne som utseende. Aurora är lång och smal, men icke väl växt, något mörklagd, med sammanvuxna ögonbryn. Läste vi icke en gång att detta var tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? åtminstone synes det inträffa här. Merändels kommer hon en gång om dagen, sällan två, för att se, dömma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under händer. Sjelf sysselsätter hon sig endast med romanläsning och musik; jag tror hon äfven gör anspråk på att vara vitter, åtminstone inbillar hon sig vara en kompetent domare öfver vitterhet och poesi. Hon är väl icke ovänlig emot mig, men i hennes väsende ligger en kyla, som hindrar all förtrolighet.
"Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga varelse, som ej i tvenne minuter. kan tänka på något allvarligt. Hon fattar allting lätt, och begynner allt, utan att fullborda något. Lättrörd, har hon känsla för en olycklig like; men i nästa ögonblick kan hon vara i stånd att skratta åt den, ty hennes nyckfulla fantasi finner alltid något att förlöjliga. Det värsta är, att tant tror henne vara ett geni, och hon är sjelf icke sällan af samma tanke. Det är hon som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon på en ny idée. Vill du ha en förteckning på de arbeten jag måste förfärdiga, så se här: tvenne soffdynor åt tant; en nattsäck för onkel; en eldskärm för salongen ock en skjutväska åt kusin Ferdinand, häradshöfdingen; alla dessa äro på långt när icke halffärdige ännu. Utom allt detta vore ännu mycket annat; men man börjar inse omöjligheten att få det färdigt. Likväl började Natinka i går en börs, sydd med perlor på spetstyg, den hon ärnade häradshöfdingen, men i dag var hon mätt på saken. Inom mig har jag likväl beslutat, att om också något annat måste lemnas, så skall denna börs bli färdig, skulle jag ock försaka hvilan en hel natt: ty vet du, han är den enda person, hvars närvaro stundom gör lifvet drägligt här i huset. Jag träffar honom visst icke oftare än vid frukosten, och då tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han konversationen en sådan vändning, att den har och ger mig intresse; derigenom försvinner månget obehag, som tants odrägliga frågor och anmärkningar eljest förorsaka mig.
"Efter jag har tid och papper, vill jag meddela dig en liten scen under frukosttimman i förgår, medan vi väntade på tant.
"Då jag inträdde in i rummet, sutto flickorna och läste i hvar sin roman; jag närmade mig Natinka. 'Har du läst Cousinerna?' frågade hon och visade mig titeln.
"Nej, svarade jag, men jag läste i en uppsats på någon tidning, straxt efter sedan boken kommit ut, att den ej skall vara någon nyttig lektyr för unga flickor.
"Natinka storskrattade, och Aurora sade, i det hon medlidsamt leende skakade hufvudet: 'Du är likväl bra enfaldig och småstadsaktig, kära Ida! Begriper du icke att den uppsatsen enkom var skrifven för att göra boken desto begärligare. Åtminstone gjorde just densamma uppsatsen oss nyfikne att läsa denna bok.'
"Jag teg som ett godt barn. Natinka ropade på häradshöfdingen från andra sidan rummet, der han stått en stund och betraktat ett par guldfiskar, utan att synas ge det minsta akt uppå oss.
"'Har kusin Ferdinand läst Cousinerna?' frågade hon skrattande.
"'Jag studerar dem som bäst', svarade han, nästan allvarligt.
"'Det der låter ju otroligt', anmärkte Aurora. 'Kusin är ju en romanföraktare!'
"'Hvem har behagat säga så?' frågade han. 'Det är jag visst icke; tvertom gillar jag mycket teckningar från hvardagslifvet i dess mångfaldiga skiftningar, endast de medföra något förädlande för själen och hjertat, eller sannt målade karaktärer; men att unga damer, antingen de läsa för sitt nöje, eller det som bättre vore, för att odla sina begrepp och samla någon menniskokännedom, kunna uthärda samt till och med föredraga en Victor Hugos och Balzacs skapelser, det begriper jag icke! Ni torde erinra eder, att det var mina anmärkningar mot dessa författare, som ådrog mig beskyllningen att vara romanföraktare. I min tanke medför denna lektyr endast en nytta.'
"'Och hvilken då, om jag får fråga?'
"'Den, att de unga damer som älska denna slags lektyr, aldrig böra lida af svaga nerfver, emedan vanan vid skildringar af skräckscener, sådane som dessa författares, måste härda dem.'
"Alla skrattade, kallade honom en ulspegel, en satirikus, och…
"Men hvartill tjenar denna berättelse? frågar min äldsta syster. Jo, goda Anna, jag önskade att du sett den blick, hvarmed han sade: 'Jag studerar Cousinerna'; den uttryckte tydligare än ord: jag genomskådar er alla tre. Och – anse mig icke för fåfäng, bästa syster! – jag tror att detta iakttagande var till din Idas fördel."
En dag sednare.
"En händelse har stört den vanliga enformigheten; den i mitt förra bref omnämnda hushållerskan, fru Lundström, inträdde så glad och nyter till mig i morse med mitt kaffe, och medförde en liten biljett till mig från en åldrig fru, som bebor några rum i husets tredje våning. Jag har några gånger mött henne i trapporna, och då har hon alltid helsat mig så vänligt, och sett på mig med en så moderlig blick, att jag funnit mig helt intagen af hennes person. På min efterfrågan sade man att hon var enka efter en Assessor.
"Hon skref nu till mig följande ord:
"'Om den unga mamsell icke anser den tid förlorad, som hon ägnar ålderdomen, och det förnekar hennes hela väsende, så tar hon, med det första, arbete med sig en afton och besöker en gammal barnlös gumma, som vänskapsfullt tecknar sig Helena Sylvan.'
"Mamma varnade mig, att ej göra någon enskilt bekantskap; men jag tror med tillförsigt, att hon skall gilla denna, och jag anser mig ganska hedrad af denna bjudning. Du, som känner min stora förkärlek för den ålderdom, som hyser godhet och medkänsla för ungdomens små fröjder och sorger, inser lätt att jag i hennes umgänge mindre skall sakna min goda mamma."
II.
Den unga juristen och grannfrun
Naturen och lyckan voro de välgörande féer som omgåfvo Ferdinands vagga, de skänkte honom en förnuftig ock likväl öm och kärleksrik moder. Tidigt faderlös, blef han således icke en af dessa bortklemade moderspiltar, hvaraf verlden tyvärr öfverflödar. Hans mor hade i tidigare åren af sin lefnad genomgått en kurs i olyckan, genom att flere år nödgas vara i ett hus med flärdfulla döttrar och en son som blef familjens plågoris; men med lidandet följer alltid något godt: hon lärde sig tänka såväl öfver sig sjelf, som andra, och, fullt medveten af sina pligter, blef hon en duglig maka och moder.
Så innerligt hon älskade sin son, sitt enda barn, ansåg hon honom likväl alltid som ett lån, för hvilket hon skulle svara på den stora räkenskapsdagen. Följden af den omsorg hon egnade hans barndom och andeliga uppfostran i hemmet, var den, att hon vid sin bortgång lemnade honom som en kraftfull ung man både till kropp och själ, med gagnande kunskaper och fast beslut, att med stadiga, aldrig vacklande grundsatser, fortgå på den bana han valt för sin verksamhet, för att blifva en nyttig medlem i det stora samhället.
Efter modrens död tog han sig ett halft års tjenstledighet, för att ordna sina affärer samt besöka några orter af sitt fosterland, och det är vid denna tidpunkt vi göra hans bekantskap, ty vid återresan genom – . uppfyllde han ett gifvet löfte och dröjde en liten tid hos sina förut nästan obekanta slägtingar. Föräldrarne gjorde allt sitt till, för att fängsla den unga mannen; men deras bemödande att qvarhålla en sådan, med sann individualitet begåfvad person, i ett lif, fullt af flärd, egoism och inre tomhet, skulle likväl ej lyckats, såframt ej några för dem osynliga trådar hållit den unge mannen fången, som förut varit fri från hvarje ömmare förbindelse.
Första åsynen af Ida hade gjort intryck på hans känsla; likväl ville han sjelf tillskrifva detta, som en följd af det oförmodade i detta möte. Men sedan han såg det tvungna förhållandet hvari den unga intagande flickan stod till sina högdragne, småsinnade anförvandter, som endast begagnade hennes skicklighet till sin nytta, erinrades han lifligt om sin bortgångna moder, som äfven fått genomtråka sin gladaste ålder i ett förnämt hus, omgifven af fåfänga menniskor, vida under henne i sann bildning. Ju mera han, obemärkt af alla, iakttog hennes uppförande, så fritt från all förställning, desto mera fann han att hon motsvarade det ideal han gjort sig om en följeslagerska genom lifvet, och allvarligt beslöt han att här tillvinna sig ett hjerta, som odeladt skulle tillhöra honom; – men huru inleda någon närmare bekantskap, utan att utsätta henne för tjenstefolkets prat, och slägtingarnes elakhet och bittra anmärkningar?.. Dock, han var ju Lyckans skötebarn, och denna gynnade honom förr än han förmodade.
Äfven han hade, under sitt vistande hos öfverstlöjtnantens, någongång mött den af oss flygtigt omnämnda gamla assessorskan, och antingen detta möte skedde i trapporna eller på gården, hade han alltid, af medfödd artighet och aktning för ålderdomen, hälsat på den gamla vänliga frun, och derigenom intagit henne till sin fördel. Hon underlät också icke att underrätta sig om honom, och en dag då Ferdinand, vid en inträffande halka, bjöd henne handen, för att hjelpa henne vid ett elakt ställe utanför trappan, bad hon att få tala några ord vid honom, om hans tid medgaf det.
Hon sade sig hafva hört honom benämnas häradshöfding, samt slutat deraf att han vore jurist; och som hon hade en liten affär, hvaröfver hon önskade förfråga sig hos någon som förstod saken, bad hon honom bevisa sig den godheten, att vid tillfälle göra henne ett besök; de vore ju så nära grannar.
– Jag är resande, och här på en ganska obestämd tid, min goda fru assessorska, svarade han, – och kan således ej åtaga mig någon sak. Men när som helst är jag villig att meddela de råd, som stå i min förmåga.
– Det är också hvad jag önskar. Vill derför häradshöfdingen vara så god och dricka kaffe hos mig på eftermiddagen, så få vi vidare talas vid om saken.
* * * * *
Med beställsam hand ordnade fru Sylvan kaffebordet framför den lilla gammalmodiga men beqväma soffan, hvilken, likasom stolarna, hade öfverdrag af stor fasonerad triumfant. De fina, genomskinlige thékopparna af sachsiskt porselin, togos ned frän det med förgyllningar och många zirater utsirade glasskåpet, der silfver pjeser, antika glas och andra kuriosa – alltsammans ett arf efter hennes svärmoder, och på hvilket denna fru satte ett stort värde, såsom minnen från föräldrahuset – voro på det prydligaste ordnade. Sedan satte gumman sig vid sitt stickarbete, för att afvakta häradhöfdingens ankomst.
Ferdinand lät icke länge vänta på sig. Sedan han gifvit kallet ett välförtjent loford, och beundrat de vackra kopparna, kom han småningom till ändamålet för sitt besök.
Vemodigt leende sade då den åldriga frun:
– Vet häradshöfdingen, jag har riktigt sökt bereda mig på, att framställa min sak på ett kort, men tillika tydligt sätt, emedan jag nog vet att de unga, och i synnerhet de unga herrarna, icke älska vidlöftiga berättelser – men, det är just ingen lätt sak för oss gamla, att…
– Oroa er alldeles icke deröfver, bästa fru assessorska! inföll Ferdinand, jag har godt om tid, och vore er berättelse aldrig så lång, skall jag med nöje låna ett uppmärksamt öra.
– Jag tackar för er godhet, och vill begynna frän den tid jag ännu var ung, men vill göra det så knapphändigt som möjligt. – Min far var en i sitt stånd aktad guldsmed här i staden, och jag hans enda barn. Tidigt förlorade jag min moder, och förestod redan vid 18 år min fars hushåll. Då lärde jag känna Sylvan, som var postskrifvare. Kontoret låg midt emot, vid samma gata der vi bodde. Vi sågo hvarandra dagligen, – väl förståendes endast genom fönstret – äfven någongång på de danser våra bekanta ställde till under julhelgen, men ännu hade endast våra blickar och våra hjertan sagt oss, huru gerna vi sågo hvarandra. På en gång syntes han ej mera – händelsevis erfor jag att han farit bort för att begrafva sin aflidne fader, en förmögen possessionat, tio mil härifrån.
Vid sin återkomst sökte han inträde i vårt hus, och straxt derpå begärde han min hand – mitt hjerta egde han redan – men han dolde icke att hans mor svårligen skulle ge sitt bifall till vår förening. Han var myndig; arfvet efter hans far var betydligt nog, och han skulle äfven snart tillträda den ledigblifna postmästar-sysslan.
Sylvan var i alla afseenden en välkommen måg hos min fader, och då hans mor intet hade något annat att anföra mot mig, än att jag var handtverkardotter och af finsk härkomst, så firades vårt bröllop med ett från henne kallt bifall, och utan hennes närvaro.
Öfver tjugu år hade vi lefvat nöjde tillsammans, utan att likväl mor och son närmade sig hvarandra, ty vi erforo genom ömsesidiga bekanta, att hon ännu allt hyste samma ovilja mot mig som i början. Under tiden förlorade jag min goda far, och mot all förmodan lemnade han en ringa qvarlåtenskap. Detta gjorde ingen ändring i vår husliga lycka, ty kärlek och förtroende voro dess grundval. Af flere barn fingo vi endast behålla tvenne: den yngsta flickan och en gosse, sju år äldre än hon. I dessa barn motsågo vi vår ålderdomsglädje – men Försynen beslöt annorledes…
Ulrik hade slutat sina studier, och skulle nu välja sitt lefnadsyrke; både hans far och jag hade önskat att han blifvit prest, men hans egen håg lekte allt från barndomen på sjölifvet, och han blef derföre inskrifven som underofficer vid finska flottan.
Flere år gingo förbi, utan att han vann befordran, då likväl andra med ringare kunskaper än han blefvo midshipsmän. Den ort der han vistades var för aflägsen härifrån, att vi kunde vaka öfver hans uppförande, och då han någongång kom hem, talade han om kabaler och brist på gynnare, sin så knappt tillmätta lön samt ortens dyrhet, med mera. Saken var emellertid den, att min stackars gosse råkat ut för dåligt sällskap, och derigenom förlorat sina förmäns ynnest och förtroende, och genom sitt svärmande lefnadssätt fördjupat sig i skulder.
Min man, som på en tid varit sjuklig, blef sämre genom denna sorgepost, som meddelades honom på ett mindre skonsamt sätt af en fremmande person; han föll i en svår sinnessjukdom, som kom oss att frukta för hans förstånd. Under yrseln ropade han nästan alltid på sin mor, bad att hon måtte taga bort den qvarnsten som låg på hans bröst. O! jag insåg då att den gode aldrig låtit mig ana huru tungt modrens missnöje legat på hans hjerta. – Kanske ansåg han sorgen öfver Ulrik, som en vedergällning…
Jag fattade mod och skref den stolta frun till; ödmjukt bönföll jag att hon måtte besöka sin sjuke son, som längtade efter ett försonings-ord från hennes mun. Hon skulle ej besväras af min närvaro, jag ville, så länge hon hedrade vårt hus, hålla mig undan.
Flere dagar förgingo under hopp och väntan, men intet svar, tills en morgon – min man var då mera sansad än vanligt – vi öfverraskades af henne: ty utan att låta anmäla sig, inträdde hon i sjukrummet, der jag och min dotter sutto med våra arbeten.
Så snart jag genom min mans utrop erfor att det var hon, ville jag genast aflägsna mig, men det fattades mig styrka. Mina knän böjdes ovilkorligt under Sylvans utrop: "Moder! moder! skilj oss icke åt!"
Då brast äfven den hårda skorpa, som fördomar och högmod lagt kring modershjertat. Under tårar omfamnade hon sin son, kallade mig sin dotter och förebrådde sig sjelf sin hårdhet.
En vanmagt var följden af den sinnesskakning min man erfarit. Läkaren förutsåg en krisis i sjukdomen. Länge tviflade vi om hans återfående, men sluteligen segrade hans goda, oförderfvade natur; dock långsamt gick det med bättringen.
Under den svåraste perioden af hans sjukdom anlände ett bref, som jag var nödsakad att uppbryta. Det var frän en handlande i samma stad der vår son befann sig. Denne man, för oss alldeles obekant, berättade hurusom han med sin familj, under en lustfart på sjön, varit i fara att drunkna, så framt de ej genom Ulriks mod och sinnesnärvaro blifvit räddade.
Hans önskan vore nu att göra något för den unga mannens framtid, skref han, så skonsamt som möjligt bekräftade han hvad vi redan visste, och att Ulrik ej hade att vänta någon framgång på sin närvarande bana. Han bad oss lemna vårt tillstånd för Ulrik att följa med ett handelsfartyg, deri han egde halfva andelen. Sjökaptenen var en rättskaffens man, som skulle lemna Ulrik en faderlig uppsigt. Afsked ur tjensten kunde kan genast erhålla, och under den tid han genomgick kursen till styrmans-examen, skulle han anses som en son i den hederliga köpmannens hus.
Inom samma kuvert var ett bref från Ulrik sjelf. Han bad oss förlåta den sorg hans sednare uppförande gjort oss; kallade köpmannen sin skyddsengel, som öppnat hans ögon för det dåliga i hans lefnadssätt, samt bad om vårt bifall och vår välsignelse till det förslag hans välgörare uppgjort.
Utan att kunna rådgöra med någon, lät jag modershjertat diktera ett svar till köpmannen, och tackade Ulriks välgörare, samt bad honom i allt göra efter sitt godtfinnande, och när min maka tillfrisknade, gillade han hvad jag gjort, samt sände penningar så väl att betala Ulriks skulder, som till hans ekiperande.
Min svärmor var nu fullkomligt försonad med oss båda. Vår dotter omfattade hon med farmoderlig kärlek och ville nödvändigt ha henne hos sig på landet. Det dröjde ej länge förrän hon gjorde oss det förslaget, att gifta bort henne med sonen till hennes yngste broder. Sjelf en fröken Murkrona, önskade hon på detta vis lemna största delen af sin förmögenhet till den sista manliga ättlingen af detta namn. Af aktning för modrens önskan, gaf min man sitt bifall, likväl med det vilkor, att Binas böjelse skulle rådfrågas.