IV.
Julafton
Julaftonen nalkades med stora steg; de korta dagarne förmörkades af en alltid mulen och regndiger himmel: allt antog ett grått och dystert utseende, och menniskornas lynnen syntes sympatisera mera med naturen, ju mindre de genom verksamhet och inre bildning hänvisades till sig sjelfva, utan fordrade allt af deras omgifning.
Idas arbetsrum, som hon nu i anseende till de allt kortare dagarna aldrig lemnade, låg åt gårdsidan. Gården var omgifven af höga byggningar, hvilka under hela den tid hon här varit ej lemnat rum för en enda solstråle, hvarföre hon ock nödsakades att nästan hela dagen arbeta vid ljus, och hvad intresse egde dessa arbeten för henne? hvarken heder eller glädje skulle hon skörda vid deras bortgifvande.
Huru ofta jemförde hon icke de föregående åren med detta. De dagliga behofven påkallade väl äfven då en ansträngd verksamhet, men såväl behof som arbete delades ju af en älskad mor och syster. Inga granna, kostsamma julklapper kom der i fråga, ty både tid och medel felades; men en enkel mössa för modren, en hålsömskrage för hennes systrar, redan tillverkade under sommartiden, äfvensom de under den såkallade, ofta korta sqvallertimmen stickade små strumpor, dem hon sedan om julafton delade ut bland några fattiga barn i grannskapet, kom hennes unga hjerta att klappa af glädje, hvarje gång hon såg dessa saker i sin låda. Men nu?..
Nu satt hon der allena, ty "hennes nåd" och "fröknarna" tillbringade mesta tiden med att besöka och vända upp och ned på alla handelsbodar, samt med bestyr hos bokbindare, tappisserare och guldsmeder. Då Natinka någon gång tittade in till henne, utgjöt hon sig i loftal öfver modeartiklarne i de förra, samt harm öfver arbetslönernas dyrhet hos de sednare. Den summa som endast fordrades att gifva de arbeten sin fulländning som Ida haft under händer, skulle, enligt hennes beräkning, ansets för rikedom hos mången behöfvande familj.
Uttröttad af ansträngning samt i brist på rörelse och frisk luft, kände hon sina krafter småningom försvagas, matlusten försvinna och kinden blekna. Hon skref ånyo till sin mor, och bad att under någon förevändning blifva hemkallad till nyåret. Julafton skulle Wermell, enligt hvad hon hört af Natinka, vara hemma och spisa "en famille." Då måste de likväl blygas att utesluta mig, tänkte hon. Med hemlig glädje motsåg hon denna afton; hon skulle då få återse den, som till hennes egen förundran så intagit hennes tankar, att minnet af mor och syskon ofta förbleknade. Han skulle denna afton se alla de vackra saker hon haft under arbete, men… kanske hon också då såge honom för sista gången… men denna bittra tanke förqväfdes af hoppet, som förstulet hviskade att hon icke var honom likgiltig.
Sent omsider dagades den 24 December. Redan på morgonstunden erhöll Ida en liten vänlig biljett från assessorskan Sylvan, som bad henne utverka sig tillåtelse att äta julgröten med "den stackars barnlösa gumman." Det skulle, tillade hon, blifva högtidsafton för gumman i dubbel bemärkelse: hon ville ännu en gång på en sådan afton trycka en dotter till sitt hjerta.
Äfven jag skall tro mig vara i kretsen af de mina, tänkte Ida, jag får ju der tala om dem – och ju mera hon tänkte, desto sannolikare blef den i början såsom orimlig förkastade aningen, att hon der skulle träffa denne Någon som man väntade hvarje ögonblick.
När Natinka, som inne hos henne skulle försegla julklapparne, inträdde, visade Ida henne assessorskans skrifvelse, och bad att hon ville meddela sin mamma dess innehåll samt hennes egen lifliga önskan att efterkomma den vänliga bjudningen.
När Natinka återkom, sade hon:
– Både mamma och pappa blefvo obehagligt öfverraskade genom din begäran och att du ens kunde tänka på att gå till en nästan obekant person, i stället att tillbringa aftonen hos dina anhöriga, som visst icke vilja lemna dig lottlos för allt det besvär du haft för denna afton.
Detta ljöd alltför godt och smickrande; likväl var det med en tryckande känsla af sitt beroende Ida sände ett tacksamt återbud.
När thétimmen inföll, nedkallades hon i salongen. Utom familjen, bestod sällskapet endast af fröken Brömser, Auroras intima vän, och titulärrådinnan Pratmeijer, en fru som, utan malice, utgjorde ett konversations-lexikon hos mången af stadens haut volée. Utom dessa voro der några äldre herrar, enstöfvingar, sådana, som vanligtvis ersatta sin skinka och julgröt med ett par granna thékoppar för värdinnan, eller en toilettprydnad för döttrarne i huset.
Sedan thé var serverat, skingrades sällskapet. Fru Wermell blef sittande i förmaket och lånade ett uppmärksamt öra åt fru Pratmeijers autentiska skizzer ur… nyhetsmagasinet. De tre unga damerna genomsågo några nyköpta musikalier i salongen, der Ida, stående vid ett fönster, öfverlemnades till nöjet att roa sig sjelf. Efter en stund blef hon allena i rummet, ty de andra aflägsnade sig för att skärskåda några nya klädningar, som nyss blifvit hemskickade från sömmerskan. Hvilken lång, tråkig afton förestår mig icke, tänkte hon; det, hvaråt jag barnsligt nog gladt mig, inträffar också ej; ty han kommer icke. Sannolikt tillbringar han sin julafton långt härifrån, sade onkel nyss, icke utan ledsnad.
Gerna hade hon gått in till sig, men hon vågade ej; sakta smög hon sig till instrumentet och genomsåg noterna som de andra lemnat kringströdde efter sig. En nummer ådrog sig hennes uppmärksamhet, hon genomspelade den med ena handen, i början så sakta som om en andehviskniug gått öfver strängarne. Det länge saknade nöjet kom henne att småningom glömma allt omkring sig, och hennes spel blef högre och uttrycksfullare. En rörelse från förmaket återförde henne till sig sjelf och vände hennes blick dit; då såg hon tanten komma vaggande liksom för att helsa på någon i salongen. Ida aflägsnade sig skyndsamt från pianot och såg sig om, och ser… Ferdinand Wermell, stående i en lyssnande ställning stödd mot en stolkarm; huru länge han stått der, det visste hon icke. Djupt rodnande intog hon sin förra plats vid fönstret.
– Men hvar ha vi flickorna? frågade fru Wermell, sedan hon vänligt förebrått Ferdinand att han låtit så länge vänta på sig, samt gjort honom några frågor om resan, dem han knapphändigt nog besvarade.
– De voro ju här på ögonblicket, eller var det du kanhända som klimprade på fortepianot? Mina flickor lär ha undervisat dig i "Gubben Noak."
– Det der var ingen Gubben Noak, skall tant tro! invände häradshöfdingen skrattande. – Det var en af Strauss' nyaste valser som mamsell Hedrén ganska ledigt uttog från bladet, och detta förutsätter mer än vanlig sällskapstalang.
– Är det möjligt! du spelar fortepiano, och har förtegat detta. För hvem har du kunnat lära detta i E – ?
– Under pappas lifstid tog jag lektioner af den i – omtyckte musikläraren N., och sedan har jag öfvat mig för syster Sophi, när hon varit hemma, svarade Ida.
– Nå, det måste jag tillstå, det var öfverraskande! beskärmade sig tanten. Min bror var, som jag nog minnes, alldeles icke musikalisk. Det måtte således varit din mor som öfvertalat honom till sådana depenser; derföre gick det, som det gick.
Efter denna i hennes nåds egen tanke sinnrika anmärkning, tillsade hon Ida att befalla in thé för häradshöfdingen, men han undanbad sig det, emedan han, som han sade, redan druckit hos en bekant.
En på förtjenst kringströfvande musikkorps, som i tamburen lät höra sina skrällande toner, samlade snart i salen hela sällskapet, äfven herrarne, som i öfverstlöjtnantens rum, vid toddy och cigarrer, vidlöftigt pratat om tidningsbladens innehåll.
Musikantemas bortgång var signalen för julklapparnes inkastande, ty "i sitt hus" ville ej öfverstlöjtnanten att detta "oväsende" skulle förstöra måltidsron. Han, i likhet med många andra husfäder, ansåg seden att gifva julklapper, och i följe deraf hela julafton, för ett af dessa nödvändiga "onera", som, uppburne af opionen och traditionen, ej kunna bortskaffas.
Det ena paketet indansade efter det andra, mera bräckliga saker inskötos genom den halföppna dörren af en i tamburen posterad betjent. Den som erhöll något, blef genast omringad af de andra, antingen af verklig eller lådsad nyfikenhet.
De unga damerna pröfvade framför trymåerne hattar, kragor, boas och pretiosa; fruarna beundrade de vackra broderierna, "mina flickors arbete"; herrarne pröfvade betten på sina eleganta penn- och rakknifvar, försökte jagtväskor, prisade sina cigarrer, m.m.
Ida hade ej heller blifvit "lottlös." Icke så obemärkt som hon trodde, hade hon 1 känslan af sin ringhet hållit sig på afstånd från de andra, hitintills blott en åskådarinna af all denna herrlighet; men nu samlade inkastandet af en pappask och trenne paketer hela sällskapet omkring henne. Den blyga flickan var rådvill hvilket hon först skulle öppna; hon valde asken, adressen var tecknad af Natinkas hand. Det var en af Natinkas aflagda hattar, något moderniserad. Det första paketet innehöll ett par glimmande brons örhängen. Med synbart välbehag öfver sin gåfva, tog hennes nåd det ena af örhängen och förde Ida framför spegeln, der hon sedan höll det invid hennes öra. Ett ögonblick betraktade Ida prydnaden med nöje, men nu drog hon sig hastigt tillbaka, sägande: "Nej, aldrig skall man få se mig så utstyrd!"
Tanten gaf henne en bister min, och bad henne se på det öfriga, "om det hade lyckan att mera falla henne i smaken."
Det ena befanns vara ett kapptyg af mörkblå tibet, det andra ett par – strumpeband; litet brydd sökte hon dölja de sistnämnda, i det hon högeligen syntes glädja sig åt det förra. Likväl hade Ferdinand, som med uppmärksamt öga iakttagit hennes minsta rörelse, sett en skymt af strumpebanden, och då hennes nåd med tillgjord nyfikenhet frågade hvad det var, gjorde han en åtbörd, likasom om han dragit på något; ingen kunde misstaga sig om hvad han menade, då han sade:
– Jag vågar ej nämna det i så många unga damers närvaro.
– Vågar du icke nämna det, så bör väl ingen undra på om hon ej vill visa det, anmärkte hans onkel. – Hvem har hittat på en så opassande gåfva? tillade han skrattande.
– För den tillgjorda är allt opassande, inföll Aurora stött, – något ville äfven jag ge åt Ida, men hvad? – Då såg jag i D – s galanterilåda ett par vackert målade sammetsband på resorer, och jag köpte dem. Jag beklagar att min välmening åter blef illa upptagen.
– Döm icke sä, invände Ida mildt, det var endast ögonblickets öfverraskning, som kom mig att synas mindre belåten. Jag tackar dig rätt mycket för gåfvan, som är rätt vacker.
– Nu kan du gå på spektaklet när du vill och – blir bjuden, skämtade
Natinka. – Nu har du ju både hatt och kappa.
Fastän sårad af denna tanklösa "qvickhet", utsagd i så många personers närvaro, repade dock Ida mod och svarade äfven i en skämtande ton:
– Du har rätt; likväl måste du undervisa mig huru jag skall drapera ett stycke tyg som kappa, i fall jag hade behof deraf i dessa dagar. I morgondagens högmessa måste min egen ännu göra tjenst, ehuru jag fruktar att hatt och kappa komma att göra för mycken kontrast, – men det får vara.
Med artig belåtenhet hade Ferdinand mottagit sin andel; men nu kom den omtalta börsen. Han syntes förtjust och tryckte den i allas åsyn till sina läppar, "Det der är ju en kärleksförklaring till gifvarinnan", förklarade en af "enstöfvingarne." Ferdinand nickade jakande. Fru Wermell kastade en talande blick på sin man, som förnöjd, på ett visst, allmänt bekant sätt vätte och vred på sina mustascher; men en hög rodnad purprade en ung flickas kinder, som då, till sin lycka, var obemärkt af alla, utom af Ferdinand.
Det af gudsgåfvor svigtande bordet väntade i matsalen. Ida stod der försänkt i tankar. Sällskapet, julklapparne, till och med Ferdinand var glömd af Ida; hennes själ sysselsatte sig endast med de hemmavarande. Huru gerna hade hon ej velat lemna allt delta öfverflöd, för att få dela deras tarfliga måltid. Hvem vet, tänkte hon, om de, som nu sakna mitt biträde, uttröttade af arbete och nattvak, ha annat än smör och bröd i afton…
– Så ensam, och fördjupad i tankar, mamsell Ida! – sade en röst, som kom hennes hjerta att klappa fortare; det var Ferdinand, som saknat henne och i förmodan att finna henne här nalkades, under förevändning att servera sig ett glas dricka från skänken, ty betjeningen gick af och till och var så sysselsatt på andra håll.
– Mina tankar voro i hemmet, svarade hon okonstladt.
– Och anställde jemförelser mellan förr och nu, som säkert ej lände till er nuvarande omgifnings fördel, anmärkte han.
– Häradshöfdingen har gissat rätt; men tro icke att jag är otacksam nog, att ej inse det goda som finnes: de mena mig alla väl; men vår uppfattning af denna afton är så olika… Hon såg sig om i rummet, de voro allena; på en gång föll henne en tanke in, och med låg och hastande röst frågade hon:
– Vill häradshöfdingen uppriktigt svara mig på en fråga?
– På hundrade!
– Går det an att föra dessa örhängen och – det andra, tillbaka i de bodar derifrån man köpt dem, för att återlemna dem mot hvad de kostat?
– Svårligen, men hvarföre, och till hvad ändamål?
– Ack, jag önskade använda penningarne på ett bättre sätt, det vill säga på återresan till de mina…
Det buller betjenten gjorde, då han öppnade döbattongerna till salongen, afbröt henne och störde dem; kort derpå inträdde bordsällskapet.
När man efter måltidens slut återvände till salongen, stod der en koffert jemte en hattask mitt på golfvet. Aurora och fröken Brömser skyndade fram och läste med förvåning, att dessa saker tillhörde Ida Hedrén, som nästan framskuffades af tanten, för att tillfredsställa den nyfikenhet som nu var ohycklad. Fåfängt stretade hon emot, med den försäkran att detta alldeles icke kunde tillhöra henne; men adressen var tydligt utsatt med såkallade präntade bokstäfver, för att dölja gifvarens handstil, den man äfven fåfängt sökte upptäcka genom undersökning af sigillet, ty alltsammans var förseglat, med en kopparslant. Uti asken låg en modern, men enkel hatt af brunt siden, prydd med en mossros; handskar; andra små toilettartiklar, samt nyckeln till kofferten. I locket till asken stod följande devis på finska språket:
"Välment gåfva icke klandra, gifvarns hjerta ger den värde."
– Ack, det är ifrån assessorskan! ropade Ida, – detta är hennes stil! och hon tog fram sin på morgonstunden erhållna biljett och jemförde. Detta erkändes också af de andra; innehållet af dessa tvenne rader måste Ida förklara, ty för de andra flickorna var det hebreiska.
Nu undersöktes kofferten. Den innehöll en helt ny, vacker kappa af fasonerad victorine, vadderad med siden foder, samt tvenne enkla, med smak valda, redan färdigsydda klädningar. Alla sågo förundrade på hvarandra, och Ida sjelf trodde knappt det vara en verklighet.
– Men hvar är kusin Ferdinand? frågade Natinka, och alla sågo sig om efter honom. Han hade ej lemnat matsalen, utan stod och samtalade med fru Lundström, hvars son han händelsevis träffat under resan. Okunnig om hvad som emellertid passerat derute, kom han nu, betraktade, undersökte allt samt förhörde den tillkallade betjeningen om hvem som burit in dessa saker; ingen syntes dock veta något härom, utom en drenggosse, som sett assessorskans piga tillika med en annan qvinsperson bära en dylik koffert genom koridoren för några timmar sedan.
Det var således ganska sannolikt att hon var gifvarinnan, i synnerhet som Ida varit ditbjuden. Den goda frun, som ansetts vara alltför obetydlig för att ådraga sig Wermellska familjens uppmärksamhet, undergick nu en noggran mönstring. Man undrade huru en fru, som kunde depensera så mycket på en för henne nästan obekant flicka, lefde så innom sig, utan att se sällskaper.
– Svaret ligger ju nära för handen: hon spar för att kunna gifva, sade Ferdinand. Ida tänkte just detsamma, men sade ingenting, utan lade alla sina gåfvor tillsammans, betjenterna buro kofferten till hennes rum, dit hon äfven begaf sig med det öfriga.
All den sömn, som under den långvariga aftonmåltiden tyngt hennes ögon, var med ens försvunnen, ehuru det redan var öfver midnatt. Ännu en gång tog hon fram de vackra presenterna och besåg dem med en glädje, så naturlig för en ung medellös flicka, som på ett så delikat sätt ser sina angelägnaste behof uppfyllda, långt öfver sina djerfvaste förhoppningar, och det af en välgörande fru, som omöjligt kan hafva några oädla motiver för sitt handlingssätt. Hon tviflade ej ett ögonblick att det icke var ifrån assessorskan Sylvan som presenterna kommo.
Väl hade hennes första tanke fallit på häradshöfdingen; men huru rodnade hon ej nu öfver en sådan förmodan, och bara glad var hon ej att den var tillintetgjord. I annat fall hade hon nu varit i ett svårt bryderi, ty ingenting af allt detta hade hon då kunnat begagna, ej heller vetat hvad hon skulle göra dermed.
Ju nogare hon synade det välgjorda arbetet på dessa klädesplagg, desto. större blef hennes förvåning. Hvarje hake, hvarje söm, hvartenda fiskben var ditsydt och fästadt på hennes äldsta systers välkända maner. Hon besåg kappan; äfven der återfann hon Annas små egenheter i sättet att vaddera, sy ränder, m.m., men omöjligt kunde detta vara hennes arbete, det insåg hon väl, och dock blef henne alltsammans ännu dyrbarare genom denna lilla villa.