Nyårsafton

V.
Upptäckter

Juldagsmorgonen erhöll Ida åter en skriftlig inbjudning från sin gynnarinna, att i hennes sällskap bevista högmessan och sedan äta middag med henne och en af hennes bekanta. Med glädje hörsammade Ida invitationen, och då det ringde tredje gången till kyrkan, stod hon i sin nya hatt och kappa, täck som den nyss utspruckna rosenknoppen, vid assessorskans dörr och ringde på klocksträngen.

Gumman kom genast ut, alldeles färdigklädd, och önskade "sin lilla vän" en god morgon och glad julhelg. Ida ville uttrycka sin tacksamhet, men frun undvek hvarje direkt svar, under försäkran, att det vore hög tid att bege sig till kyrkan, och att man sedan hade tillräckligt tid att tala om julklapper och annat dylikt.

Ida hade under de sex veckor hon varit här ej bevistat någon gudstjenst. Desto njutningsrikare var henne denna stund. Allvarlig och med djup andakt åhörde hon predikantens herrliga utförande af dagens text; utan att låta förströ sig, eller ens gifva akt på de omgifvandes nyfikne blickar, som i henne sågo ett alldeles nytt föremål för sina anmärkningar.

Först vid utgåendet från bänken blef hon varse att Ferdinand haft sin plats midt emot dem. Äfven han syntes med allvar hafva lyftat sina tankar mot en högre verld, der Ordet och Ljuset är den föreningspunkt, hvarest själarna råkas i ren harmoni – ty högtidlig och klar var den blick som strålade ur hans mörka öga, när deras ögon möttes. Han ledsagade dem hem, och när han då helt ogeneradt följde dem in, samt biträdde dem vid af helsningen förmodade Ida att han vore den gäst fru Sylvan omnämdt i biljetten, och innan hon rätt hann besinna sig, voro de på tumanhand, då värdinnan, med en ursägt för sin oartighet att lemna dem, aflägsnäde sig för att bestyra om middagen.

När den goda frun efter en någorlunda lång frånvaro återkom i rummet, såg hon tydligt nog att de ej tillbragt tiden i kif och oenighet, oaktadt Idas långa ögonhår glänste af tårar, ty hon stod der omslingrad af Ferdinands arm, med hufvudet lutadt mot hans skuldra utan att någondera bemärkte hennes närvaro. Väckta genom gummans skämtsamma fråga: "Nå, hur står det till, mina unga vänner?" fattade Ferdinand hennes hand, och tryckte den med sonlig vördnad till sina läppar. Ida slog båda sina armar om hennes hals, och lutade sitt rodnande ansigte mot hennes bröst, samt bad om hennes välsignelse i den frånvarande modrens namn.

De älskande funno ingalunda besvärade af den åldriga värdinnans närvaro; lik oskyldiga barn utbytte de förtroendet om sina tankar, sina känslor och aningar, från den stund de första gången möttes.

Ida erfor då att hatten var från assessorskan, men allt det andra en gåfva af Ferdinand, och kläderna verkeligen förfärdigade af hennes syster. Huru dermed förhöll sig, skola vi förklara genom ett bref, som Ida erhöll dagen derpå.

Man kom sluteligen öfverens om att alltsammans ännu skulle vara en hemlighet för Wermells, som ej hade den ringaste aning om att Ferdinand tillbringat dagen här, i stället för att bevista den ungkarlsmiddag, till hvilken han föregaf sig vara bjuden.

Anna till sin syster Ida.

Söndagen den 22 Dec. 18..

Ehuru jag hoppas att snart få se Dig åter bland osa, vill jag dock, efter tillfälle gifves – mamma; som Du vet, trög skribent annars, skrifver dock till tant om Din resa – yttra mig om ett och annat som förekommer i Dine bref, och som i flere afseenden skulle oroat oss, så framt vi ej varit öfvertygade om att de pröfningar Gud sänder, alltid länder till vårt sanna bästa! Kanhända, goda Ida, om mamma nekat Dig att fara, hade Du gjort Dig för högt begrepp om hvad Du derigenom förlorat. Sällan kan man hysa den kärlek och det deltagande för hemmets små fröjder och sorger, som man sedan känner och erfar, sedan man sett sig litet om hos och bland fremmande. Så säger åtminstone Sophi, som nu är hemma, och dröjer öfver trettondagen.

Genom en lycklig händelse äro vi i stånd att betäcka omkostnaden för Din hemresa. Måtte det bara blifva slädföre!

Det har varit smått om lönande arbetsförtjenst sedan Du for bort; endast fru E. och fröknarna O. ha låtit göra sig något nytt. Tro likväl icke att jag varit sysslolös: Du vet af gammalt huru tidödande dessa söndersprättningar och ändringar äro.

 
Mamma har långt inpå nätterne hållit på med de tunga, stickade
ylletröjorne; så har tiden gått, under beständig verksamhet;
men oaktadt all sparsamhet, alla inskränkningar, skulle vi
kommit till korta med nyårs qvartalets hyra, och hvar taga medel
till andra oumbärliga utgifter? Men när nöden är som störst, är
hjelpen förhanden; så gick det äfven nu. En lika oförväntad som
lönande beställning på arbete lifvade min tro på en kärleksrik
försyn, samt stärkte mina krafter.
 

***

 
Det var af en ung man af utmärkt personlighet, lika artig som
okonstlad i sitt sätt att vara; han sade sig vara resande och
fått anvisning på oss, af hvem begriper jag alldeles icke, ty
en fremmande person väcker här stort uppseende, så äfven han,
men ingen af våra bekanta eller grannar hade talat vid honom,
endast en förbigående hade han frågat hvar vi bodde. Han tycktes
ganska väl vara underrättad om att jag hörde illa, och talade
derföre tydligt och klart, utan att tillåta sig denna skrikande
stämma eller delta synbara bemödande att göra sig förstådd, som
blott förvirrar, och är så sårande för den olyckliga.
 

Af de många vackra tyger han förde med sig, kunde, i anseende till den utsatta korta tiden, endast en kappa och tvenne klädningar blifva färdiga, det öfriga, hvaribland också ett par stycken fin scherting, till diverse behofver, lemnade han i mitt förvar, tills han efter nyåret kunde ge en fullständig promemoria på hvad som skulle sys. Till de ofvannämnde plaggen medförde han hvarken prof eller mått, men han sade damen vara af min längd, men något fylligare.

På utsatt tid kom han igen, och jag hade allt färdigt; räkningen steg till 16 rubel. Han lemnade en af de vackra nya sedlarne, af 10 rub. valör, samt 6 rub. i småmynt; räkningen ref han sönder och kastade den i kakelungen.

I går, när mamma, som hört att vår husvärd var i behof af penningar, gick in för att betala hyran, återkom hon med den underrättelsen, att det var 10 rub. i silfver, ej papper, således 35 i pappersmynt. Det var att på ett ädelt och skonsamt sätt vara vår välgörare!

Häraf ser Du huru Gud på ett utomordentligt sätt dragit försorg för oss, äfven om det möjligtvis varit ett förseende; när han kommer åter, är du hemma och kanske Sophi ännu qvar, vi hjelpas då alla åt med det öfriga arbetet, och ersätta detta förskott, emellertid lyckliga att hafva undvikit obehagligheten att sätta oss i skuld.

Den resande var en notarie. vid namn Joelson; de af mig förfärdigade plaggen voro presenter för hans brud, hvars bekantskap vi kanske få göra vid hans återkomst. Hvad hon måste vara lycklig, som är föremål för en sådan mans kärlek!

Att dömma efter flere uttryck i Dina bref, hyser jag farhåga i anseende till en viss person. Ack, Ida! låt ditt unga hjerta ej intagas af en känsla, som kanske icke besvaras. Låt honom ej vara föremålet för Dina tankar, förskingra dem genom arbete: lust för arbete och dugliga böcker är det qvinliga hjertats skyddsengel mot många faror.

Den gamla fruns bekantskap inger mig ingen sådan fruktan; men namnet Sylvan har hos oss väckt smärtsamma hågkomsten.

Påminner Du dig icke en Ulrik Sylvan, som var en medlem i vårt hus, under den julhelg Du var hemma från pensionen, året förut innan pappa dog, och hvars tidiga, olyckliga död gick oss alla så mycket till hjertat. Kanhända är den goda frun en nära anförvandt till honom. Gör dock inga förfrågningar, hvarföre med vilja upprifva gamla sår, hvarpå tiden lagt sitt välgörande förband.

I fall Wermells icke, som de likväl borde, betala skjutsen för Din hemresa, likasom de alldeles icke lådsa om ditresan, så medföljer här en liten summa för detta behof.

Din Anna.

Allting reder sig och klarnar, det må nu vara huru intrassladt och mulet, blott man ger sig tålamod att reda, och vänta på bättre tider; så äfven med väderleken, detta aldrig förgående, aldrig uttorkade ämne för konversationen, och tidningsspalterna.

Under helgens första dagar hade fallit ymnig snö på den skarpt tillfrusna marken, slädföret lofvade således bli varaktigt, och hvar och en, som har en resa i tankarne, vet huru äfven de sjelfva klarna af denna omständighet.

Det var tredjedag jul, pendylen i salongen visade half tolf, visitlådan var intagen, ty herrskapet tog emot; men ännu voro damerna ensamme. Då inträdde en betjent och anmälte assessorskan Sylvan. En hastig blick växlades mellan fru Wermell och dess äldsta dotter, och den förra intog temmeligen skyndsamt en beqväm, halfliggande ställning i divanens nedersta hörn, hvarifrån hon sedan endast reste sig och med den henne egna matta, sötsura minen visade den ankomna plats på den bredvidstående stolen, medan favoriten, spitshunden, efter att på sitt sätt hafva mottagit den fremmande, lade sig bredvid sin herrskarinna.

Vår assessorska, som var sjelfva gästvänligheten, och ovand vid den nuvarande tidens inbillade och sjelfskapade goda ton, hade funnit sig litet förolämpad af fröknarnes nonchalanta helsning – om det kunde få namn af en sådan – men fruns mottagssätt ansåg hon vara en följd af någon opasslighet, och på det henne egna hjertliga sätt bad hon öfverstlöjtnanskan icke genera sig, och beklagade att denne icke befann sig väl o.s.v.

En naturlig öppenhet är tillgjordhetens stötesten. Fru Wermells tanke hade varit att imponera, att iakttaga sin värdighet, samt inge den andra en hög tanke om olikheten af deras ståndpunkt i sällskapslifvet; i stället såg hon sig nu endast beklagad. Några framkastade ord om gårdagens supé hos baron Z. samt ett spelparti med generalskan – zoff och titul. A. och B., som varat långt efter midnatten, skulle, som hon trodde, bättre svara mot ändamålet; men frambragte endast den anmärkningen att: "sådant der kommer efter", och nu gick assessorskan till ändamålet för detta besök.

Hon sade sig länge hafva ärnat företaga en resa till E – , der en af hennes barndomsvänner lefde, men aldrig kommit sig till det. Händelsevis hade hon nu blifvit bekant med mamsell Hedrén, och högeligen intagen af hennes älskvärda och okonstlade väsende, ägnade hon göra henne sällskap på hemresan, samt utbedja sig fru Hedréns samtycke, att få upptaga Ida som sin dotter. Sjelf barnlös, ville hon aldrig låta den unga flickan sakna den ömmaste moderskärlek. Som ännu ett par dagar åtgingo till anordningarne för den lilla resan, voro hennes önskan den, att Ida genast skulle få flytta upp till henne, för att vara henne behjelplig.

Fru Wermell yttrade temmeligen kallt sitt bifall och sin glädje öfver en sådan lycka for Ida.

– Flickans mor måtte väl aldrig vara absurd nog att förkasta ett sådant tillbud, tillade hennes nåd, – sådant sker minsann icke alla dagar, ty den som sjelf har döttrar, hvilkas uppfostran kostar ofantligt, och som måste lefva enligt sitt stånd och med den högre socictén, kan ej helasta sig med andras. Men är assessorskan säker att flickan sjelf icke sätter sig på tvären? ty osa emellan sagt, har Ida inga små pretensioner…

En herres ankomst afbröt all förklariug om Idas pretensioner. Till och med den omisstänksammaste person skulle varseblifvit olikheten i mottagningssättet, så mycket mer vår assessorska, som det ej felades urskiljning. Litet förnärmad deraf, steg hon upp och gick; tre steg följdes hon af värdinnan. Döttrarna syntes knappt bemärka hennes bortgång; men då den fremmande gjorde en, för nutidens modelejon ovanligt artig bugning för den gamle frun, utbrast Natinka:

– Är titulärrådet Rosenparfym bekant med fru Sylvan?

– Icke personligen, min nådiga. Jag såg henne för första gången i går på spektaklet; jag, som många andra, blef frapperad af hennes vackra dotter, och på förfrågan erfor jag att den goda frun är förmögen.

– Uti allt det der ligger ett misstag, försäkrade fru Wermell ifrigt. – Hon bor här i tredje våningen, lefver ganska indraget, har ej något hättre umgänge, aldraminst med oss, ty jag försäkrar att det var första gången vi sågo denna person. Hon hade något att be mig om, ock nämnde i förbigående att hon var barnlös.

– Då tager jag min artighet tillbaka, försäkrade Rosenparfym. – Jag tog för kungsord hvad man sade mig går, och när jag nu fann henne här, så…

– Borde ni af hennes urmodiga toilett och fasoner genast insett, att hon ej tillhörde vår societé, afbröt honom Aurora.

– Hvem kan hafva frökens fina observationsförmåga? Utom dess är ju min närsyntbet allmänt bekant, ursäktade sig Rosenparfym.

* * * * *

Menniskor, som endast lefva med afseede på sitt kära Jag, hyser aldrig deltagande för andras väl eller ve; väl kunna allmänna eller enskiltas olyckor gifva dem anledning till utrop ock känslosamma haranger, men då måste någon remarkabel person ge första tonen; men intrycket – om ett sådant kan fästa sig hos ytliga varelser – försvinner med dagen. Den bäste författares; arbete har samma öde. Intrigen i en novell kan väl gifva ett flygtigt ämne för konversationen; men den inre meningen, moralen, är för dem ett terra inkognita. De likna resande, som genom de väl uppdragna vagnsfönstren i förbifarten beskådar det landskap de sedan säga sig hafva studerat; stöter olyckligtvis vagnen mot en sten, eller läsaren mot något som alltför pätagligt träffar deras egna vanor eller fordomar, då är äfven förkastelsedomen färdig, både öfver landet och författaren.

"Hvad är afsigten med dessa reflektioner som icke höra till saken?" Om förlåtelse, mitt herrskap! Det skulle bevisa, att Idas vistande och snara bortresa, samt de utsigter en fremmandes välgörenhet visade för hennes framtida lycka, var så likgiltigt för hennes slägtingar, att alltsammans förekommit dem som en dröm, så framt ej afunden öfver det uppseende hennes, af den så förbisedda person, väckt hos flere af deras bekanta, frambragt något som liknade harm öfver att hon ännu skulle återkomma tillbaka till dem.

Nu var allt i ordning för resan. Fru Sylvan hade med flit fördröjt densamma, för att på sjelfva nyårsqvällen kunna öfverraska Idas mor och syskon.

Under tiden var flickan innerligen glad och lycklig att få byta ut det mörka, ensliga "arbetsrummet" mot assessorskans trefliga boning och välmenande, hjertliga umgänge, der hon utom dess ofta såg Ferdinand, så ofta han utan att väcka uppmärksamhet kunde besöka dem.

En timme före afresan gick Ida att taga afsked af Wermells, och fann efter önskan familjen vid frukosten.

Ehuru redan sjelfva rummet hos denne väckte plågsamma hågkomster – hon hade ju der dagligen erfarit dessa små gnagande lidanden utan namn, som stoltbet, tanklöshet och ringa deltagande för mindre vällottade likar tillskynda den känslige – rördes hon likväl till tårar, när hon vid afskedet tryckte tantens hand till sina läppar. Hon var ju ändå en syster till hennes älskade, begråtna fader; det var ju i hennes hus som hon, den fattiga, af dem öfversedda flickan, lärt sig älska och blifvit älskad, innan hon ens anat sitt eget hjertas känslor, och således undgått de qval som alltid åtfölja en och blott anad, men hopplös och obesvarad kärlek.

Alla, i synnerhet tanten, ansågo hennes tårar och upprörda känslor för ett erkännande af den för henne ovana "vällefnad" och godhet hon åtnjutit i deras hus, och da uttryck af tacksamhet, de må vara förtjenta eller icke, alltid smickrar den fåfänga, blefvo de äfven här upptagne med välbehag. Ovanligt vänligt sade tanten, i det att hon klappade Idas kind: "Gråt icke, kära Ida, vi återse ju hvarandra innan kort!"

Ida hvarken tordes eller ville motsäga denna falska förmodan; men det smärtade henne djupt, att hon ej var uppriktig mot sina slägtingar, som så litet anade hennes förhållande till Ferdinand, att de som en nyhet omtalade hans bortresa dagen förut. "Och honom är det ganska osäkert em han någonsin återkommer till – ", tillade öfverstlöjtnanten sjelf, med en ton som nära nog antydde en felslagen förhoppning.

Ungdomen qvarhåller sällan länge några obehagliga intryck. Ida var åter glad och munter när hon satt i kurslådan med sin åldrige väninna. Vid första gästgifvargården emottogos de af Ferdinand, som der afvaktat deras ankomst, för att sedan blifva deras följeslagare. Alla mindre behagliga minnen från det hus hon lemnat, försvunno helt och hållet för det glada närvarande: det vackra vädret, det goda slädföret och i synnerhet den älskades närvaro, som nu intagit kuskens plats. Och när hon tänkte sig sin mors och systrars utomordentliga öfverraskning, när hon komme hem med sin af dem redan, ehuru under annat namn bekante och så mycket värderade fästman, o, då hoppade hennes hjerta af onämnbar fröjd och förtjusning.

Vi lemna dem, och hasta förut, för att kunna ge en teckning af Idas hem på nyårsaftonen.