HAVET
De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför dörren.
Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara långt borta.
Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt, brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att stå stilla vid dörren och vänta.
Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill, och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt tydligt.
»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»
»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden. Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»
»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,» tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka nu, då allt var klart.
Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.
»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för dig att komma ut lite i friska luften.»
Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt svarade den unga hustrun.
»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän jag har fått dem uppsatta.»
»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson. På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade stämma.
Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes inte ha någon lust att låta ämnet falla.
»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat rätta sig efter hans önskan.
»Nej, Edvard, det är det inte.»
»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske att det ska beställas fram hästar och vagn, för att – »
»Edvard!» ropade hon till.
»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»
»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»
»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.
Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson hade blivit stående alldeles handfallen. – »Det där borde jag kanske inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren, trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro, men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet.
»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.»
Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden.
»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa menat.»
»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför, att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår du. Om jag bara visste vad det är!»
»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa allvaret.»
Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så rådlös och utan självförtroende som han.
»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting. Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga, instängda, enformiga, tröstlösa plats.»
»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det kommer att gå som en dans för honom.»
»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop, om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du inte säga mig något, som kan hjälpa mig?»
»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här gången.»
I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande.
»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte. Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»
»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»
»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra? Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.»
»Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande, myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar tidningen åt mig nu genast.»
»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!»
Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt.
»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig, Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.»
»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall, »men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska försöka i morgon.»
Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in. Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt, ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer kunde ses från prästgården, började han springa.
Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många steg, förrän en ung karl kom emot henne.
Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par dagar sedan hade åkt med dem från stationen.
Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv.
Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.
Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och se på havet en sådan här vacker kväll.
Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om havet, och hon stannade och såg på honom.
»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.
»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så skulle hon snart få se det.
Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa honom.
Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela slätten omkring henne skär som en rodnande brud.
Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns genomgångar på flera ställen.
Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit sand på marken och ett och annat snäckskal.
Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna och dra djupt efter andan.
För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som höll på att gå ner längst bort i väster.
Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.
Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad. För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla dagar?
Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång bur.
Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida, friska havet fanns i dess närhet.
Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.
Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.
Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över slätten.
Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.
SEGELTUREN
Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.
Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på hitresan.
Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.
Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.
Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.
Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora vattnet, hade han sett en sjöjungfru.
Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som hade svävat bort över vattnet.
Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för människor.
Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.
Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.
Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning, men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon, blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd, smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från vatten som från land.
Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.
Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och gråta vid havsstranden.
Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till, men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.
Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.
»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran att bjuda er på en segeltur?»
En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.
Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot havsöppningen.
Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen, därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.
Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att bära det svåra, som var henne pålagt.
Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita molnfläckar.
Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.
Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem, så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och majestät upp ur vattnet.
Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera himmelska färgtoner.
Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde sig omkring henne.
Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev vyssjad till ro.
Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.
Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.
Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.
De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.
Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.
De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.
Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.
Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte kunde reda sig med.
Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.
Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.
Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv. Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond tanke och hade aldrig velat skada en människa.
Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå till henne.
Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon hade svårt att komma sig för med.
Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt, störtade sig rakt in i ämnet.
»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en stund sedan?»
»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»
»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev, som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter, som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle bli så förfärligt lycklig.»
»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den goda vännen.
»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte kunde låta bli att gråta.»
»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»
Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:
»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. – Det är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne. Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller ovänligt.»
»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.
»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer, går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig, så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt, och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet, medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta var och vad det betydde.»
Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling, passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med honom.
»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.
Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.
»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är, som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»
Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han hann inte att svara något, innan hon fortsatte.
»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»
»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande. Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att få tala om den på det här sättet.»
Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var mycket fästad vid sin barndomsvän.
»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta, därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån kan se ut över församlingen.»