Drakriket

”Är jag det?” Han tog en stund åt att stirra på sin reflektion i en rustning. ”Nämen, det är jag. Hmm. Jag skulle lyssna på vad jag har att säga i så fall, om jag vore du. Det sägs att jag vet allt som går att veta om svärd, som om det vore mycket.”

”Här har du ännu ett viktigt råd,” tillade svärdmästare Wendros. ”Ge upp.”

”Vad?” sa Devin, chockerad.

”Ge upp på att bli fäktare,” sa han. ”Soldater behöver bara veta hur man står på rad. Det krävs mer för att bli en krigare.” Han lutade sig nära. ”Mycket mer.”

Devin visste inte vad han skulle säga. Han visste att han anspelade på något större, något bortom sin vishet; ändå hade han ingen aning om vad det kunde vara.

Devin ville säga någonting, men kunde inte få fram orden.

Wendros vände sig om och marscherade bort i solnedgången.

Devin kom återigen att tänka på sin dröm. Han kunde inte hindra känslan att den var kopplad till det här.

Han kunde inte hindra känslan att idag var dagen då allt skulle förändras.

KAPITEL TRE

Prinsessan Lenore kunde knappt tro sina ögon när hon såg vilken skönhet betjänterna förvandlade slottet till inför hennes bröllop. Från grå sten till något mantlat i blå siden och eleganta bildvävnader, kedjor av vävda löften och dinglande dekorationer. Runtom henne var ett dussin tjänsteflickor upptagna med att förbereda klänningar och utsmyckningar; de susade runt henne som en bisvärm.

De gjorde det för hennes skull och Lenore var uppriktigt tacksam för det, även om hon visste att, som prinsessa, borde hon ha förväntat sig det. Lenore hade alltid funnit det anmärkningsvärt hur andra var beredda att göra så mycket för hennes skull, bara för att hon var hon. Hon uppskattade skönhet nästan mer än någonting annat och här sprang de runt och åstadkom en sådan förvandling av slottet med bara lite siden och spets…

”Du ser perfekt ut,” sa hennes mor. Drottning Aethe såg praktfull ut där hon stod i mörk sammet och glittrande juveler och gav order mitt i allt.

”Tycker du det?” frågade Lenore.

Hennes mamma ledde henne till den stora spegeln som hennes tjänsteflickor hade ställt fram. I spegeln såg Lenore likheterna mellan sig och sin mor, från det nästan svarta håret till den långa, slanka formen. Förutom Greave hade alla andra syskon ärvt sina utseenden av deras far, men Lenore var tydligt sin mammas dotter.

Tack vare tjänsteflickornas arbete, lyste det om henne; hon bar sidenplagg och diamanter och hennes hår var flätat med blå tråd medan klänningen var broderat med silver. Hennes mor gjorde några små justeringar och kysste hennes kind.

”Du ser perfekt ut, precis så som en prinsessa bör.”

Det var den största komplimangen hon kunde få från sin mamma. Hon hade alltid sagt till Lenore att som äldsta syster var hennes uppdrag att vara prinsessan som kungariket behövde, till utseende och beteende. Lenore gjorde sitt bästa och hoppades att det dög. Det kändes aldrig som att det gjorde det, men hon försökte ändå alltid att leva upp till den person hon behövde vara.

Det innebar förstås att hennes systrar hade friheten att vara… andra saker. Lenore önskade att Nerra och Erin var där idag också. Åh, Erin skulle klaga på att behöva testa klänningar och Nerra skulle ursäkta sig halvvägs igenom för att hon inte mådde bra, men Lenore kunde ändå inte föreställa sig någon hon hellre hade där hos sig.

Tja, en annan person, kanske.

”När kommer han?” frågade Lenore sin mor.

”De säger att hertig Viris följe kom fram denna morgon,” sa hennes mor. ”Hans son borde vara bland dem.”

”Gjorde de?” Lenore sprang omedelbart fram till fönstret och balkongen som fanns där för att luta sig ut över kanten, som om hon skulle se sin trolovades ankomst om hon bara var en liten bit närmare staden. Hon såg ut över öarna som sammanlänkades av broar – det som utgjorde Royalsport – men från den höjden var det inte möjligt att få syn på några specifika individer, bara de koncentriska ringarna av vatten som separerade öarna och byggnaderna där emellan. Hon såg vaktbarackerna som männen spillde ut från när det var lågvatten för att hålla koll på flodtrafiken och hon såg Husen; Vapenhuset, Suckhuset, Kunskapshuset och Handelshuset. Var och en stod i hjärtat av sina respektive distrikt. Hon såg de fattigas hus på ön närmast stadens yttre kanter och de magnifika husen som tillhörde de rikare invånarna, närmare stadskärnan. Vissa av de rika hade till och med sina egna små öar. Slottet reste sig över allt detta, förstås, men det innebar inte att Lenore kunde se mannen som hon skulle gifta sig med.

”Han kommer,” lovade hennes mamma. ”Din far har arrangerat en jakt inför morgondagen, som en del av firandet, och hertigen skulle aldrig missa en jakt.”

”Hans son kommer hit för fars jakt men inte för att träffa mig?” ifrågasatte Lenore. För ett ögonblick kände hon sig lika nervös som en liten flicka, som om hon inte var en kvinna på arton somrar. Det var lätt att tro att han inte ville ha henne, att han inte älskade henne, när det var ett arrangerat giftermål som detta.

”Han kommer att träffa dig och han kommer att älska dig,” lovade hennes mor. ”Hur skulle han kunna låta bli?”

”Jag vet inte, mor… han har inte ens sett mig,” sa Lenore och kände hur nerverna hotade att överväldiga henne.

”Det gör han snart… och…” Hennes mor blev tyst när det knackade på kammardörren. ”Kom in.”

Ännu en tjänsteflicka kom in, men denna var inte lika fint klädd som de andra; en slottstjänare, snarare än en av prinsessans privata tjänare.

”Ers Majestät, Ers Höghet,” började hon med en nigning. ”Jag har skickats för att informera er att hertig Viris son Finnal har anlänt och väntar i det större förrummet, om ni har tid att möta honom innan gästabudet.”

Åh, gästabudet. Hennes far hade utnämnt en hel vecka åt den, om inte mer, öppen för alla och fylld med underhållning.

”Om jag har tid?” sa Lenore, innan hon mindes hur saker och ting fungerade vid hovet. Hon var trots allt en prinsessa. ”Givetvis. Var snäll och meddela Finnal att jag kommer ner direkt.”

Hon vände sig mot sin mor. ”Har far verkligen råd att vara så generös med gästabudet?” frågade hon. ”Jag är inte… Jag förtjänar inte över en veckas gästabud. Det tar säkert jättemycket från både pengarna och matförrådet.”

”Din far vill vara generös,” sa Lenores mor. ”Han säger att jakten i morgon kan bidra med tillräckligt för att kompensera det.” Hon skrattade. ”Min make tror fortfarande att han är den störste av jägare.”

”Det blir ett bra tillfälle att organisera saker medan alla är upptagna med gästabudet,” antog Lenore.

”Det också,” svarade hennes mor. ”Tja, om det ska hållas ett gästabud, måste vi se till att du är klädd för det, Lenore.”

Hon gjorde stort väsen över Lenores utstyrsel en stund till och Lenore hoppades verkligen att hon såg anständig ut.

”Nu så. Ska vi gå ner och träffa din blivande make?”

Lenore nickade, oförmögen att dölja den iver som ville springa från hennes bröstkorg. Hon gick med sin mor och sitt kotteri av tjänsteflickor genom slottet, mot förrummet som ledde till den stora salen.

Det fanns så många människor i slottet och alla jobbade på förberedelserna inför bröllopet. Många av dem var också på väg till den stora salen. Slottet var fyllt med slingrande svängar och rum som ledde till nya rum; dess helhet var en spiral, precis som staden själv, så att eventuella angripare stod inför lager på lager av försvar. Hennes förfäder hade dock skapat något annat än bara grå sten som försvar; varje rum var målat i färger som var så starka att de verkade ta med sig den yttre världen in i rummet. Tja, kanske inte den värld som fanns i staden – den världen var regn, lera, rök och kvävande ånga.

Lenore begav sig genom en innerbalkong med målningar som avbildade hennes förfäder längs ena väggen. Var och en av dem såg starkare och elegantare ut än den förra. Därifrån tog hon en slingrande trappa förbi ett flertal salonger, mot förrummet innan den stora salen. Hon stod med sin mor utanför dörren och väntade på att tjänstefolket skulle öppna dörren och presentera henne.

”Prinsessan Lenore av det Norra Kungariket och hennes mor, drottning Aethe.”

De klev in – och där var han.

Han var… perfekt. Det fanns inget annat ord för känslan han satte i Lenore när han vände sig mot henne och gled ner i den mest graciösa bugningen hon hade sett på länge. Han hade mörkt hår i underbara, korta lockar; raffinerade ansiktsdrag, nästan vackra; samt en kroppsform som verkade både atletisk och slank, klädd i en röd väst och grå hosor. Han såg ut att vara ett eller två år äldre än Lenore, men det var för henne spännande snarare än skrämmande.

”Ers Majestät,” sa han med en blick mot Lenores mor. ”Prinsessan Lenore. Jag är Finnal från huset Viris. Jag kan bara säga hur länge jag har sett fram emot detta ögonblick. Ni är ännu skönare än jag föreställde mig.”

Lenore rodnade. Hon rodnade aldrig. Hennes mor hade alltid sagt att det var opassande. När Finnal höll ut sin hand, tog hon den i sin så graciöst hon kunde och kände styrkan i honom. Hon föreställde sig hur det skulle vara om dessa händer drog henne närmare för en kyss, eller mer än en kyss…

”Vid er sida känner jag mig knappt som den sköna,” sa hon.

”Om jag skiner, är det bara en reflektion av ert ljus,” svarade han. Så stilig och så poetisk, dessutom?

”Det är svårt att tro att vi kommer att vara gifta inom en vecka,” sa Lenore.

”Jag tror att det kanske är för att vi inte är de som har lagt ner långa månaders arbete på att förhandla om giftermålet,” svarade Finnal. Han log ett vackert leende. ”Men jag är glad att våra föräldrar gjorde det.” Han såg sig omkring i rummet, på Lenores mor och tjänsteflickorna. ”Det är nästan synd att jag inte kan ha er här för mig själv, prinsessan, men det kanske är bäst så. Jag är rädd att jag skulle tappa bort mig i era ögon. Då skulle er far bli missnöjd med mig, eftersom jag skulle missa så mycket av hans gästabud.”

”Får ni alltid till sådana fina komplimanger?” frågade Lenore.

”Bara när de är förtjänta,” svarade han.

Lenore kände hur hon förlorade sig i sina fantasier om honom när hon stod bredvid honom vid dörren till den stora salen. När betjänterna öppnade den, såg hon gästabudet i full fart. Hon hörde bardens musik och såg akrobaterna som erbjöd underhållning längre bort i salen där stadsborna satt.

”Vi borde gå in,” sa hennes mor. ”Din far kommer utan tvekan att vilja visa sin entusiasm över giftermålet och han vill nog också se hur lycklig du är. Visst är du lycklig, Lenore?”

Lenore såg in i sin fästmans ögon och kunde inte göra annat än att nicka.

”Ja,” svarade hon.

”Och jag ska sträva efter att ni förblir det,” sa Finnal. Han tog hennes hand, lyfte den till sina läppar och lämnade genom hudkontakten en hetta där som spred sig genom hela Lenores kropp. Hon kunde inte låta bli att tänka på alla andra ställen han kunde kyssa och han log, som om han visste precis vilken effekt hans charm hade. ”Snart, min älskade.”

Hans älskade? Älskade Lenore honom, när de nyss hade mötts? Kunde hon älska honom efter bara en kort beröring? Lenore visste att det var nonsens att tro att hon kunde det, något från en bards sånger, men i den stunden trodde hon ändå det. Åh, hon trodde verkligen det.

Med ett leende tog hon ett steg framåt samtidigt som Finnal och visste att tillsammans liknade de nog någonting ur legenderna, för de som iakttog dem. De rörde sig som en enhet, sammanlänkade.

Snart skulle de verkligen vara sammanlänkande och den tanken var mer än nog för Lenore när de gick längre in i salen för att delta i festandet.

Ingenting, tänkte hon, kunde möjligtvis förstöra den stunden.

KAPITEL FYRA

Prins Vars hällde i sig ett krus med öl och såg till att ha bra utsikt över Lyril under tiden. Hon låg fortfarande naken i hans säng, satte sig sedan upp och såg på honom med en tydlig nyfikenhet som matchade hans egen. Blåmärkena från kvällen innan syntes bara lite grann.

Som hon bör, tänkte Vars. Han var en blodsprins trots allt. Kanske inte lika muskulös som sin storebror men ung, tjugoett år, och fortfarande stilig. Hon bör se på mig med nyfikenhet, med intresse och aktning, tänkte han, kanske till och med fruktan, om hon visste vilka saker jag vill göra med henne just nu.

Nej, det fick vänta. Att vara hårdhänt var en sak, men hon var ädel nog att det spelade roll. Det var bättre att gå hela vägen med någon som inte skulle saknas.

Lyril var vacker hon också, förstås; Vars skulle inte ta henne till sängs annars. Hennes hår var eldslågor och hennes hud var gräddfärgad. Hon var fyllig och grönögd. Hon var en adelsmans äldsta dotter, en adelsman som såg sig själv som handelsman – eller en handelsman som hade köpt sig adelstiteln, Vars mindes inte riktigt och brydde sig inte heller. Hon var underställd honom – hon gjorde som han sa. Spelade resten någon roll?

”Har ni sett tillräckligt, min prins?” frågade hon. Hon ställde sig upp och rörde sig mot honom. Vars gillade sättet hon gjorde det på. Han gillade sättet hon gjorde det mesta på.

”Min far vill att jag följer med på jakt i morgon,” sa Vars.

”Jag skulle runna rida med dig,” sa Lyril. ”Se efter dig och erbjuda mina tjänster medan du rider.”

Vars skrattade. Om det sårade henne, än sen då? Hur som helst var hon nog van vid det här laget. Vanligtvis låg han inte med kvinnor särskilt länge; han tappade intresset, de gled ifrån varandra, eller så gjorde han dem för illa. Lyril hade hållit ut längre än de flesta. I flera år nu. Dock hade det givetvis funnits andra än henne under den tiden.

”Skäms du över att ses med mig?” frågade hon.

Vars tog ett steg närmare henne, höll fast henne med en blick. I det ögonblicket av fasa var hon den vackraste människan han någonsin hade sett.

”Jag gör som jag vill,” sa Vars.

”Ja, min prins,” svarade hon med ännu en rysning som fick Vars armar att darra av lust.

”Du är skönare än någon annan kvinna, du är adlig, du är perfekt,” sa han.

”Så varför tar du så lång tid på dig att fria till mig?” frågade Lyril. Det var en uttjatad diskussion. Hon hade frågat och antytt och kommenterat så länge Vars kunde minnas.

Han flög mot henne, snabbt och skarpt, och grep tag i hennes hår. ”Fria till dig? Varför skulle jag gifta mig med dig? Tror du att du är speciell?”

”Det måste jag vara,” argumenterade hon. ”Annars skulle inte en prins som du vilja ha mig.”

Det stämde, i och för sig.

”Snart,” sa Vars och tvingade ilskan att dra sig undan. ”När det passar sig.”

”När kommer det att passa sig?” krävde hon. Hon började att klä på sig. Blotta åsynen av det fick Vars att vilja klä av henne igen. Han rörde sig mot henne och kysste henne djupt.

”Snart,” lovade han; det var enkelt att lova. ”Men till dess…”

”Till dess ska vi befinna oss på din fars gästabud för att fira att din systers fästman har anlänt,” sa Lyril. Hon såg fundersam ut. ”Jag undrar om han är stilig.”

Vars vände henne mot sig med ett grepp så hårt att hon drog efter andan. ”Räcker jag inte för dig?”

”Räcker? Du mer än räcker.”

Vars stönade åt ordfällan han hade gått rakt in i och vände sig sedan bort för att klä på sig. Han letade rätt på vinflaskan och sippade på den under tiden. Han erbjöd Lyril, som också tog sig några klunkar, innan de begav sig ut genom slottet, genom dess svängar och runt dess hörn, mot den stora salen.

”Ers Höghet, frun,” hälsade en betjänt när de gick förbi, ”gästabudet har redan börjat.”

Vars vände sig mot mannen. ”Tror du att du behöver meddela mig det? Tror du att jag är dum eller inte har koll på tiden?”

”Nej, min prins, men er far—”

”Min far är antingen upptagen med det politiska eller så lyssnar han på Rodry som skryter över vad än han har haft för sig,” sa Vars.

”Som ni säger, Ers Höghet,” sa mannen. Han började att gå.

”Vänta,” sa Lyril. ”Tror du att du bara kan gå härifrån? Be om ursäkt till prinsen – och till mig – för att du störde oss.”

”Ja, givetvis,” sa betjänten. ”Jag är så hemskt—”

”En riktig ursäkt,” sa Lyril. ”På dina knän.”

Mannen tvekade ett ögonblick, innan Vars lade sig i, ”Gör det.”

Betjänten sjönk till sina knän. ”Jag ber om ursäkt för att ha stört er, Ers Höghet, frun. Jag borde inte ha gjort det.”

Vars såg hur Lyril log.

”Nej,” sa hon. ”Gå nu, bort härifrån.”

Betjänten praktiskt taget sprang när hon sa så, som en hare jagad av en jakthund. Vars skrattade åt den flyende mannen.

”Ibland är du så utsökt grym,” sa han. Han uppskattade det med henne.

”Bara när det är underhållande,” svarade Lyril.

De fortsatte mot salen. Allt var förstås redan i full gång när de kom fram; alla drack och dansade, åt och njöt. Vars såg sin halvsyster längst fram, uppmärksamhetens centrum, tillsammans med sin framtida make. Varför kungens andra frus avkomma förtjänade så mycket uppmärksamhet förstod han sig inte på.

Det var illa nog att Rodry stod där med en hop adliga ungdomar i ena hörnet och beundrades för historierna om hans eskapader. Varför hade ödet gjort honom äldst? Det var helt ologiskt enligt Vars, som såg tydligt att Rodry hade lika stor chans att bli en bra kung som att flyga, med de där övermuskulösa armarna.

”Ett bröllop som detta innebär givetvis en del möjligheter,” sa Lyril. ”Det samlar så många hertigar och hertiginnor…”

”Som vi kan bekanta oss med,” sa Vars. Han förstod hur spelet gick till. ”Och självklart hjälper det att känna till deras svagheter. Visste du att greve Durris där borta är svag för rökning?”

”Nej, det visste jag inte,” sa Lyril.

”Ingen annan kommer att få veta det heller, så länge han kommer ihåg att jag är hans vän,” sa Vars. Han och Lyril fortsatte genom folkmassan och rörde sig så småningom åt olika håll. Han såg hur hon ögnade kvinnorna i salen, hur hon letade efter alla detaljer som gjorde dem mindre vackra än henne, eller svagare, eller helt enkelt inte på samma nivå som henne. Hon försökte förmodligen också att räkna ut alla övertag hon kunde få över dem. Det fanns en strävhet i hennes bedömning som Vars tyckte om. Det kanske var på grund av den som han hade varit med henne så länge.

”Och det är förstås ännu en anledning att inte följa med och jaga i morgon,” sa han. ”Med alla idioter ur slottet, kan jag göra vad jag vill. Kanske arrangera saker för mitt gynnande.”

”Hörde jag ’jaga’?”

Hans brors röst hade samma kraft och bas som alltid. Vars vände sig mot Rodry och tvingade fram leendet som han hade tränat fram under hela sin uppväxt.

”Rodry, min bror,” sa han. ”Jag insåg inte att du var tillbaka från… Vart var det du och far åkte någonstans, nu igen?”

Rodry ryckte på axlarna. ”Du kunde ha följt med så skulle du veta.”

”Ah, men du kom springande,” sa Vars, ”och det är du som betyder något för honom.”

Om Rodry snappade upp bitterheten i orden, visade han inga tecken på det.

”Kom nu,” sa Rodry och klappade honom på ryggen. ”Häng med mig och mina vänner.”

Han fick det att låta som en stor ära att umgås med honom och alla de unga narrarna som avgudade honom. Det var mer som en bestraffning som Vars hade betalat äkta guld för att undvika. De trodde sig vara som hans fars Sporreriddare, trots att ingen av dem hade kända namn ännu. Vars leende blev ännu mer forcerat när han tvingades in bland dem och han slet åt sig en bägare med vin som välbehövd distraktion. Inom kort var den tömd och han sträckte sig efter en ny.

”Vi pratade om alla jakter vi har varit ute på,” sa Rodry. ”Berwick hävdar att han tog ihjäl ett vildsvin med en dolk en gång.”

En av de unga männen bugade. Det fick Vars att vilja sparka honom i ansiktet. ”Jag blev stångad två gånger.”

”Då kanske du borde ha använt ett spjut,” sa Vars.

”Mitt spjut gick sönder när jag tränade i Vapenhuset,” sa Berwick.

”När var du senast och tränade där, käre bror?” frågade Rodry, men det var uppenbart att han redan visste svaret. ”När går du med bland riddarna, som jag har gjort?”

”Jag tränar med svärdet,” sa Vars, förmodligen lite för defensivt. ”Jag tycker bara att det finns andra viktiga saker att ägna sig åt än att träna hela dagarna.”

”Du kanske bara inte gillar tanken på att möta en rival som är redo att klå upp dig, eller hur, brorsan?” sa Rodry och klappade Vars på axeln. ”Precis som du inte gillar att jaga, ifall något skulle hända dig.”

Han skrattade och det grymmaste med det hela var att Vars bror förmodligen inte såg det som sårande. Rodry var inte en man som gick igenom livet med varsamhet, trots allt.

”Kallar du mig feg, Rodry?” sa Vars.

”Inte då,” sa Rodry. ”Det finns män som är ämnade att vara ute på slagfältet och män som passar bättre i hemmet, inte sant?”

”Jag kan om jag vill,” sa Vars.

”Åh, du tappra riddare!” sa Rodry och släppte lös ännu ett skratt som ingen annan än Vars hörde grymheten i. ”I så fall borde du följa med oss! Vi ska in till staden och se till att vi har alla vapen vi behöver i morgon.”

”Och lämna gästabudet?” kontrade Vars.

”Gästabudet kommer att pågå i flera dagar till,” högg Rodry tillbaka. ”Kom igen, vi kan välja ut ett finfint spjut åt dig, så kan du visa oss hur man jagar vildsvin.”

Vars önskade att han helt enkelt kunde gå därifrån, eller ännu bättre, drämma ner sin brors ansikte i närmaste bord. Kanske misshandla det tills det blev mos av honom och Vars blev arvingen han alltid borde ha varit. I stället visste han att han skulle bli tvungen att följa med ner till staden, över broarna, men där nere kunde han åtminstone hitta någon att ta ut sin ilska på. Ja, Vars såg fram emot det, och till det som kom efteråt. Kanske till och med att bli kung en dag.

Men delen av honom som skrek att han skulle hålla sig säker och undvika fara resonerade just nu att det inte vore klokt att konfrontera hans bror. Nej, det fick han vänta med.

Men den som stod i hans väg nere i staden skulle allt få betala.